samtider

XXXII

Adam klev in i matsalen prick tre nöjd med att han efter lunch fått idén att krydda de negativa förmaningar han skulle leverera med ett köttben i form av en kommande teambuilding för hela personalen. Skolans personal hade grupperat sig enligt ett mönster som han antog sammanföll med deras trygghetszoner. Det var knäpp tyst i lokalen och samtliga blickar var riktade mot tillförordnade rektor Carlzon som nu stod vid det hopfällbara bord som precis rymde hans laptop och en storbildsprojektor. Han lät blicken svepa över salen samtidigt som han omsorgsfullt vek upp sina skjortärmar.

– Är ni alltid så här tysta, frågade han och satte igång storbildsprojektorn med ett tryck på fjärrkontrollen. Ett nervöst fnissande rullade genom lokalen medan Adam Carlzon vände sig om och läste från den Powerpoint som växte fram på väggen när projektorlampan tändes.

 – Gemensamma mål, skall vi tala om. Utan gemensamma mål är det svårt att få till stånd någon utveckling av verksamheten. Jag heter Adam Carlzon och har av styrelsen blivit utsedd att leda arbetet med att utveckla skolan i en riktning där de gemensamma målen är det överordnade rättesnöret för ert dagliga arbete. Det betyder i klartext att de egna behoven inte är oviktiga men att de i varje tänkbart läge måste relateras till skolans gemensamma mål.

En och annan i den församlade personalen sneglade mot sin bordsgranne i hopp om någon reaktion eller bekräftelse av något slag. Adam fortsatte.

– Det jag talar om är säkert bekant för er och egentligen inga konstigheter. En kompetent personalgrupp där de ingående individerna kör sina egna lopp åstadkommer ingen framåtrörelse. Utveckling kan bara åstadkommas genom att samtliga underkastar sig en gemensam idé. Ert avlönade arbete är inte platsen för självförverkligande och egna infall. Den ekonomiska ersättning ni får handlar om att ni i ert dagliga arbete bidrar till att skolan uppnår de gemensamma målen.

Adam strök sin lugg bakåt, vände sig om och tryckte fram en ny bild.

– Svea College skall vara elevens självklara förstahandsval. Det är ett högt och jämnt inflöde av motiverade elever som skapar förutsättningarna för en god verksamhet av hög kvalitet och vi vet ju vad det är eleverna efterfrågar. Nämligen kunniga, engagerade lärare och en serviceinriktad personal. Låt oss titta på hur laguppställningen ser ut.

Adam Carlzon strök åter upp sin lugg och växlade till en bild där skolans personal fanns inordnad i ett antal olika boxar. Jeanette räckte upp handen och Adam nickade.

– Det saknas väl några personer.

– Som ni redan vet så har Hans Högberg samt Kenneth Paulsson gått vidare till andra uppdrag. Under dagen har jag träffat Aina Svensson, Ingrid Jansson samt tekniklärare Erik Viktorsson som samtliga har erbjudits och accepterat pensionering med hänvisning till deras höga ålder.

– Vilka ersätter dem?

– Det gör ni. Skolan kommer efter dessa personalförändringar att ha en lärartäthet på åtta lärare per hundra elever. Det är en högst rimlig fördelning. 

Jeanette såg frågande ut.

– Men elevgrupperna i svenska och engelska kommer inte att rymmas inom våra tjänster, vi som är kvar. Dessutom finns ingen utöver Ingrid med behörighet i franska.

Adam Carlzon vände sig och tryckte fram nästa bild.

– Flexibilitet, serviceinriktning och ansvarskänsla utgör drivkrafterna för Svea Colleges personal. Jag har räknat på ditt problem. Om vi utgår från elevgrupper om 33 elever så ryms undervisningen utmärkt väl i era tjänster.

Jeanette viftade åter med handen.

–Jo men så ser inte organisationen ut. För övrigt har vi bara två klassrum som rymmer över trettio elever. Och franskan är fortfarande ett olöst problem.

Adam suckade.

– Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte betrakta varje ny utmaning som ett problem.

Han vände sig om och strök med en laserpekare under texten på sin Powerpoint.

–Flexibilitet, serviceinriktning och ansvarskänsla utgör drivkrafterna för Svea Colleges personal. Jag har redan laborerat en del med schema och tjänstefördelning. Vad gäller franska handlar det inte om mer än tjugo procent av en tjänst totalt och där har jag läst i ett CV tillhörande Cecilia Swedin att hon har tidigare erfarenhet av språket genom ett vikariat.

Cecilia såg lite förvånad ut och rodnade. Jeanette såg på henne och höjde menande på ögonbrynen som för att understryka det dåliga i den nye rektorns idé.

– Aina då, ropade Gunnar Ask. Hur gör vi med skolkansliet?

– Bra att du frågar, sa Adam och strök tillbaks sin lugg. Jag har redan varit i kontakt med arbetsförmedlingen. En kanslist är rekryterad via deras jobb- och utvecklingsgaranti. Hon börjar nästa vecka. Fler frågor?

Det var tyst i några sekunder. Maria Rodriguez såg sig omkring och räckte upp handen.

– Du pratar om kvalitet i verksamheten och säger att vårt gemensamma mål måste vara att höja den. På vilket sätt stöder de åtgärder du har presenterat hittills en sådan utveckling?

– De bidrar till ökat fokus på vår kärnuppgift som är att ge undervisning av hög kvalitet åt nöjda elever som får utveckla och förverkliga sina unika potentialer.

– I mina öron låter det mer som ekonomiska besparingar.

Adam slog ut med händerna i en dramatisk gest.

– Det finns ingen motsättning mellan god ekonomi och god kvalitet. Tvärtom är de varandras förutsättning. Nu hinner jag inte hålla grundkursen i företagsekonomi men enkelt uttryckt är det när verksamheten ger avkastning som du har möjlighet att utveckla den.

– Det förstår jag, sa Maria. Men Svea College har väl aldrig visat några röda siffror?

Adam log.

– Ekonomi är lite mer komplicerat än så. Jag återkommer gärna till frågan men nu måste vi komma vidare i programmet.

Han höjde sin fjärrkontroll och tryckte fram nästa bild.

– Genom kollegialt lärande stärks den enskilde läraren i sin yrkesroll och teamet i sin effektivitet. För att nå dit måste vi omorganisera skolans samarbetsstrukturer samt även titta på sådant som hur sammansättningen per arbetsrum ser ut.

Maria lutade sig mot Jeanette och viskade.

– Floskler.

Klockan var nästan sex när Adam Carlzon stängde dörren till sitt nya arbetsrum och slängde upp sin svarta konstläderportfölj på skrivbordet. Han knäppte vant upp dess spännen och rotade fram sin inhalator ur ett fack på lockets insida. Efter några djupa andetag kände han att han åter kunde andas normalt. Vad fan var det med folk?

Nåja, han hade i vart fall stått pall hela distansen utan att vika ner sig. Mest förbannad hade nog Gunnar Ask varit när han fick klart för sig att vaktmästeriet skulle flyttas till skolkansliet vid entrédörrarna.

– Ska jag tillbringa dagarna i ett jävla akvarium, hade Gunnar klagat med darr på stämman.

– Nej, du skall inte tillbringa. Du skall utföra vaktmästeritjänster åt skolan, hade han svarat och rusat vidare i sitt program.

Möjligen var just vaktmästerifrågan en dålig idé, men nu hade han flyttat fram fronten maximalt. Då kunde man kosta på sig ett och annat modest återtåg. Det föreföll uppenbart att Svea College hade en bortskämd personalgrupp som var vana vid att fatta egna beslut och plöja i gamla invanda fåror. Erbjudandet om teambuilding hade de nästan fnyst åt trots att han hade abonnerat huvudkontorets lokaler och beställt förstklassig catering. Han började vika ner sina skjortärmar samtidigt som det knackade på dörren. Innan han hann svara öppnades den av Maria Rodriguez. Hon höll ett papper i handen som hon gick in och lade på skrivbordet.

