XXII
Rektor Högberg satt bakom skrivbordet på sin expedition och glodde på whiteboardtavlan. Hans strängt upptagna apati kändes förlamande. Klockan hade sedan länge passerat tolv och han befann sig i ett plågsamt beslutsvakuum. Skulle han kunna unna sig en halvtimmes lunch ute eller skulle han nöja sig med den halva baugetten med rostbiff och potatissallad som fanns kvar i kylskåpet uppe på lärarrummet. Hur han än vägde alternativen mot varandra tycktes de ta ut varandra med millimeterprecision. Han öppnade åter datorn och ögnade checklistan för torsdagskvällens öppna hus. Skolans Öppet Hus brukade vara en säker värdemätare på hur deras verksamhet stod sig i jämförelse med konkurrenterna. Om många intresserade femte och sjätteklassare besökte skolan på Öppet Huskvällen kunde man vara förvissad om att en stor del av dem också sökte sig till Svea College för att gå högstadiet läsåret därpå. Från att ha varit ett givet första val i närområdet, hade de under ett par tre år märkt av en svagt vikande trend. Även om det ännu inte innebar något minskande elevantal så bidrog det till en viss nervositet och naturligtvis även till att skolans resultat på de nationella proven hade sjunkit en aning eftersom elever som var något mindre resursstarka nu kunde ta sig in på skolan.
De första punkterna på checklistan var sannolikt under kontroll. All annonsering var klar. Nya skolbroschyrer var upptryckta. Reklampennor, ballonger, klistermärken och kolor låg och väntade i förrådet. Guidande elever hade utsetts och Kenneth Paulssons traditionella tipspromenad var säkert förberedd sedan veckor. Likaså tekniklärare Viktorssons vetenskapslek med flytande kväve. Det såg bra ut ända till punkt femton, banderoll. Hans Högberg svor för sig själv. Han hade glömt att den stora banderollen vid entrén blåste sönder vid förra höstens Öppet Hus. Skulle han hinna beställa en ny till på torsdag och hade de råd?
Dörren till expeditionen slogs upp och Reiner Hoffman klev in. Hans rätade upp sig så snabbt att han slog knäet i skrivbordsskivan.
– God middag, sa Reiner med hög röst. Så trevligt att du är hemma för en gångs skull.
– Jag är inte hemma, jag är här, sa Hans och masserade sitt knä.
– Detta är ditt hem i min värld.
Reiner slängde fram ett papper på skrivbordet.
– Du har fått post, rena högvinsten. Stort grattis.
Hans lyfte upp det och började läsa. Huvudvärken återkom direkt när han insåg att brevet var från Skolinspektionen. Reiner drog fram en stol från konferensbordet och satte sig med korslagda ben.
– Det blir inget problem antar jag?
– Vad, undrade Hans.
– Inspektionen naturligtvis. Den utgör inget problem väl?
Hans ryckte på axlarna.
– Troligen inte. När är den?
Reiner lutade sig framåt, granskade honom och pekade på brevet.
– Allt står i brevet jag precis gav dig. Du är väl läskunnig?
Hans läste och försökte ta in vad som stod. Ju längre han läste desto mer kännbar blev värken i tinningarna. Han lade ner brevet på skrivbordet och blundade.
– Helvete, var allt han fick ur sig.
– Vadå helvete, sa Reiner och såg forskande på honom.
– Redan på torsdag.
– De gör så ibland, flygande inspektion. Det har du väl ändå hört talas om.
– Jo naturligtvis, men vi har Öppet Hus på torsdag.
– Inte på förmiddagen väl?
Hans masserade sina tinningar.
– Nej, inte på förmiddagen men det blir en förbannat körig planering fram till torsdag.
– Lite splitvision kan man väl begära av någon med din lön, sa Reiner och skrattade ett torrt skratt.
Hans ville slå sin laptop i huvudet på honom.
– Det är inte optimalt i alla fall.
– Jag antar att deras besök är en följd av händelsen med Kenneth Paulsson.
– Det verkar så, svarade Hans och tittade i brevet. Redogöra för skolans värdegrundsarbete, likabehandlingsplanen, rutiner för incident- och tillbudsrapportering, riskbedömning, konfliktlösning, skollagens kapitel tre och fem, herre gud, det bara fortsätter med punkter.
– Men de där sakerna har vi väl ordning på?
Vi, tänkte Hans och sa: – Jag hoppas det. Det blir en hel del att gå igenom.
– De vill träffa skolans huvudman klockan 08.30. Jag har bett Bruno Ståhl att ta det. Ser du till att han får det han behöver för att kunna läsa in sig?
Hans drog upp axlarna. Det ilade i dem.
– Till när då?
– Inspektionen är ju redan på torsdag så han måste nog ha dem som senast före lunch i morgon.
Ett snabbt överslag i huvudet resulterade i minst trettio olika dokument som Hans skulle leta fram, kontrollera, kopiera och sortera. Säkert saknades något och säkert behövde vissa saker uppdateras eller omformuleras. Det betydde att han i bästa fall kunde räkna med att vara hemma vid tiotiden. Att han skulle hinna till någon badminton var uteslutet. Han suckade och slog ut med händerna.
– Visst.
– De vill intervjua elever och lärarrepresentanter också. Det blir inga konstigheter med det nu då? Vi har varken tid eller råd med några förelägganden eller någon kritik alls från Skolinspektionen. Det ger så förbannat dålig media.
Hans kände huvudvärken sprida sig ner mot nackkotan. Han längtade efter asken i sin byrålåda.
– Jag tror inte det.
Reiner reste på sig.
– Tro får man göra i kyrkan. Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Andra plikter kallar. Sköt det här snyggt nu så hörs vi. Adjö.
Han öppnade dörren lika hastigt som han gjort när han kom, stannade till i steget och vände sig om.
– Håll mig underrättad, sa han och stängde dörren.
Det där ”håll mig underrättad” som Reiner alltid avslutade sina kommenderingar med hade Hans Högberg grubblat mycket över. Underrättad om vadå? Han drog ut sin översta skrivbordslåda och rotade efter asken.
samtider 