Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fotboll’ Category

2011 höstupptakten; Mikael Dahlberg gjorde bägge målen då Gefle IF bortaslog AIK på Råsunda med 0-2. Få väntar sig att Gefle IF ska vinna en sådan match, ännu färre att laget ska ligga fyra i allsvenskan efter nio omgångar. Men det verkligt originella är att Mikael Dahlberg gör sina första allsvenska mål sedan 24 augusti 2008, en 70 matcher lång måltorka. Originellt, inte för att Dahlberg är en kass spelare, utan för att det ännu finns en fotbollsklubb som är beredd att ge sina spelare ett sådant förtroende.

Ingressen skrev jag för två år sedan. Då var det AIK och jag var övertygad om att Gefles framgångar inte var tillfälligheternas spel, utan ett kunskapsteoretiskt intressant fenomen. Nu senast var det MFF och Mikael Dahlberg har befäst sin position som viktig spelare på allsvensk nivå. Jag återpublicerar här stora delar av den två år gamla texten, med inskjutna kommentarer. Nu, två år senare tycks mina iakttagelser befästa. Gefle IF spelar för åttonde året i rad i vår högsta fotbollsserie. Inför varje säsongsstart har laget bland experter och journalister varit den givna nedflyttningskandidaten. Inget tyder på att detta underdog-förhållande kommer att ändras om så Gefle IF spelar sin 10:onde, 50:onde eller hundrade säsong i allsvenskan. Gefle IF är inte ett lag utan ett lyte.

Mikael Dahlberg var en i den långa raden spelare ur den överblivna högen, som tränare Olsson & co värvade, förädlade och gav förtroende. Olsson såg det alla andra har missade, han förvaltade, utvecklade, vågade och resultatet blev gång efter annan mycket bra. Om det inom fotbollen hade funnits system för att mäta sportslig framgång med en indexerad justering för sådant som klubbekonomi, publik och medial goodwill, då hade Gefle IF varit den  i särklass ljusstarkaste stjärnan, därefter inget, ingenting och sedan möjligen Trelleborgs och Åtvidabergs FF.

Då skrev jag att, det mesta tyder på att Gefle IF ohotat kommer att kunna fortsätta odla sin särart under många år framöver. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är samtidens starka fokus på ständig utveckling vilket gör att ytterst få klubbar vågar jobba med respekt, förtroende och kontinuitet på det sätt som möjliggjorde Mikael Dahbergs bragd för Gefle i matchen mot AIK. Jag har ännu inte fått fel, tvärtom,

Så blev det också. I år såg våren mörk ut när Jonas Lantto, lagets lysande mittfältsstjärna, blev långtidsskadad. Vi måste i sammanhanget minnas att även Lantto är en av dessa ”överblivna” som Olsson lyckades se kvaliteterna hos och värvade från nordkalotten. Utöver sin arktiska härkomst bar även Jonas Lantto lyten som gjorde honom förbisedd. Som varandes allsvenskans kortaste spelare behövdes tränargeniet Olssons örnblick för att se en teknik och spelförståelse som faktiskt ligger nära självaste Ibrahimovic. Jag vågar påstå att Jonas Lantto hade kommit än mer till sin rätt i Barcelona.

Nåväl, vad gör Gefle IF när Lantto saknas? Laget, kända för sin extrema superdefensiv går över till 4-3-3 och lyckas i denna total-make-over, delvis tack vare en ny-gammal Oremo som börjar återfinna spillror av sitt forna jag. Som inkvoterade på fair-play i europaligan når man längre än något av de svenska storlagen. Och i skrivande stund har man dessutom åter segat sig upp på säker mark i den allsvenska tabellen. Svårslaget.

Nu glunkas det om att Pelle Olsson möjligen blir vår näste landslagstränare. Ett utomordentligt val, men kanske slutet på den långa sagan Gefle IF. Eller inte.

Read Full Post »

Via våra medier meddelas idag att en …man i brittiska Aylesham har gripits av polis efter att ha satt eld på en pappersvallmo och lagt ut bilder av tilltaget på Facebook…19-åringen riskerar nu åtal för blombränningen. Brottsrubriceringen lyder ”illvillig telekommunikation”.