– Var så god. Här är min uppsägning, en månad från dagens datum. Jag arbetar som vanligt under uppsägningstiden.

Adam knäppte sina skjortärmar och betraktade henne med höjda ögonbryn.

– Får man lov att fråga varför.

– Jag tror inte ett ögonblick på din så kallade effektivisering, sa Maria och såg honom rakt i ögonen.

– Du tror alltså inte på att en god kvalitet förutsätter en god ekonomi och vice versa?

– Jag tror inte på att använda osthyvel när man skär i en lärarstyrka och jag tror inte på att flytta omkring människor utan att först skaffa sig en bild av hur saker och ting fungerar.

– Det var stora ord, sa Adam och satte sig på en av stolarna vid det lilla konferensbordet.

–Du kommer inte att få ihop det. Tro mig.

– Och du har aldrig tänkt på att det alltid går att justera och förändra saker om det nu är så att du har upptäckt någon liten schemadetalj som inte är hundraprocentligt genomtänkt?

Maria betraktade honom nästan medlidsamt.

– Det är precis så ni chefer gör i er totala brist på detaljkunskap, kastar upp alla bollar i luften och ser hur många ni kan fånga. Och det är alltid personalen som får betala priset.

– Var och en blir salig på sin tro. Jag tänker inte hindra dig från att avsluta din tjänst på Svea College. Jag hoppas att beslutet inte är oöverlagt.

– Tvärtom, sa Maria. Men för all del, lycka till med ditt projekt.

XXXI

Hans Högberg satt böjd över sitt skrivbord och ögnade rapporten från Skolinspektionen. De hade fått kritik på trettioen punkter varav tre var i form av förelägganden. Han drog ett djupt andetag, blundade och försökte få ner sin puls. Det mesta av kritiken handlade om saker som egentligen låg bortom hans kontroll. Elever tyckte sig inte ha fått information. Nej, tänkte han, det hade de inte tyckt om man så hade tapetserat hela skolan med information. Rutiner och handlingsplaner ansågs inte i tillräcklig omfattning vara förankrade hos personalen, hur nu alla de remisser, seminarier, arbetsgrupper och arbetsplatsträffar han i detalj hade redogjort för vid inspektionen kunde betraktas som otillräckligt. Om personalen var dåligt informerade, tänkte han sarkastiskt, så berodde det på att de varken orkade öppna sin mailbox eller hålla sig vakna på deras olika möten, men likväl vägde de tyngre som sanningsvittnen för Skolinspektionen. Han märkte att vänsterhandens naglar hade borrat sig in i hans lår. Det gjorde ont. Han öppnade ögonen och läste vidare.

Den allvarligaste kritiken gällde innehållet i skolans rutiner och handlingsplaner. De ansågs brista i vederhäftighet och var inte formulerade på ett sätt som knöt an till skolans verksamhet och systematiska kvalitetsarbete. Nej, tror fan det, tänkte Hans, formulerade som de var av direktör Hoffman och skolans styrelse med hjälp av inköpta konsulter som aldrig hade satt sin fot på skolan.

Rektor brast i ledarskap genom att i otillräcklig omfattning närvara i skolans dagliga verksamhet. Så där kom den, tänkte Hans, Skolinspektionens obligatoriska favoritpunkt. Han masserade sina tinningar, medveten om att den, skulle Hoffman och styrelsen hugga på. Han bläddrade framåt och skummade inspektionsrapportens brödtext och jämförde två olika stycken som tycktes bygga på intervjuer med personal. Enligt det ena stycket rörde sig rektor för lite ute i verksamheten och ägnade för mycket tid åt administrativa uppgifter. Enligt det andra stycket var rektor svår att få tag i och befann sig för sällan på sin expedition. Hans Högberg log cyniskt åt det som för vem som helst borde framstå som ett praktfullt moment 22. Han läste vidare i det andra stycket. En allvarlig incident i maj hade resulterat i en hotfull situation för den inblandade personalen, påstods det. Skolan, eller skolans ledning, hade inte erbjudit personalen något stöd eller vidtagit några preventiva åtgärder i anslutning till händelsen. Därefter kom inspektionens vanliga harang om systematik i uppföljning, värdegrundsarbete, rutiner och rektors bristande ledarskap. Svinhugg går igen, tänkte Hans. Naturligtvis var det en snyfthistoria av Kenneth Paulsson som låg till grund för inspektionens formuleringar. Han slog igen dokumenten med en sådan kraft att ett antal löst liggande papper for i golvet av luftdraget. Det var antagligen denna bedrövliga inspektionsrapport som utgjorde orsaken till att skolans styrelse ville träffa honom efter lunch. Han drog ut den översta skrivbordlådan och fann asken med Ipren. Han behövde ett pulver.

Sveakoncernen hyrde våning fem i det elva våningar höga kontorshuset på Stendals väg. Konferensrummet var enkelt men luftigt med vitmenade putsväggar och panoramafönster mot kastanjeallén vid Stendals väg. Styrelsens ordinarie fem medlemmar samt två av ersättarna satt utspridda kring det stora konferensbordet av fanerad ek. Reiner Hoffman satt hopsjunken i en stålrörsfåtölj under en väldig whiteboard som täckte rummets ena kortsida. Avspänt lutad mot densamma stod Adam Carlzon, tillika punkt ett på mötets dagordning och strök sin mörkblonda lugg bakåt med högernäven.

–Har du gått rektorsutbildningen, frågade Ingrid Lind, den ordinarie styrelsens enda kvinna.

Adam Carlzon knäppte upp ärmknapparna i sin löst sittande vita skjorta och vek ärmarna ett par varv samtidigt som han svarade.

– Jag har gått handels i Göteborg.

– Är det inte en fördel om man har rektorsutbildning?

Percy reste sig upp.

– Tvärtom. Adam är handplockad. Om man rekryterar från rektorsutbildningen får man bara tag i en massa träskallar. Tro mig.

– Men om jag har förstått saken rätt så trycker både skollagen och skolinspektionen på att rektor för verksamheten ska ha rätt utbildning.

Percy suckade.

– Vad skolan behöver på kort sikt är i första hand en förändringsagent, någon som rensar upp och stakar ut vägen.

– Jag tror inte att skolinspektionen köper ett sådant resonemang.

– Det är möjligt. Men i så fall är det inte svårare än att vi utser en marionettrektor.

– Eller anmäler Adam till rektorsutbildningen, fyllde Bruno Ståhl i.

– Helst inte, klippte Percy av. Den tar tid och kostar massor av pengar.

Bruno ryckte på axlarna.

– Har du någon tidigare erfarenhet av skolområdet då, frågade Ingrid och vände sig till Adam Carlzon.

– Som jag sa så låg mitt senaste uppdrag i Discordiakoncernen som omsätter mer än 300 miljoner om året inom utbildningsområdet. Jag ingick i koncernledningen med uppgiften att renodla och kommunicera verksamhetens pedagogiska profil.

– Det är på de meriterna vi har rekryterat Adam, avbröt Percy. Discordia har lyckats förena substantiell tillväxt med en rörelsemarginal på över trettio procent. Adam Carlzon har varit en del av det sammanhanget.

– Så vilken är din plan för Svea College, frågade Carl-Erik Cronstrand, banktjänsteman och styrelsens nestor.

– Det får jag återkomma med när jag har lärt känna verksamheten. Men bokslutet skvallrar om att det finns en del att göra.

– Som?

– Större intäkter, färre utgifter.

De församlade skrattade samfällt men välavvägt. Percy reste sig igen.

– Mitt förslag är att vi tar gemensam lunch med Adam Carlzon nu och att vi återsamlas klockan tretton för fortsatta förhandlingar.

Man hade kunnat höra en knappnål falla när Hans Högberg på slaget tretton öppnade dörren till styrelsens sammanträdesrum utan att knacka. Han blev stående i dörröppningen och såg sju ledamöter samt Percy Hoffman stirra på honom från sina platser runt konferensbordet.

