XXXIII
Anna stannade till på Hindvägen när deras hus var inom synhåll. Hennes blick sökte sig till en gräsmatta som började bli synlig där snön drog sig tillbaks. Ett antal gula blommor sträckte på sig som om de legat slumrande under snötäcket hela vintern. Det var tussilago, visste Anna. Varma minnen från hennes första vårar svepte genom medvetandet utan att hon kunde hejda dem. Området mellan husen hade bara varit grus, snöslask och jordhögar. Hon och Rebecka hade dragit runt i galonbyxor med en tom pepparkaksburk och letat efter dessa guldblommor. På sin födelsedag hade hon fått en guldtårta med fyra ljus i. Hon blinkade och försökte se klart genom tårade ögon. Vad var det med henne? Hon hade ju haft en riktig skitdag. Anna slängde upp sin kanvasväska på ryggen och gick hemåt.
– Hallå, ropade Anna redan i hallen utan att få något svar. Hon sparkade av sig sina sneakers och gick in i köket. Rebecka satt vid köksbordet med Viggen i knäet och tittade ut genom fönstret. – Vilken jävla skitskola jag går på, sa Anna och ställde sin kanvasväska på köksbordet. Jag vill fan inte gå dit igen. Hon sjönk ihop på en stol och lät hakan vila mot bordskivan. – Istället för Maria Rodriguez har vi fått nån jävla mupp som påstår att svenska femtonåringar inte klarar av att läsa en vanlig dagstidning. Dessutom har de gjort om grupperna så att nästan halva min klass går i vår svenskagrupp. Vi är nästan fyrtio elever, men bara tjugofem bänkar. Jag fattar inte hur de har tänkt. Rebecka såg på henne utan att säga något. – Alltså, jag pallar inte ett helt år till på Svea. Så är det bara, fortsatte Anna. Jag måste fan byta. Rebecka såg ut genom fönstret igen. Anna rätade på sig. – Fan vad du var munter då. Har du fått mens? – Mamma är på sjukhuset igen, sa Rebecka utan att vända på huvudet. Ambulansen har varit här.Anna kände hur det omedelbart knöt sig i mellangärdet på henne. Det var som om någon tog ett grepp runt hennes revben och drog i dem.– Och pappa, viskade Anna.
– Är på sjukhuset. Han tog bilen, sa Rebecka.
– Är mamma sämre igen?
– Blodproppar tror jag. Hon var alldeles vit när
ambulansen kom.
– Men fan. Det går inte, sa Anna. Hon måste ju bli
frisk snart om vi ska till Gotland.
– Pappa skulle ringa när han vet lite mer.
– Jag såg tussilago på vägen.
– Jag vet, sa Rebecka. Jag har sett dem.
De blev sittande vid var sin ände av bordet utan att säga något.
Klockan var nästan åtta på kvällen när Anders Svärd plötsligt stod med ytterkläderna på i öppningen in till köket. Han var spöklikt blek och stod med händerna längs sidorna som om han höll en osynlig skottkärra. Han såg på dem.
– Hej, viskade Anna.
– Du skulle ju ringa, sa Rebecka.
– Ni får nog göra er i ordning och följa med till
sjukhuset. Lena är död nu.
– Jag visste det, viskade Anna och kröp ihop på sin
stol. Varför?
– Hennes hjärta orkade inte. Innan vi åker skall vi tillsammans välja kläder som vi kan ta med åt Lena, till hennes sista vila.
Anders lyfte sina händer och gömde sitt ansikte i dem. Han skakade.
De stod sida vid sida framför mamma Lenas öppnade garderobsdörr. Anna såg omedelbart den ljusblårutiga bomullsblusen som mamma, när hon var på riktigt gott humör, brukade bära ledigt nedsläppt över en stickad beige kjol, ibland med ett smalt svart skärp om midjan. Hon lyfte ut galgen med blusen och lade den på sängen. Snart fann hon även kjolen och skärpet i en av lådorna. I tygerna fanns doften av mamma och den intensiva känslan av att hon närvarade gjorde att hon fick sätta sig ner för att inte tappa balansen. Rebecka följde henne med blicken och kämpade fram ett leende genom tårarna.
– Lädersandalerna från Visby. Det var dem hon brukade välja till. – De ligger i tvättstuga, sa Anders. Jag kan hämta dem. Strumpor, eller strumpbyxor bör hon väl ha till?Anna såg sin mamma framför sig, hur hon stod på altanen en solig höstdag och med ett brett leende band upp björnbär som om det vore höjden av lycka. – Tightsen. De kroppsfärgade, viskade Anna. Hon hade alltid tightsen under om det var lite kallt.
Anna försökte resa sig utan att lyckas. Kraften hade runnit ur henne, som efter en övermänsklig ansträngning.