Det här ter sig givetvis absurt och helt obegripligt om man inte samtidigt vet att den 11 november är Remembrance Day, Vallmodagen. Denna firas till minne av de soldater som stupade under 1:a världskriget och har som högtidsdag en stark ställning.

Därför brukar det runt den 11 november varje år dyka upp underliga nyhetsinslag med anknytning till blomman Vallmo. I fjol var det brittiska premiärministern David Cameron som hamnade på kollisionskurs med fobollsorganisationen FIFA efter att dessa förvägrat Englands landslag att bära en vallmodekal på sina tröjor. Cameron ansåg det vara …absurt att jämställa en minnesblomma med ett politiskt budskap.  

Bakgrunden till Remembrance Day handlar om hur miljontals granater under första världskriget förvandlade enorma markarealer till en brun sörja av jord och lera. Träd, buskar och växter försvann. Eftersom vallmon trivs i vilken jord som helst var den därför en av få växter som kunde gro vid fronten. Vallmon blommade varje vår och täckte det sönderskjutna ingenmanslandet mellan skyttegravarna med röda blommor. Växten blev därefter en symbol för första världskrigets fasor.

Som odlad tillhör Vallmo ett mycket gammalt släkte. Den odlades redan 5 000 år f.Kr i Mesopotamien. Vallmo intar en central plats i den grekiska mytologin, där den förknippats med fruktbarhets- och skördegudinnan Demeter. Om det växte mycket vallmoblommor på ett fält så var detta ett tecken på att skörden skulle bli stor.

Vallmons vetenskapliga latinska namn är Papaver. Papaversläktet är stort och omfattar en mängd ett- och fleråriga växter, vars häftiga frökapslar vittnar om att de är gömfröiga. Trädgårdsnörden kan ägna ett trädgårdsliv åt att beforska alla de hundratals arter och varieteter som, bland perenner, rymmer allt från små arktiska svavelgula dvärgar (bl.a P. microcarpum och P. radicatum) till orientaliska blodröda giganter (bl. a P. Orientale och P. bracteatum), bland anueller rymmer allt från de skånska åkrarnas vackra ogräs (P. Rhoeas) till pråliga färger och jättefrökapslar (P. somniferum)

Vallmo har förblivit den blomma jag gillar bäst och odlar mest av. Inte främst för att den är fantastiskt lättodlad, utan för att den är underskön och bättre än någon annan blomma förmedlar den lätta känslan av att det äntligen är sommar. Min absoluta favorit är Pionvallmo (P. somniferum), enkla fyllda och i alla tänkbara färgkombinationer. De blir kraftiga i mina välgödslade land och jag låter dem blomma i stora bestånd, sprida sig och även invadera delar av kökslanden. Sensommarens frökapslar är konstverk var för sig och innehåller tusentals fröer till nya generationer. Pionvallmons egentliga namn är Opievallmo. Den odlas för kapslarnas giftiga saft, men knappast i vårt klimat. Här odlas den för sin skönhets skull och ingenting annat.

Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen..

Harry Martinson Ur Förbindelse, Gräsen i Thule

Read Full Post »

Just nu står den svenska skolpolitiken extremt bredbent. Det är nära nu till att sömmarna börjar spricka. Med en fot på var sida om helvetesgapet blir det inte så mycket framåtrörelse. När Jan Björklund lägger förslag om ettårig gymnasiepraktik för obildbara, sker det efter flera års skolinspekterande där Skolinspektionen regelmässigt lagt skuldbördan för bristande måluppfyllelse på skolorna. Enligt protokollen har elevmisslyckanden förklarats med att skolans förväntingar inte har varit tillräckligt höga. Detta är också vad den mediaanpassade skolinspektionen har matat ut till en indignerad publik. Märkligt nog samma publik som nu vänder på en femöring och plötsligt anser att det är bättre att ungar utan läshuvud får praktik, än att de inte gör något alls. Färre tycks bekymrade över det nya moment 22 som en prövad skolprofession tvingas hantera.  