– Var så god och sitt, sa Percy och gjorde en gest mot en tom stol vid bordets ena kortsida.

– Tack, svarade Hans, rättade nervöst till slagen på sin kavaj och satte sig.

– Varför tror du att vi vill träffa dig, frågade Percy.

– Jag antar att det gäller rapporten från Skolinspektionen, svarade Hans utan att släppa honom med blicken.

– Bland annat, ja. Men om vi nu tillåter oss att höja blicken för en stund och inta ett så kallat helikopterperspektiv på Svea College och dess verksamhet så är det väl ärligt talat inte mycket som pekar åt rätt håll just nu?

Hans Högberg drog in andan.

– Jag vet vad du tänker säga, fortsatte Percy. Skolinspektionens rapporter går alltid att ifrågasätta och du bär långt ifrån ensam ansvar för den kritik som har framförts. Även vi i detta rum får ta på oss en del. Men inspektionens rapport förklarar knappast att skolans popularitet dalar. Och den förklarar inte att vinstmarginalen hamnar under fem procent.

Hans kände hur svetten bröt fram under armarna och knäppte kavajen.

– I kommentarer till bokslutet har jag redogjort för hur kommunens ändrade policy när det gäller särskilt elevstöd slår mot verksamheten. Budgeten för nästa år är redan korrigerad.

– Men om intäkterna minskar så får man väl för fan anpassa utgifterna, sa Percy med irritation i rösten.

Jag har inget att förlora, tänkte Hans. Jag kör på.

– Jag har många gånger förklarat att skolans läsårscykel bryter bolagets räkenskapsår. Det är ingen enkel ekvation eftersom nytt läsår innebär nya förutsättningar. Så fort vi fick kännedom om de nya förutsättningarna gjorde vi oss av med samtliga elevassistenter samt övrig personal som kunde relateras till kommunens öronmärkta bidrag. Men av naturliga skäl gav det inte full effekt i ekonomin förrän från oktober månad och belastar alltså detta räkenskapsår.

– De där förändringarna du talar om fick jag kännedom om redan i februari, sa Bruno Ståhl med blicken fäst i den timemanager som låg uppslagen framför honom.

– Det borde du kanske ha berättat i så fall, svarade Hans och såg ner på sina händer som låg knäppta i knäet.

– Men om du nu riskerar att missa de ekonomiska målen, får man då fråga varför du väljer att sprätta iväg trettitusen kronor på Solhammars slott, sa Percy och viftade med vad som föreföll vara fakturan.

Hans ryckte på axlarna.

– Jag har följt delegationsordningen. Det finns anvisningar för hur personalens fortbildningspengar ska spenderas.

Percy Hoffman sjönk ihop och muttrade.

– Jo, så kan man ju också välja att se på det. Hans Högberg, det här är inte tiden att sitta och gräla om småsaker. Styrelsen har ett pressat schema denna eftermiddag och om vi ska gå rakt på den så kallade saken så är den det att vi vill att du avslutar ditt förordnande i förtid.

Hans höjde på ögonbrynen.

– Det är ingen stor sak, fortsatte Percy. Du har bara ett år kvar på förordnandet och behåller din lön under den tiden, men är arbetsbefriad.

Percys besked bekräftade Hans dåliga känsla då han kallades upp till koncernen. Han sträckte på sig.

– För att ändå fortsätta grälet om småsaker: Jag har en lärartjänst i botten. Enligt avtalet går jag tillbaks till den tjänsten med bibehållen lön om avtalet bryts i förtid.

– Det är en dålig idé, svarade Percy. Vi kan erbjuda dig två årslöner och fullständig arbetsbefrielse.

– I så fall behöver jag betänketid, svarade Hans.

Bruno Ståhl lade handflatorna på bordet och betraktade en punkt på andra sidan den vägg som skilde sammanträdesrummet från korridoren utanför.

– Det finns inte utrymme för några betänketider sa han. Vårt erbjudande om två årslöner står fast. Om du envisas med att återvända till en lärartjänst så anvisar vi dig i så fall en resurslärartjänst på Vårbäcksskolan. Du måste välja nu.

Utpressning, tänkte Hans. Vårbäcksskolan låg inte ens på pendlingsavstånd och var koncernens smärtsamma sorgebarn som de förgäves försökte avyttra. Den var tänkt som en högprofilerad rehabiliteringsskola för ungdomar med särskilda behov men hade snabbt urartat i ett skandalomsusat kaos. Att hänvisas dit var lite som att sändas till Detroit. Att för all framtid slippa Percy Hoffman och Bruno Ståhl tedde sig i sammanhanget som ett utomordentligt lockande alternativ. Hans Högberg hade bestämt sig.

– 24 månader alltså. Taget. Hit med pappret.

– Utmärkt, sa Bruno och såg lättad ut. Det är bra om du kan tömma din expedition på tillhörigheter redan i dag. Vi hör av oss längre fram när det gäller avtackning och liknande.

– Det gör ni säkert, sa Hans Högberg.

Luften i sammanträdesrummet började kännas instängd trots att Percy Hoffman hade släppt ut Hans Högberg ur rummet och dragit upp ventilationen till max. Carl-Erik Cronstrand rättade till sin slipsknut och lät blicken svepa över de församlade styrelsemedlemmarna.

– Min yngste son Victor är som bekant elev vid Svea College. Enligt honom diskuteras det en hel del om både Kenneth Paulsson och den där eleven, vad hette hon?

Bruno Ståhl bläddrade i sina papper.

– Anna Svärd.

– Vad säger man om Kenneth Paulsson, frågade Percy Hoffman.

– Om jag förstår min son rätt så är eleverna ganska trötta på att bägge två bidrar med negativ uppmärksamhet kring skolan.

– Men vad säger de om Kenneth Paulsson som lärare?

Carl-Erik ryckte på axlarna.

– Han är nog ganska respekterad. En del elever är rädda för honom, men det behöver ju inte vara någonting negativt.

– Tvärtom, sa Percy. Men han utgör hur man än vrider och vänder på frågan en belastning för skolans varumärke så som det har blivit med saker och ting. Är vi överens om det?

Samtliga kring bordet nickade och Percy reste sig för att öppna dörren till sammanträdesrummet.

– Då släpper jag in honom.

Kenneth Paulsson väntade redan på en stol i korridoren utanför sammanträdesrummet.

– Välkommen Kenneth, sa Percy med ett leende. Var så god och sitt. Han visade med handen på en tom stol vid konferensbordets kortända. Kenneth kliade frenetiskt knogarna på sin vänsternäve samtidigt som han tog plats på den anvisade platsen. Percy lutade sig bakåt och log igen.

– Hur har du det Kenneth?

– Jo tack. Bra, efter omständigheterna, svarade Kenneth kort och såg sig omkring.

– Allt rullar på som vanligt efter rättegången och de tråkigheter som har varit?

Kenneth höjde på ögonbrynen.

– Jo, ja.

Percy böjde sig framåt.

– Jag ska inte bli långrandig Kenneth. Du vet att vi i styrelsen uppskattar dina tjänster på skolan. Det är bland annat därför vi har utnämnt dig till förstelärare. Vi tvivlar inte på din kompetens. Tvärtom så tror vi att du kommer bäst till din rätt om du erbjuds lite större utmaningar än de som ingår i din nuvarande tjänst. Vad tror du om det?

Kenneth såg sig omkring som om han trodde att Percy talade med någon annan.

– Det blir antagligen bra. Vad gäller saken?

– Skolledarskap.

– Men, stammade Kenneth. Hans Högbergs förordnande går ut först nästa år.

Percy skrattade.

– Sant. Men det finns fler skolor.

Kenneth log osäkert och Percy fortsatte.

– Om vi ska vara helt ärliga så utgör du idag en belastning för Svea Colleges rykte oavsett hur skicklig du nu är som lärare. Den där lilla incidenten förra våren lever sitt eget liv och det verkar som förgjort att tvätta bort den.

– Det tror jag i och för sig inte, sa Kenneth.

