samtider

De flesta har fått den välkända filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i en skog utom hörhåll för alla ändå ger ifrån sig ett ljud. Det korrekta svaret anses vara nej. Man hänvisar då till ljudalstringen som en mekanisk process där molekylernas kedjereaktion resulterar i att överförd transmittorsubstans i hjärnan genererar den retning eller förnimmelse som vi brukar kalla för ljud. Den molekylära kedjereaktionen (i luften) äger däremot rum oavsett om det finns öron i närheten eller inte.

Problemet med denna lösning är att den inte förklarar själva förnimmelsen, eller vad är det att höra ett träd som faller? Sedan Descartes dagar vilar vår världsbild och vetenskapens förklaringsmodeller på en tydlig åtskillnad mellan materiens processer och det upplevda. Händelseförloppet fram till smak, doft, tanke och
liv kan förklaras, men exakt där, på tröskeln till det som egentligen är intressant, övergår vetandet i tro, spekulationer och metafysik.

Existerar själva trädet som faller i skogen då inga ögon finns där som kan se? I princip skulle svaret kunna vara nej eftersom premisserna är de samma som i första exemplet. Möjligen ett mer svävande nej. Fotoner vill ju inte uppträda som förväntat enligt mekanikens regler och hela tanken på att saker måste iaktas för att existera känns otillfredställande.

Vi vet ju också att det omvända förekommer, vi hör plötsligt ljudet av ett fallande träd trots att det inte finns där. Vi kallar det då för att hallucinera, inbillning. Men implikationen är intressant. Förnimmelsen kan uppstå trots frånvaron av hela den föregående mekaniska processen.

Emellertid, det finns oavvisliga bevis för att den mekaniska processen i hjärnan måste äga rum för att en förnimmelse ska uppstå oavsett om trädet faller eller ej, när man dagdrömmer eller hallucinerar. Därmed bör vi kunna sluta oss till att saker ”inte bara händer” oavsett om vi talar om träd i skogen eller våra egna fantasier. För att överhuvudtaget kunna förnimma tanke, idé eller fallande träd krävs den händelsekedja som jag har kallat för mekanisk process. Om inte i yttervärlden så, nödvändigtvis i hjärnan. Bateson (se inlägg 1) hade uttryckt det (han är död) som att ”andliga processer kräver beledsagande energi”.

En rimlig slutsats av ovanstående är att västerlandets 400 år av Descartesianska dualism är en epistemologisk återvändsgränd, en villfarelse som oftare än vi tror leder oss vilse i våra tankar. Förnimmelsen av ljudet från ett fallande träd är inte något väsenskilt från den föregående processen utan en integrerad del av händelseförloppet. Förnimmelsen av ett ljud och den mekaniska kedjereaktionen är olika aspekter av samma sak ungefär som perspektivskiftena i historien om den blinda och elefanten.

Jag tänker i kommande inlägg göra resonemanget ovan mer begripligt med exempel från embryologi och paleontologi men har inte tid just nu eftersom högst konkreta ogräs som finns i mina land verkar bortse från alla epistemologiska förklaringsmodeller. . .eller så har de förstått mer än oss. För inget ogräs någonsin har väl funderat över satsen ”cogito, ergo sum”? Likväl rör dom sig.