Är det förresten någon som minns Skolinspektionen? I mitten av december 2011 väckte deras granskning av riksinternaten i Lundberg, Gränna och Sigtuna stor uppmärksamhet. Därefter har de försvunnit från medias radarskärmar. Ett mönster som kan gömma händelser bortom vår insyn. Den som nu vill veta vad Skolinspektionen sysslar med får göra sig omaket att besöka deras hemsida. Och där glimmar den! Efter 60 år av väntan, definitionen på pedagogiskt ledarskap!

Under senare års skolräder har Skolinspektionen regelmässigt förklarat missförhållanden med att rektor har brustit i sitt pedagogiska ledarskap. Alla är överens om att pedagogiskt ledarskap inte syftar på ett ledarskap som är pedagogiskt, utan som bedrivs i en pedagogisk miljö. Utöver detta har meningarna gått i sär. Eftersom begreppet har saknat en entydig definition har förmodligen detta också påpekats för Skolinspektionen. I längden har det då inte ansetts riktigt rättssäkert att bara svara typ, ”spelar roll?”. Således har en officiell definition formulerats, och lyder som följer:

Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning, leda och styra lärprocesser, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat.

Ridå.

Jag är grymt besviken, men andra verkar nöjda. Skolledarnas Lars Flodin menar att, ”Skolinspektionen har valt en bra definition av begreppet pedagogiskt ledarskap i sin rapport. Förbundet delar uppfattningen att implementeringsarbetet med de nya reformerna har inneburit ett steg på vägen mot ett mer systematiskt förhållningssätt när det gäller kvalitetssäkring och utveckling. Det är dock viktigt att skolhuvudmannen ser sitt ansvar i detta och ger skolledarna det stöd som behövs för att axla Sveriges viktigaste uppdrag”. Å andra sidan har Flodin ofta replikerat medhårs och pliktskyldigt när det gäller denna typ av spörsmål. Jag tror inte att hela hans inre krets står upp och hurrar.

Min åsikt? Vad jag kan se är det endast bisatsen leda och styra lärprocesser som har att göra med vad som skulle kunna vara pedagogiskt ledarskap. Den första meningen är fullt ut en definition av begreppet undervisning. Huvudsatsen i andra meningen beskriver ett ledarskap vilket som helst. Den avslutande bisatsen beskriver ett individualistiskt chefskap, åter frikopplat från begreppet pedagogik. Dessutom tycks begreppet insats syfta på en individuell prestation i en skolmiljö där det ofta är processinriktad samverkan och liknande som avgör resultatet.

Eget förslag? Nej, men det finns gott om dem. Ur mängden kan jag hämta Bo Nestors definition, ”Det inflytande en skolledare utövar i förhållande till lärare genom olika handlingar, som syftar till att påverka dem att utveckla undervisningen i enlighet med de mål och riktlinjer som anges i skolans styrdokument”. Den duger alldeles utmärkt.

Men enklast är nog att helt enkelt sluta använda begreppet. När skolpolitiska beslutsfattare ombeds konkretisera begreppet hamnar de alltjämt i den förenklade föreställningen om att ”rektor ska röra sig ute i verksamheten”. När den ska omsättas i en användbar praxis hamnar man ofelbart i föreställningen om lektionsbesökens välsignade inverkan på skolkvalitén. Över deltagarna i den nya rektorsutbildningen formligen haglar lektionsbesöken. Jag finner denna föreställningsvärd förenklad och lite naiv.

Jag har en son som ofta spelar ett dataspel benämnt ”Football Manager”. Spelet är så långt från action man kan komma. Snarare präglas det av administrativa uppgifter i det oändliga. Idén är att man styr ett fotbollslag, men varje litet ingrepp i lagets karriär kräver hanterandet av oändligt många variabler. Min son kan sitta i timmar och lägga upp individuellt anpassade träningsprogram åt individerna i sin trupp. När det är match kan han lägga en kvart på förberedelser inför en enskild hörna. Vem ska stå var, hur slås hörnan, hur rör sig de olika spelarna när den slås? Och så vidare. Allt detta har han utvecklat mer eller mindre till perfektion. Han vinner ofelbart match efter match. Men gör det honom till en bra fotbollstränare?

