För ett par år sedan uppstod en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slog mig redan då.
Det första var hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge hade rätt utifrån sina utgångspunkter. De skrev bra och representerade två fullt giltiga sätt att se på saken.
Det andra var hur begrepp och abstraktionsnivåer blandades ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandades system- och individnivå, i den andra blandades deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blev ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketterades vänster ville synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer ville hellre tala om individens ansvar och fria vilja.
I ett inlägg från augusti 2013 försökte jag dekonstruera debattens positioneringar. Det enda som har hänt sedan dess är att debattens tonläge har ökat till orkanstyrka. De metafysiska positionerna kvarstår tröstlöst oförändrade med den skillnaden att mycket av den kvasiintellektuella dräkten har försvunnit och bytts mot lättköpt populism. Jag återpublicerar en uppdaterad version av mitt ursprungliga inlägg:
Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har i efterkrigstid upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är ganska lika varandra.
Det går således att kritisera begreppet rasism utifrån dess vetenskapliga brist på stringens. Den delen av debatten slår dock in öppna dörrar eftersom det viktiga, som vid all debatt, är att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och/eller kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.
Det bärande argumentet mot begreppsparet strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 2006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver, Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.
Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är starkt deterministisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism. Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är produkten av ytterligare en etnocentrisk universell mänsklig konstant?
En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.
En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.
Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iakttagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomenet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.
Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa (lika strukturella) förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber, menar man, ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen för ett öppet och demokratiskt samhälle. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan, nämligen frågan om i vilket slags samhälle vi vill leva. För att bemöta ”den tredje positionen” behövs både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter. Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.
samtider 