– Styrelsens bedömning är klar. Din kompetens kommer bättre till sin rätt på en annan skola. 

– Annan skola alltså. Annan kommun?

Percy skrattade igen.

– Det kan man säga.

–En bit att resa?

Percy fortsatte skratta men samlade sig och fortsatte.

– Så här är det. Som du kanske har hört talas om expanderar koncernen genom ett antal utlandsförvärv, två i södra europa och ett i asien.

Kenneth såg sammanbiten och frågande ut.

– Ja. Jo, jag har nog hört någonting.

– Vi hoppas att du vill ta ledningen för den filial vi planerar att starta i Indien, närmare bestämt Calcutta.

Det blev tyst. Kenneths mun var öppen och hans ögon bildade två streck i ett gråvitt ansikte.

– Är det, stammade Kenneth. Är det en svensk, jag menar en specialskola av något slag?

Percy log.

– Indien har i grunden ett brittiskt skolsystem. Alla skolor är special på ena eller andra sättet. Denna är finansierad med pengar ur en EU-fond och tar bara emot flickor.

– Och när ska jag börja, undrade Kenneth. Han rättade till sin kavaj och sträckte på sig.

XXX

Isen ville inte riktigt lägga sig på den kanal som slingrade sig genom stadskärnan. På de tunna flak av is som fått fäste längs stränderna hade stadens änder funnit sin viloplats. Anna hade sträckt sin varma huvjacka över bänken invid Köpmansbron. Hennes fleece räckte gott och när de satt tätt intill varandra märktes inte kylan. De delade en påse lökringar och Alva satt i mitten.

– Varför kom du inte i julas, frågade Anna.

– De sa att det var risk.

Fariba sträckte sig efter lökringarna.

– Men det var ju nyss. Vad kan det göra för skillnad.

– De sa att julen är risk. Jag vet inte mer. De släppte mig nu. Adjö bara. Nu får du åka hem. Morsan blev helt chockad. Hallå, ska hon plötsligt bo här igen, liksom.

Anna såg på henne.

– Så nu är du helt utsläppt?

– Ja, typ. Fattar ni? De pratade om skola och praktikplatser och hur jävla viktigt det var med allt det där, med sysselsättning för att inte hamna i typ utanförskap, eller vad det heter. Jo, hallå. Var ska jag börja, tänkte de?

– Vadå, sa Fariba. Du vet väl var du ska gå i skolan?

– Nej. Faktiskt inte, svarade Alva och tog en lökring.

– Akta dig för Svea College, sa Anna och gav till ett skratt som lät mer som en hostning.

– Och hur skulle jag komma in där, oavsett?

– Jag går där.

– Du heter Anna, Anna.

– Du heter Alva, Alva.

– Men du heter inte Coulibaly i efternamn.

– Det finns blattar även på Svea.

– Inte många. De flesta ser ut som dig.

Anna såg plötsligt trött ut.

– Ärligt Alva. Du skulle kunna kliva rakt in i vilket next-top-model avsnitt som helst. Det kan inte jag.

– Nu var du rolig. Vad pratade ni om för mobil?

Fariba grävde fram Kenneth Paulssons mobiltelefon ur sin kanvasväska, samma slags väska som Anna brukade bära. Alva tog emot den och tryckte på dess knappar.

– Fan, har den inget batteri?

– Oj, sa Fariba och grävde i sin väska. Det kommer här.

Alva satte batteriet i telefonens bakstycke och såg snart den inloggningsruta som Anna och Fariba redan hade mött ett antal gånger.

– Det är liksom problemet, sa Fariba.

Alva skrattade.

– I värsta fall går det mesta att lösa. Varför ska ni in i mobilen?

Anna tänkte efter.

– Egentligen finns det ingen direkt anledning längre. Jag är mest nyfiken.

– Så det finns inget problem?

Anna sneglade på Fariba.

– Nej. Det kan väl kanske finnas om han lyckas överklaga domen igen. Det kan man tydligen. Men Vibeke sa att det var helt otänkbart.

– Vibeke?

– Advokaten. Den vi har haft kontakt med.

– Ni vann i hovrätten?

– Jo. Han fick böter.

Alva såg på mobilen, vred och vände den i sina händer. Plötsligt reste hon sig och kastade den med full kraft rakt ut i kanalen. Den hamnade med ett dovt plask mitt i rännan. Hon satte sig igen.

 – Skit i telefonen. Glöm den bara. Bestäm dig för vilket liv du vill leva och skapa det åt dig. Så sa de på hemmet.

Fariba skrattade en aning skräckslaget.

– Jag vill dansa balett.

Alva betraktade henne och log snett.

– Inom rimliga gränser. Man måste tänka på det möjliga.

– Jag vill bli en Alva, sa Anna.

Alvas leende försvann.

– Nej Anna. Det vill du inte. Tro mig. Jag har varit en Alva hela mitt liv, så jag vet vad jag pratar om.

– Varför kastade du mobilen?

–Strunta i den där läraren. Han ligger i kanalen nu. Han har inget med ditt liv att göra. Glöm det där. Gå vidare. Jag lovar dig.

Anna såg en aning snopen ut.

– Och vad ska jag liksom gå vidare med?

– För fan Anna. Du går i en A-skola, du heter Svärd, du är smart och kan säkert få en praktikplats i morgon om du behöver det. Hur tror du att jag skulle kunna hjälpa dig? Jag har suttit på behandlingshem och har inte ens en skola att gå till.

Vibeke sträckte ut sig på rygg i soffan. TV:n var påslagen och nyheterna rullade men hon var inte intresserad. Hon blundade och tänkte på gårdagen. Anna Svärd hade överraskat positivt och Maria Rodriguez hade varit ett lysande vittne. Juryn hade lagt sig en bit under hennes yrkande i straffskalan, vilket kanske var bra med tanke på omständigheterna. Nu fanns det inget som talade för att domen skulle överklagas igen. Det hela hade säkert avgjorts redan i tingsrätten om hon hade varit bättre förberedd. Hon hade prioriterat fel då. Det insåg hon nu. Även om den mordbrand hon jobbat med parallellt hade ett högre straffvärde så var den inte alls samma sprängstoff som skolmålet. Domen mot Kenneth Paulsson skulle kanske bli prejudicerande. Han hade inte rört en min när domen föll och hade mest suttit med ett outgrundligt leende på läpparna när Anna Svärd talade. Men han var märkbart störd under Marias vittnesmål, gjorde miner och viskade saker åt åklagaren. Det var ett modigt vittnesmål mot en kollega. Maria Rodriguez, hur hade hon det nu? Vibeke sträckte sig efter mobilen som låg på soffbordet. Marias nummer fanns kvar i samtalslistan. Hon svarade efter första signalen.

– Maria, mitt i maten.

Vibeke satte sig upp.

– Ursäkta. Det är Vibeke Pedersen, advokaten. Jag kan ringa senare.

– Åh, hej. Ingen fara. Jag har viss simultankapacitet. Vad gäller det?

– Det är inte jätteviktigt. Jag ville bara höra att allt är okej med dig, att ditt vittnesmål inte har gett några oönskade konsekvenser.

Maria skrattade.

– Det låg ett kort i mitt postfack på jobbet. Tack för ett bra samarbete, stod det. Med vänliga hälsningar, Kenneth Paulsson.

– Oj. Han kanske menar det ironiskt. Har han eller någon annan sagt något, frågade Vibeke.

– Nej. Bortsett från kortet är väl det mesta som vanligt. Det tisslas en del bland vissa elever men det är väl som det är.

– Får Anna Svärd vara i fred?

– Antagligen inte. Jag ska fråga henne i morgon.

– Det där med kortet. Det låter som ett ganska infantilt tilltag. Har du det kvar?

– Det ligger nog i min handväska.

– Du vill inte komma över på en fika?

Det blev tyst ett ögonblick. Vibeke bet sig i underläppen. Det bara slank ur henne som om hennes mun var fjärrstyrd.