Jag ser Fabio Capello eller någon annan av de stora fotbollstränarna. Hörnan ska slås. Från sin plats vid långsidan ser de mönstren. Reptilsnabb reaktion, en viftning till den långe backen som ser sig omkring, smyger närmare stolpen och…mål. Om jag vill bryta ner Fabios ledarskap i en deskriptiv definition som andra kan ta till sig och följa kommer jag ofelbart att misslyckas. Det handlar om kunskap, det handlar om erfarenhet, det handlar om övertygelse, utstrålning och ännu mer erfarenhet. Det handlar om att kunna omsätta allt detta i inre mönster och till snabba intuitiva beslut. Det handlar om mod, att våga misslyckas, om social kompetens och om konsten att låta olika erfarenhetsfält befrukta varandra. I allt detta går Skolinspektionen fullständigt vilse med sin mekaniska och dokumentsbundna syn. De sitter fast förankrade bakom parametrarna i sitt Football Manager.

1980-talets arbetslivsforskning var något viktigt på spåren när de talade om tyst kunskap. Jag tror att den grandiosa och instrumentella roll man nu vill tillskriva skolans rektorer kommer att leda fel. Samtidigt som våra lärosäten sprutar ur sig avhandlingar om bedömning och betyg saknas i stor utsträckning framåtsyftande ansatser när det gäller skolans ledarskap. Ann Ludvigsson som disputerat med avhandlingen Samproducerat ledarskap vid Jönköpings högskola står för ett av få intressanta bidrag.

Read Full Post »

EM-kvalet och Zlatan i all ära, årets fotbollsmirakel är utan tvekan rödvästarnas, Sandviken IF:s, avancemang till Division 1 norra. Det mest anmärkningsvärda är kanske det allt annat än ortodoxa sätt de gjorde det på. Den historien börjar 80 mil rakt söderut, på en vindpinad åker utanför Malmö.

IFK Klagshamn är ett av alla dessa kamratgäng som ägnar sig åt ett vardagsnära och oglamoröst idrottande långt bortom glansen från de stora fotbollsklubbarna. Till deras största sportsliga framgångar vid sidan om årets avancemang till division 1, hör kanske att Åshöjdens BK använde deras hemmaplan då Max Lundgrens böcker blev TV-serie på 80-talet. IFK Klagshamn vann som sagt årets upplaga av Division 2 södra och klev därmed högre upp i seriesystemet än man gjort tidigare i sin 90-åriga historia. Avancemanget kom otippat och klubbens reaktion än mer otippat. Man gjorde det i fotbollssammanhang ytterst sällsynta och tackade nej till platsen i Division 1 södra. Som skäl för beslutet har man angett sin ekonomiska situation, men bakom beslutet finns säkert också en ”smålagsorganisation” som inte står riktigt rustad för spel på semi-elitnivå. Tränaren Anders Grimlund må gnissla tänder, men få av lag eller publik i Division 1 lär kommande säsong gråta över att man slipper besöka den vindpinade åker som heter Klagshamns IP.

80 mil norr om Klagshamn jublas det i Sandviken, men först efter att man åter hunnit förbanna sitt öde att åter missa serieavancemang med minsta möjliga marginal. Sandvikens IF är en klubb med anor, plats 17 i den allsvenska maratontabellen och plats 9 i tabellen för den näst högsta serien. 1957 såg 20 288 personer seriefinalen mot IFK Norrköping på Norra IP. Kim Källström har spelat i klubbens färger, en klubb med anor som sagt. Allsvenska Gefle IF lär behöva ytterligare ett allsvenskt decennium för att överglänsa lillebrors CV. I början på 90-talet hamnade dock Sandvikens IF i bandyns slagskugga och har sedan dess fört en undanskymd och tröstlös tillvaro längre ner i seriesystemet. Så hade det nog förblivit om Klagshamn inte fattat sitt beslut. När telefonen ringde från fotbollsförbundet utbröt jublet. Sandvikens IF spelar i Division 1, börjar närma sig den nivå där man hör hemma, sin rättmätiga nivå.

