2011 höstupptakten; Mikael Dahlberg gjorde bägge målen då Gefle IF bortaslog AIK på Råsunda med 0-2. Få väntar sig att Gefle IF ska vinna en sådan match, ännu färre att laget ska ligga fyra i allsvenskan efter nio omgångar. Men det verkligt originella är att Mikael Dahlberg gör sina första allsvenska mål sedan 24 augusti 2008, en 70 matcher lång måltorka. Originellt, inte för att Dahlberg är en kass spelare, utan för att det ännu finns en fotbollsklubb som är beredd att ge sina spelare ett sådant förtroende.
Ingressen skrev jag för två år sedan. Då var det AIK och jag var övertygad om att Gefles framgångar inte var tillfälligheternas spel, utan ett kunskapsteoretiskt intressant fenomen. Nu senast var det MFF och Mikael Dahlberg har befäst sin position som viktig spelare på allsvensk nivå. Jag återpublicerar här stora delar av den två år gamla texten, med inskjutna kommentarer. Nu, två år senare tycks mina iakttagelser befästa. Gefle IF spelar för åttonde året i rad i vår högsta fotbollsserie. Inför varje säsongsstart har laget bland experter och journalister varit den givna nedflyttningskandidaten. Inget tyder på att detta underdog-förhållande kommer att ändras om så Gefle IF spelar sin 10:onde, 50:onde eller hundrade säsong i allsvenskan. Gefle IF är inte ett lag utan ett lyte.
Mikael Dahlberg var en i den långa raden spelare ur den överblivna högen, som tränare Olsson & co värvade, förädlade och gav förtroende. Olsson såg det alla andra har missade, han förvaltade, utvecklade, vågade och resultatet blev gång efter annan mycket bra. Om det inom fotbollen hade funnits system för att mäta sportslig framgång med en indexerad justering för sådant som klubbekonomi, publik och medial goodwill, då hade Gefle IF varit den i särklass ljusstarkaste stjärnan, därefter inget, ingenting och sedan möjligen Trelleborgs och Åtvidabergs FF.
Då skrev jag att, det mesta tyder på att Gefle IF ohotat kommer att kunna fortsätta odla sin särart under många år framöver. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är samtidens starka fokus på ständig utveckling vilket gör att ytterst få klubbar vågar jobba med respekt, förtroende och kontinuitet på det sätt som möjliggjorde Mikael Dahbergs bragd för Gefle i matchen mot AIK. Jag har ännu inte fått fel, tvärtom,
Så blev det också. I år såg våren mörk ut när Jonas Lantto, lagets lysande mittfältsstjärna, blev långtidsskadad. Vi måste i sammanhanget minnas att även Lantto är en av dessa ”överblivna” som Olsson lyckades se kvaliteterna hos och värvade från nordkalotten. Utöver sin arktiska härkomst bar även Jonas Lantto lyten som gjorde honom förbisedd. Som varandes allsvenskans kortaste spelare behövdes tränargeniet Olssons örnblick för att se en teknik och spelförståelse som faktiskt ligger nära självaste Ibrahimovic. Jag vågar påstå att Jonas Lantto hade kommit än mer till sin rätt i Barcelona.
Nåväl, vad gör Gefle IF när Lantto saknas? Laget, kända för sin extrema superdefensiv går över till 4-3-3 och lyckas i denna total-make-over, delvis tack vare en ny-gammal Oremo som börjar återfinna spillror av sitt forna jag. Som inkvoterade på fair-play i europaligan når man längre än något av de svenska storlagen. Och i skrivande stund har man dessutom åter segat sig upp på säker mark i den allsvenska tabellen. Svårslaget.
Nu glunkas det om att Pelle Olsson möjligen blir vår näste landslagstränare. Ett utomordentligt val, men kanske slutet på den långa sagan Gefle IF. Eller inte.
samtider 