– Visst, sa Maria dröjande. Var?

– Blåregnsvägen 14. Upp till höger när du kör in i Sigridsdal.

– Kaffe på maten då. Har du kaffe?

Vibeke fnissade.

– Ja, jag har kaffe. När kommer du?

– Om en halvtimme. Lite mer kanske.

– Du är välkommen. Ta med dig det där kortet.

– Vi ses.

Vibeke knäppte av och lade ner mobilen på soffbordet. Hon ruskade på huvudet, lite förvånad över sitt eget impulsiva handlande. Nu hade hon plötsligt bjudit hem ett vittne. Nåja, någon gång skulle väl vara den första och om inte annat var hon skyldig Maria Rodriguez en fika.

Del II

”Så trött kan man bli att inget pulver hjälper, inte två ens. Lämnad, lämnad, lämnad, lämnad, säger hjärtat och stämplar sekunder.”                                                                       

                                                                                                                             Cora Sandel

XXIX

Det var ovanligt varmt för årstiden. En matt februarisol hade visat sig under några dagar i följd. På marken låg ett tunt snötäcke och temperaturen pendlade runt nollstrecket. Löpsedlarna trumpetade att det fanns tusenlappar att tjäna på att välja elbolag och långt in i tidningen kunde man läsa att en lärare dömts till böter för ringa misshandel. Naturligtvis ville familjen Svärd fira att deras Anna vann målet i hovrätten och Anders hade hittat dansk fläskfilé till ett rimligt pris på Netto. Med den som bas hade han och Rebecka gjort en kryddig marinad, dukat fint på köksbordet och serverade huvudrätten i familjens stora gjutjärnsgryta tillsammans med potatisgratäng och ruccolasallad. De åt under tystnad. Lena satt i sin rullstol och var för dagen hänvisad till sin högerhand. Någon segerrusig feststämning ville inte riktigt infinna sig. Anna spetsade några filéer på sin gaffel och lade till Viggens stora förtjusning över dem i hans matskål. Lena följde henne med blicken.

– Vad bra du var Anna.

– Vad menar du?

– I rätten. Du svarade så bra på både Vibekes och åklagarens frågor.

Anna rodnade.

– Tack.

– Ja, det var fan, sa Anders mellan tuggorna. Vem har lärt dig att prata så där?

Anna ryckte på axlarna.

– Vet inte. Jag hade ju lovat Vibeke.

– Kenneth Paulsson framstod som en idiot, sa Lena. Särskilt efter att hon, läraren, hade gett sin version av händelsen.

– Maria är bra, sa Anna.

Lena lade ner sin gaffel.

– Men du verkar inte så glad.

– Skönt att det är över, sa Anna och slevade upp några filébitar på sin tallrik.

– Men?

– Äh, skit samma.

– Du menar att straffet blev så lågt, försökte Anders.

Anna lade ner sina bestick.

– Men läs tidningen för helvete. Det står ju typ att det är hemskt och nu kan lärarna lika gärna sluta undervisa för att eleverna har ändå alltid rätt.   

– Det där är bara politik Anna. Det behöver du inte bry dig om, sa Lena.

– Det känns i alla fall inte så kul. De som hatade mig förut kommer att hata mig ännu mer nu.

Anders pekade med sin gaffel.

– Hon tjejen, höjdaren från elevkåren sa att du var fantastisk.

– Men så kul för henne. Fan. Jag vill inte gå tillbaks till den där förbannade skolan. I morgon kommer väl Victor att vara en finne i röven på mig hela dagen. Sen kommer Surbodil med sina ögon i kors och undrar om jag behöver prata. Jag vill inte.

– Skål, sa Rebecka och höjde sitt glas med Pommac. Det är över nu. Byt skola om nu Svea College är så jobbigt.

De skålade avmätt med varandra.

– Jag får bita ihop, sa Anna. Det är nästan bara ett år kvar nu.

Lena vände sig mot Anders.

– Hur gick det förresten med hotbrevet som du lämnade till polisen?

– Förundersökningen nedlagd i brist på bevis.

– Tänka sig.

– Jag sätter femtio spänn på att det var Victor, sa Anna.

– Du har inte femtio spänn, sa Rebecka.

XXVIII

Höstrusket piskade ett nästan vågrätt regn mot vindrutan på familjen Svärds stålgrå Volvo. Anders tvärnitade i höjd med entrén till Connys och Rose-Maries. Det stod en bil med släp på uppfarten och var upptänt i rummen på nedre våningen. Han kisade genom novembermörkret. En man och en kvinna rörde sig i köket. De tycktes upptagna med uppackning och sortering.

– Det var som fan, sa han till sig själv och gled på låg växel den sista biten bort till deras egen uppfart.

Deras postlåda var tom. Han kom att tänka på det barnsliga hotbrevet de fick för en tid sedan och den polisanmälan han hade gjort. I det formulär han fick fylla i på stationen hade han kryssat för att han ville få ett meddelande om förundersökningen lades ner. Något sådant hade ännu inte kommit. Han öppnade ytterdörren och möttes av Viggen som gjorde ett par skutt.

– Snart Viggen. Jag måste ordna ett par saker först.

Anders slängde sin jacka på en pall och sparkade av sig skorna. Han tassade sedan upp för trappan och noterade i förbigående att dagens post låg på köksbordet. Lena hade redan tagit in den. Nu låg hon i deras säng och verkade sova. Han drog försiktigt igen sovrumsdörren och återvände till nedre våningen. Hunden hade fått tag i hans jacka och dragit in den i köket. Han lossade den från hundens käkar och grävde fram sin mobil ur dess ena bröstficka. Numret till Rune fanns sparat som kortnummer. Han svarade efter första signalen.

– Tjenare Rune, det är Anders. Har du tid?

– Har ett par minuter, svarade Rune. Vad gäller det?

– Har du sett att det händer saker hos Conny och Rose-Maries?

– Han har hyrt ut det.

– Varför då?

– Ingen aning men jag kan gissa.

Anders lutade sig mot diskbänken.

– Vad?

– Han hyr ut på två år. Hans förordnande i kommunstyrelsen går ut om två år. Eller, det är åtminstone val då. Han är väl helt enkelt rädd för att dra på sig kritik och negativ publicitet. Det är vad jag tror.

– Så då är vi troligen på ruta noll igen om ett par år?

– Kanske det.

– Vilka är det som hyr då?

– Vanligt folk. De kommer norr ifrån. Verkar trevliga.

– Vet du vad de betalar?

– Ingen aning. Antagligen för mycket. Med den bostadsbrist som råder går det nog att plocka en del på marginalerna. Du Anders, jag väntar besök. Jag måste lägga på nu.

– Okey. Tack Rune, för upplysningarna. Vi hörs.

– Ingen orsak. Hej hej, svarade Rune och knäppte av.

Anders kollade om det fanns några meddelanden i mobilen. Rebecka var hos en kompis men det fanns ingenting från Anna. Han ringde hennes nummer och möttes som vanligt av telefonsvararen. Med en suck lade han mobilen på diskbänken och hängde upp jackan i hallen. Därefter satte han sig vid köksbordet och tittade på posthögen. Överst låg ett öppnat brunt kuvert. Det var kallelsen till förhandlingarna i hovrätten som Lena tydligen redan hade öppnat. Han ögnade vad som stod. Fjärde februari klockan nio. Först efter julhelgerna alltså. Skönt på sätt och vis, tänkte Anders samtidigt som han vek ihop brevet och lade det i korgen med viktiga papper. Han visslade på hunden som genast kom invaggande från vardagsrummet med den ivriga svansen daskande i golvet.

– Kom då gamle man, så ska du få din promenad.

Vindbyarna visslade i det dåligt tätade fönstret och regnet slog i smattrande sjok mot rutan. Vintern var på väg. Anna satt i skräddarställning bredvid Fariba på hennes obäddade säng i vindsrummet. Mellan dem på täcket låg Kenneth Paulssons mobiltelefon.