Sandvikare är av ett särskilt släkte. Mentaliteten kan sammanfattas som en sällsam blandning av hybris och masochism. Jublet över en plats i Division 1 har knappt hunnit lägga sig innan den välbekanta polariserade diskussionen är igång. Fotbollslaget har fått konstgräs på sin plan, men arenan ligger inklämd bakom den illa parkerade ”megamastodont-volkswagen” som kallas Göranssons arena. Det är stadens skandalomsusade bandytempel. Utifrån sitt geografiska läge tycks fotbollsplanen mer vara inplacerad för det sedan länge insomnade smålaget Örtakoloniens IF, känt som innehavare av jumboplatsen i näst högsta seriens maratontabell. När Sandvikens IF nu ska spela i Division 1 anser man givetvis att man behöver återta och få konstgräs på den så kallade VM-arenan med plats för flera tusen åskådare. Vissa viktiga matcher, menar man, kommer att locka publik långt över de 700 platser som den nuvarande arenan erbjuder. Jag undrar i mitt stilla sinne vilka matcher som åsyftas, är det lokalderby mot Dalkurd FF, eller vad? Och jag kan föreställa mig kommentarsfälten i Arbetarbladet den dag när pengarna börjar rulla, när Sandvikens IF har fått sin VM-arena, har åkt ur Division 1 och något hundratal sitter och huttrar på de ödsliga läktarna. Låt oss hoppas att det inte blir så, utan att klubben istället, som farmare, kan närma sig Gefle IF och att de i kreativt utbyte kan stärka södra norrlands fotbollsnav.

Tills dess önskar jag Sandvikens IF ett stort grattis till platsen i Division 1 och ser fram mot en spännande fotbollsäsong med rödvästarna.

Read Full Post »

Så kan man väl nästan påstå att den våta drömmen om svensk fotboll i Europa har släckts även för denna säsong. Närmast var Malmö som kämpade heroiskt in i det sista för att få till det där saliggörande trenollmålet i matchens sista självande minuter hemma mot Zagreb. Årets match?

Jo, Malmö FF bjöd på en riktigt nagelbitare och under långa perioder i matchen spelade de på en nivå som nog kunde hävda sig i europasammanhang. Men en nykter efterhandsanalys utmynnar nog ändå i att Dynamo Zagreb, sett till hela dubbelmötet var det vassare laget. De östeuropeiska lagens karakteristiska uppspel, snabbt och rakt, centralt i banan med precisa passningar och vettlös press på bollhållaren. Istället för att dra isär sjönk MFF allt för ofta ner och bildade säck i eget straffområde.

Men sett annorlunda. Betrakta den sista kvarten av returmatchen. MFF hade Zagreb i brygga. Man klarade de snabba bollförflyttningarna och kom i anfall efter anfall. Durmas löpte nästan som i trans och slog inlägg efter inlägg som nästan (!) nådde en heroiskt löpande Daniel Larsson. Endast ett antal ”om inte om” lade sig denna gång mellan MFF och fortsatt champions League-spel. Varför är det så svårt?

Sportens förståsigpåare har analysen klar. Sverige behöver en överlägsen etta, likt Barcelona i Spanien eller Englands Manchester United. I detta lag skulle högavlönade stjärnor flockas och de skulle vinna allsvenskan år efter år, och vidare kvalificera sig till Champions League-spel. Det som med svenska mått mätt saknas, är de stora pengarna. Någon infantil miljardär måste göra klubben till sin privata lekstuga. Bland möjliga lag att axla en dylik mantel nämns givetvis de publikdragande storstadslagen, IFK Göteborg, Djurgården, AIK och kanske Malmö FF.

Det må vara en sak att jag ogillar idén. En allsvenska där Djurgården bärgar guld år ut och år in är i mina ögon trist och har inget med idrott att göra. Om det är priset för europaspel så ser jag hellre på Barcelona. Charmen med allsvenskan är just att rent sportsliga, taktiska och professionella avgöranden får så stor plats, vilket möjliggör för ”bonnalag” som Kalmar FF, Gefle IF och Trelleborg att bygga en stabil allsvensk grund genom att värva smart, ta hand om egna talanger och rent allmänt bygga smarta spelidéer på begränsade resurser. Det gynnar också breddidrotten och sporten som folkrörelse.