– Helvete, Fariba. Du är fan inte klok. Tänk om du hade blivit upptäckt.

– Nu blev jag inte det. Ingen såg mig. Jag svär.

– Men om. Både du och din morsa hade fått sparken direkt.

– Lägg av Anna. Jag hittade den. Jag har ju berättat. Han tappade den faktiskt. Om någon hade frågat mig hade jag lämnat tillbaks den.

Anna lyfte upp den och strök med pekfingret över skärmen.

– Så vad gör vi nu?

– Vi kollar om det finns något kul i den, vad han har för sig på internet och så.

– Hur då. Den är ju låst, säger du.

– Problem är till för att lösas. Vi kommer nog på något.

– Knappast. Det finns tiotusen tänkbara kombinationer.

– Hur vet du det?

– Men Fariba, tänk efter. Alla siffror från 0000 till 9999. Det blir tiotusen.

– Fan vad du är smart Anna.

Bägge tystnade. Anna sträckte ut sina ben och lade sig på sidan stödd på ena armbågen. Fariba fingrade tafatt på Kenneths mobil.

– Så här då, sa Fariba tvekande. Det finns en butik nere på Stralsunds väg som låser upp mobiler för hundrafemtio spänn.

Anna betraktade henne skeptiskt.

– Jag tror att det gäller när den är typ låst till ett speciellt telefonbolag. Detta är Kenneths privata koder, som han själv har lagt in, antagligen både pin-kod och telefonlås. De går inte att komma förbi.

– Hur vet du det?

– Men gissa om min farsa har gjort det misstaget, suckade Anna och himlade med ögonen.

Fariba skrattade.

– Så jävla typiskt Anders.

Anna fnissade till och rullade över på mage. Hon tog mobilen ur händerna på Fariba och granskade den igen.

– Jag kan lämna in den till polisen i mitt eget namn och begära hittelön. Snacka om att Kenneth inte skulle fatta någonting.

Fariba kved som om hon försökte hålla inne sitt skratt. Anna förställde sin röst.

– Nä, alltså. Den låg i bollhavet på IKEA:s barnavdelning.

De gapskrattade.

– Eller, den låg vid klätterställningen inne på Donken, skrek Fariba.

De rullade runt i sängen en god stund innan skratten klingade av och Anna samlade sig. Hon torkade sina ögon med handflatan.

– Ärligt Fariba, Anders fick nollställa hela sin telefon när han hade glömt koden. Det är enda sättet. Annars tror jag att man måste ha hjälp av någon kriminell.

– Alva, sa Fariba. Vi frågar Alva när hon kommer hem.

– När är det?

– I alla fall till jul.

Anna tänkte plötsligt på sin mamma. Snart var det jul, något hon alltid hade sett fram emot alla andra år. Nu kände hon mest oro. Mamma var sjuk, för sjuk för jul.

–

Hans Högberg tackade för samtalet och slängde på telefonluren. Han öppnade datorn och strök ännu ett namn från skolans kölista. Han suckade djupt. Deras en gång så långa skolkö hade skrumpnat ihop till nästan ingenting. Om det fortsatte likadant utan att det fylldes på med nya sökande elever så skulle deras elevantal börja sjunka till nästa höst. Det vore katastrof, något som till varje pris måste undvikas.

Hans visste att elevtappet egentligen hade flera lika naturliga som ofrånkomliga förklaringar. Konkurrensen på skolmarknaden hade ökat markant. Allt fler skolor slogs om färre elever eftersom årskullarna blev mindre. Friskolorna hade generellt sett börjat ifrågasättas och deras skattefinansierade vinster diskuterades flitigt i media. Ovanpå allt var det ett faktum att såväl rikets, som kommunens samlade elevresultat hade sjunkit under en följd av år. Alltsammans var faktorer som slog negativt mot Svea College. Dessa ting var enkla att förklara för vem som helst. Reiner Hoffman var dock inte vem som helst. Han och skolans styrelse skulle ställa sig helt oförstående oavsett förklaring och de skulle givetvis avkräva honom diverse outgrundliga krafttag. Han masserade sina tinningar och försökte skjuta undan den existentiella upplevelsen av utsatthet som plötsligt vällde över honom. Han öppnade faktureringsprogrammet. Fakturan från Solhammar var redan inlagd. Slutsumman var något högre än vad han räknat med, men inte mycket.

Teambuildingen på Solhammars slott hade annars gått ganska bra. De skriftliga redovisningar som arbetsgrupperna hade lämnat in var mest förutsägbart skräp men alla hade haft en trevlig måndagskväll och var nöjda och glada när de åkte hem, alla utom Kenneth Paulsson. Nu var han dessutom sjukskriven. Det hörde verkligen inte till vanligheterna. Var det därför Maria Rodriguez hade passat på i morse? Hon hade kommit in på expeditionen redan strax efter åtta och lämnat en sammanställning över de senaste årens elevavhopp.

– Inte för att jag vet om det har någon betydelse. Det får du avgöra. Jag råkade bara få syn på det i samband med att Anna flyttades över i min grupp.

– Men det är ju ett år sedan, hade Hans svarat.

– Jag vet. Det har liksom bara blivit liggande. Och jag påstår som sagt inte att det betyder något. Det kan vara slumpens verk.

– Har du pratat med Kenneth om detta?

– Nej, nej, nej.

– Med någon annan?

Maria hade dragit lite på svaret.

– Eh, nej.

– Har du hört talas om några klagomål på Kenneth när det gäller hans undervisning?

– Nej. Inget utöver det vanliga skvallrandet som kan drabba vem som helst.

Han hade tackat Maria för informationen utan att veta riktigt hur han skulle gå vidare med den. Han ögnade dokumentationen igen. Sju avslutade elever varav sex tjejer. Magkänslan sade honom att det nog ändå var Kenneths krävande attityd som kunde skrämma bort en och annan elev. Med den känslan placerade han Marias dokumentation under en flik långt bak i personalvårdspärmen. Han hade knappt hunnit låsa arkivskåpet igen när Gunnar Ask kom instormande med håret på ända och daskade en bunt papper i skrivbordsskivan.

– Inte för att jag är den som brukar snoka i skolans lås och larmloggar, sa han. Men varför i helvete har Kenneth Paulsson varit inne på mitt rum mellan 06.47 och 07.03 denna morgon?

Hans Högberg ryckte till sig pappren och ögnade loggen. Pågick det plötsligt en sammansvärjning mot Kenneth Paulsson?

– Du vet mycket väl att det är emot reglerna att öppna loggen utan klartecken från mig.

– Visst, det ska inte upprepas. Men kan du svara på min fråga? Han är ju sjukskriven.

– Ingen aning. Det var väl något han behövde, eller ville se om det fanns post kanske. Jag vet inte.

Gunnar fnös.

– Post, kvart i sju på morgonen. Nej, vet du vad jag tror. Jag tror att han fortfarande letar efter sin jävla telefon. Efter hans uppträde i måndags natt börjar man ju undra hur det egentligen står till i vissa hjärnkontor. Jag har aldrig sett hans förbannade telefon, hälsa honom det.

Hans ryckte på axlarna.

– Han var onykter.

– Det var jag med. Man kan bete sig som folk för det, gormade Gunnar, slog näven i bordet och gick.

Hans släppte Gunnars utskrifter i skräplådan under skrivbordet, tänkte att det i vart fall snart var jullov. Alltid något.

Kenneth Paulsson vankade med inåtvänd blick av och an mellan startpunkterna för motionsområdets olika löparslingor. Inte ens de pastellfärgade trikåerna hos BK Trummans damlag fångade hans intresse. Han hade redan sprungit sjukilometersslingan och i normala fall räckte den mer än väl, men oron i hans kropp ville inte riktigt släppa taget. Han tänkte på sin mobiltelefon. Den var och förblev försvunnen, vilket störde honom något oerhört. Han kände sig kränkt och naken. Om hans kollegor trots allt hade med saken att göra skulle han göra en anmälan till arbetsmiljöverket. Det var ett som var säkert. Han gjorde några upphopp och bestämde sig för ett varv på trean. Den första kilometern var gemensam med sjukilometersslingan, konstaterade han och trampade i väg.

Även om någon skulle ta sig förbi telefonens pinkod och skärmlås så var han alltid noga med att logga ut från alla program och applikationer. I telefonboken fanns bara, vad han kunde minnas, en och annan släkting vid sidan av hans jobbrelaterade nummer. Jo, bank och sådant förstås, men inget annat. Kanske handlade det mest om känslan av en förbrytelse mot hans integritet, att någon eller några hade våldfört sig på hans privata sfär, ungefär som det sades att man kunde känna efter ett inbrott i hemmet. Han försökte intala sig det och sneglade på sin pulsklocka. Farten var lagom hög.

När han mådde som sämst på morgonen hade kallelsen till hovrättsförhandlingarna anlänt med posten. Det också. Han ökade farten. Annas mor var en utpräglad rättshaverist. Det hade han hört direkt när hon ringde och gormade om barnmisshandel efter hans tillrättavisning av hennes dotter. Anna Svärd var ingen ängel, verkligen inte. Anna Svärd var precis en sådan som… Han trampade snett och vacklade till, minskade farten och prövade fotleden i några upphopp. Det var ingen fara med den och han ökade åter tempot. Jurister borde, tänkte han, om inget annat vara tränade i att genomskåda rättshaverister. Som det var nu tilläts dårfinkar sätta agendan för hela rättssystemet. Snart var väl Sverige ett lika lättkränkt land som USA. Han hade läst om att ett energidryckesföretag blivit stämt för att de påstod att drycken gav en vingar. Folk begrep alltså inte metaforer längre. Det var verkligen inte klokt. Han sprang fort nu, passerade åtskilliga medmotionärer utan att själv bli passerad. 

XXVI

Vibeke Pedersen lät linjen vara öppen, ropade hallå ett par gånger men allt hon hörde var brus. Hon knäppte bort samtalet och drog en tung suck. Även om hon var van, ansåg sig stresstålig och förnuftsmässigt insåg att hon inte borde bry sig om det, så var hon inte opåverkad. Hon blev nedstämd, tappade tempo och kände sig dränerad på energi. Denna gång hade det börjat redan tidigt på morgonen. Någon hade ringt från hemligt nummer. När hon svarade kom en liten paus innan någon sade ”hora”. Därefter tycktes linjen vara öppen tills hon lade på. Hon hade anmält redan efter andra påringningen men hade ingen förhoppning om att polisen skulle hinna prioritera just hennes bagatellartade upplevelse.

Även statistiken visade att det hade blivit väldigt mycket vanligare över tid. På myndigheten låg ständigt öppna ärenden som gällde olika typer av hot eller trakasserier riktade mot åklagare, advokater och till och med mot domare. Vibeke lade ifrån sig mobiltelefonen och såg ut över trädgården genom de långsmala köksfönstren. Träden var sedan länge avlövade och gräsmattan fylld av halvruttna äpplen. I normala fall uppskattade hon den relativa ensamhet hon dagtid kunde få i det stora huset men nu kändes den bara förbannat dyster. Det ringde igen och hon tittade på displayen, åter ett hemligt nummer. Helst ville hon inte svara, samtidigt utgjorde hemliga nummer en stor del av de samtal hon absolut borde svara på. Det var som ett skruvat moment 22. Hon svarade.

– Pedersen.

Det var tyst ett par sekunder, sedan kom det åter igen.

– Hora.

Telefonen kändes kladdig. Hon lät linjen vara öppen och lade den på köksbänken, övervägde situationen. Det brukade handla om kontantkortstelefoner som var meningslösa att spåra när det gällde småttigheter som detta. Att lämna linjen öppen var inget alternativ med tanke på alla som behövde kunna nå henne. Hon knäppte bort samtalet och drog ännu en djup suck. När blev Sverige ett sådant skitland och vems var felet? Hon började grubbla över sakernas tillstånd. Det var som om nationen i sin iver efter bekräftelse från världssamfundets nyckelspelare hade kopierat dessas allra sämsta sidor, sådant som politisk polarisering, korruption, klassklyftor och ett infantiliserat, ovärdigt samtalsklimat i offentligheten som ofta urartade i den sortens hot hon just nu var utsatt för. Rent ekonomiskt hade den nya regeringen utgjort rena högvinsten för sådana som henne. Men till vilket pris? Allt mer till var och en, allt mindre till det som binder samman. Hon tänkte av någon anledning på mötet med Maria hemma i hennes spartanska kök. Det hade varit ett så trevligt möte, så varmt och okomplicerat. Det var som om det uppstod någon form av vänskap i samma ögonblick som hon satte sig ner vid köksbordet och blev erbjuden te med limpsmörgås. Hon slog ifrån sig en impuls att ringa Maria. Det vore oprofessionellt om hon inte hade något särskilt ärende. Istället gick hon i snabb takt upp till sitt arbetsrum och samlade det material hon arbetat med under förmiddagen i sin portfölj. Hon tänkte åka in till kontoret. Där fanns åtminstone lite liv och mänskliga röster. 

Maria Rodriguez hade lagt sin knallröda resväska på sängen. Hon öppnade garderobsdörrarna och suckade. Oordningen var påfallande. Hennes ordningssinne var uppenbart defekt. Hon greppade en famn kläder och slängde dem på sängen bredvid resväskan. Skulle hon ta ett större tag när hon ändå packade och sortera garderobens innehåll ordentligt. Det skulle i så fall ta betydligt längre tid, kanske en stor del av eftermiddagen. Å andra sidan hade hon inget annat för sig nu när Marcel hade åkt och skulle bli i Frankrike hela novemberlovet. Hon såg ut genom sovrumsfönstret och kvävde en gäspning. En tung dimma hade lagt sig som en våt, kall filt över den folktomma innergården. Som från ingenstans överväldigades hon av tvivel över det liv hon hade skapat åt sig. Åren passerade medan hon travade runt i en väldigt begränsad cirkel av arbete och hembestyr, ibland avbruten av någon krampaktig uteaktivitet. Borde hon alls ha blivit lärare? Det hade aldrig varit hennes förstahandsval efter folkhögskolan utan mer ett sätt att skaffa sig en inkomst i väntan på att hennes silversmide skulle bli lönsamt. Nu hade smidet stått oanvänt sedan hon gjorde sig av med lokalen i kontorshotellet och lärarjobbet tog allt mer av hennes tid, som hon upplevde det. Maria kvävde ännu en gäspning, lyfte upp en violett bomullsblus ur högen på sängen och såg åter ut genom fönstret. De nakna träden tycktes bilda en egendomlig allé tvärs över gräsmattan. Kanske utgjorde de resterna av en innergård som i sitt tidigare liv varit planerad på ett annat sätt.

Maria tänkte på sin lärargärning. Hon hade gillat sitt yrke under de första åren. Hon tyckte om att undervisa, trivdes med kollegorna och hade roligt med eleverna. Hon hade fortfarande roligt med eleverna men resten av yrket hade förändrats. Och det hade gått fort, några år bara. Det var en stark känsla av att bli allt mer kringskuren och kontrollerad, av att ägna allt mer tid åt att dokumentera och redovisa för andra vad man gjorde på sin arbetstid. Kontroll och mätning av elevernas prestationer fick mer utrymme medan den egentliga frågan, den om undervisningens innehåll, reducerades till en högst sekundär fråga. Så som det hade blivit var den inte heller lärarens sak att utveckla längre. Lektionerna styrdes av vad som stod i kursplanens centrala innehåll, i olika protokoll från Skolinspektionen samt av alla de nationella och övernationella prov eleverna skulle skriva. Eller inbillade hon sig? Var hon bara en bitter människa och trött på skolvärlden? Hon vek ihop den violetta blusen och lade den i resväskan.