En annan sak är att förståsigpåarna gör sig skyldiga till ett enkelt tankefel, nämligen att blanda ihop två saker, pengar med skicklighet. Det är en kompetent spelidé uppbackad av individuellt skickliga spelare som vinner matcher, inte sedelbuntar. Det är förödande att förväxla dessa två. Visst har pengar betydelse som lockbete för spelare som vet sitt värde, men skickligheten i sig har inget med pengar att göra utan är resultatet av lika delar talang, träning, självförtroende och tur i en miljö präglad av uppmuntran, trygghet, samarbete och inkännande feedback. Detta vet tränare som Tom Prahl i Trelleborg och Pelle Olsson i Gävle, tränare som vet hur man spinner guld av halm.

Den som förstår detta kan också, när det rätta tillfället kommer och himlens alla stjärnor står rätt, ta sig till Champions League med spelare som Durmas, Larsson, Figueiredo, Mehmeti, Hamad, Aubynn, Andersson och Dahlin.

Mitt resonemang får något slags stöd i studier av professor Tomas Peterson vid Malmö högskola. Han har i sina studier följt 1100 spelare från ungdomsspel 1984 fram till 25-årsåldern. Studien visar bland annat hur den fysiska mognaden avgör vilka spelare som ska gallras bort. Resultatet blir att den elit som selekteras fram, som kan ställa lönekrav, inte nödvändigtvis är de ”skickligaste” spelarna. Det är således inte tur eller ”slump” när Pelle Olsson plockar in en division III-spelare från Söderhamn i sin startelva, som kort därefter tar plats i svenska landslaget. Han åstadkommer samma trollerinummer gång på gång. Och det är heller ingen slump att majoriteten av spelare i svenska landslag tar sig dit på andra sätt än genom fotbollsförbundets olika selekteringssystem.

För den som förmår se spelaren, människan, potentialen, finns det under och bortom den smala eliten en guldgruva att ösa ur, oändligt många stjärnor att upptäcka.

Read Full Post »

Gefle IF, lag eller lyte?

Mikael Dahlberg gjorde bägge målen då Gefle IF bortaslog AIK på Råsunda med 0-2. Få väntar sig att Gefle IF ska vinna en sådan match, ännu färre att laget ska ligga fyra i allsvenskan efter nio omgångar. Men det verkligt originella är att Mikael Dahlberg gör sina första allsvenska mål sedan 24 augusti 2008, en 70 matcher lång måltorka. Originellt, inte för att Dahlberg är en kass spelare, utan för att det ännu finns en fotbollsklubb som är beredd att ge sina spelare ett sådant förtroende.

Gefle IF spelar för sjätte året i rad i vår högsta fotbollsserie. Inför varje säsongsstart har laget bland experter och journalister varit den givna nedflyttningskandidaten. Inget tyder på att detta förhållande kommer att ändras om så Gefle IF spelar sin 10:onde, 50:onde eller hundrade säsong i allsvenskan. Gefle IF är inte ett lag utan ett lyte.

Mikael Dahlberg är en i den långa raden spelare ur den överblivna högen, som tränare Olsson & co har värvat, förädlat och givit förtroende. Olsson har sett det alla andra har missat, han har förvaltat, utvecklat, vågat och resultatet har gång efter annan blivit mycket bra. Om det inom fotbollen hade funnits system för att mäta sportslig framgång med en indexerad justering för sådant som klubbekonomi, publik och medial goodwill, då hade Gefle IF varit den  i särklass ljusstarkaste stjärnan, därefter inget, ingenting och sedan möjligen Trelleborgs FF.

Det mesta tyder på att Gefle IF ohotat kommer att kunna fortsätta odla sin särart under många år framöver. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är samtidens starka fokus på ständig utveckling vilket gör att ytterst få klubbar vågar jobba med respekt, förtroende och kontinuitet på det sätt som möjliggjorde Mikael Dahbergs bragd för Gefle i matchen mot AIK.

Read Full Post »