Kanske borde hon våga språnget. Maria korsade sina armar och gick fram till sovrumsfönstret. Hon lät åter blicken svepa över den folktomma innergården, sökte efter fler rester av en övergiven fysisk planering men kunde inte se några. Hon såg ner på det breda silverarmband hon bar runt handleden. Silversmidet var den dröm hon ville leva och hon hade aldrig gett den drömmen någon riktig chans. Platsen i vardagsrummet skulle kunna räcka till en liten smideshörna om de flyttade in Marcels järnväg på hans rum. Han skulle säkert protestera högljutt mot en sådan förändring men det var faktiskt en rimlig åtgärd. Kunde hon gå ner till halvtid? Det skulle kunna fungera rent ekonomiskt om hon var sparsam. Klarade hon av att leva sparsamt? Maria gick tillbaks till klädhögen och betraktade den med frånvarande blick.

Hon borde i vart fall träffa mer folk. Egentligen var hon ganska ensam och hade sällan några besök i sin lägenhet. Maria lyfte upp en svartvitmönstrad halvlång kjol ur klädhögen och höll upp den framför sig. Stunden med Vibeke Pedersen hade varit trevlig. Hennes doft och kläder hade känts främmande när hon klev in i köket men när de hade samtalat en stund över tekopparna var det som om Vibeke länge hade varit en del av hennes bekantskapskrets. Hon tyckte om henne. Men sådana människor var väl professionella på just det, att bli omtyckta. Och man kunde ju till vardags inte ringa en advokat när man behövde sällskap. Hon suckade och vek ihop kjolen.

Borde hon ha berättat det där om Kenneth Paulsson och elevavhoppen för Vibeke som hon gjorde? Jo, hon verkade pålitlig och hade ju tystnadsplikt. Frågan var snarare om hon borde upplysa Hans Högberg om hans förstelärares bakgrundsbild. Hon var ju själv bara andrelärare, gud bevars. Det där med att lärare skulle inordnas i hierarkier var också ett nytt inslag i hennes yrke. En förstelärare fick femtusen kronor mer i månaden för att göra samma jobb som sina kollegor. Det var egentligen ganska sanslöst. Var verkligen Kenneth en så fantastisk lärare? Hon tyckte inte det. Han var korrekt, arbetsam och möjligen uppskattad av eleverna. Men det var väl något som förväntades av alla lärare? Maria sträckte sig över resväskan och lade ner kjolen bredvid den violetta blusen. Hon skulle nog berätta för Hans Högberg. Men senare, någon gång. 

XXV

Anna var betydligt bättre än sin äldre syster på matematik. Rebeckas mattebok låg uppslagen på köksbordet och Anna lutade sig över de olika talen.

– Det där, sa hon och pekade. Att Y-axeln är krokig längst ner, betyder att man liksom har dragit ihop siffrorna ner till noll. Det betyder inte att de inte finns, utan att man har gjort ett hopp. Om man hade skrivit ut alla siffror hade linjen blivit mycket mer lutande.

Rebecka kliade sig i huvudet och stönade.

 – Jag fattar inte.

– Så här, kolla, jag ritar upp.

Anna sträckte sig efter rutblocket och blyertspennan. Hon bläddrade fram en ren sida och ritade två figurer bredvid varandra.

– Titta här. De här två figurerna visar samma grej fast de ser helt olika ut bara på grund av det där.

Hon pekade på den brutna Y-axeln.

– Fattar du nu?

– Kanske. Men vad är poängen liksom?

Anna släppte pennan, suckade och slog ut med händerna.

– Skit i poängen. Det viktiga är väl att det blir rätt.

Rebecka betraktade granskande sin lillasyster. Hon hade armbågarna på bordet och lutade sig redan över nästa problem i matteboken. Hennes lugg föll ner över ögonen.

– Anna. Hur kommer det sig att du bara har E i matte när du klarar min gymnasiekurs utan vidare?

– Tyst, svarade Anna. Jag koncentrerar mig.

– Åh, ni har läxor, sa Lena som kommit ner från övervåningen. Hon hade en skokartong i händerna som hon ställde ner på bordet.

– Hur mår du, frågade Anna.

– Fråga inte hur jag mår hela tiden, svarade Lena. Fråga vad som finns i lådan i stället.

– Mmm, vad finns i lådan?

Lena lyfte på locket. Lådan var till bredden full med fotografier. Hon satte sig och började plocka i den.

– Det här är hela samlingen med osorterade foton ända från när ni var små, alltså allt som inte har klistrats in i något album.

– Grymt, sa Rebecka entusiastiskt och ställde sig på knä i stolen för att nå bättre. Får jag se?

– Gotland också, frågade Anna.

– Jo, något finns det säkert, sa Lena. Men från de senaste åren ligger det mesta i datorn.

Rebecka hade redan en laddning foton i händerna och bläddrade frenetiskt. Hon skrek till och skrattade högt.

– Men gud. Jag såg ju ut som en jävla kille och du Anna ser ut som en liten hipsterunge.

– Hur ser en sån ut, frågade Anna.

– Men kolla, sa Rebecka, höll fram ett foto och pekade. Du ser ju ut som lilla My.

Bilden föreställde de två systrarna sittande på kanten till en fontän med mamma Lena. De var kanske sju och nio år gamla.

– Det är i Norge. Stavanger tror jag, sa Lena.

Anna mindes resan. Mamma och pappa bråkade med varandra. Mitt uppe på ett fjäll stod mamma och skrek åt pappa. Hon slängde hans väska på marken och gick där ifrån. Pappa satt bara kvar och åt upp sin mat. När sedan hon och Rebecka hoppade in i bilen och pappa körde vidare trodde Anna att hon aldrig mer skulle få se mamma. Men det fick hon. Mamma gick längs vägen och blev upplockad. Kanske var det den största lättnaden i Annas liv.

 – Släng nu inte bara tillbaks de bilder ni har tittat på sa Lena. Jag tänkte att vi skulle försöka sortera dem. Lägg de äldsta längst bort där och de nyaste här, resten i tidsordning emellan. Sedan kan vi sätta dem i album.

Anna fick en klump i magen. Kanske inbillade hon sig, men hon fick en dålig känsla av att mamma hade börjat förbereda sig på det onämnbara.

De hade sorterat bilder i över en timme och närmade sig botten på lådan när Anders kom in i köket från hallen och satte sig vid bordet.

– Jag är hemma nu.

– Hej. Jag ser det, sa Lena. Har du haft en bra dag?

Anders sträckte ut armarna och rullade med ryggmusklerna.

– En riktig skitdag faktiskt. Bygget har stängt.

Lena såg upp från bilderna.

– Vad säger du?

– De har skickat hem oss på obestämd tid.

Alla tre tittade nu på Anders.

– Men varför, fortsatte Lena.

Anders lade handflatorna på bordet.

– Äh, förhoppningsvis bara ett kortvarigt byggstopp. Det har blivit för dyrt, så det måste räknas och förhandlas och sådant. Polackerna skulle kolla om det fanns något annat jag kunde göra under tiden.

– Men vadå, sa Rebecka. Är du arbetslös då?

– Ja, just nu är jag det, svarade Anders.

– Men då får du ju ingen lön.

– Han får a-kassa, sa Lena.

– Lena. Jag kör som egen.

Lena gned sig i nacken och grinade illa.

– Visst fan.

– Vad betyder det, frågade Anna.

– Äh, det blir lite mer komplicerat, sa Anders och reste sig. Men bygget kommer nog i gång igen vilken dag som helst och gör det inte det så har polackerna flera projekt igång. Det löser sig. Har ni käkat något?

Han gick ut i köket.

– Det måste lösa sig, sa Lena, och såg efter Anders. Hon betonade ordet måste.

– Jag kan göra spenatsoppa, sa Anna och studsade upp från stolen.

Innan någon hunnit protestera hade hon öppnat frysen och rivit fram ett paket frusen spenat och en påse prinskorv som legat infrysta sedan midsommar.

– Spenatsoppa är skitenkelt, fortsatte Anna. Vi har gjort det på hemkunskapen i skolan.