samtider

Jag vänjer mig aldrig. Vaknar med ett ryck och undrar i panik vart barnen är. Visst, de är i tryggt förvar hos den andre. Det är telefonen som ringer. Når den längst ut på nattduksbordet, Hallå. Ja, det är jag, jo jag är frisk, eller friskaktig, är inne om högst en timme. Vadå COOP? Nä, fy faan vad tråkigt. Jag hade hoppats på OS. Va? Nä jag vet, men 2022 kanske, om folkrepubliken dabbar sig ordentligt… Va, nä jag kommer direkt… va, ja, hej. Jag släpper telefonen och sträcker ut på rygg. Det varma täcket som följer min kropps konturer.

November, inget att deppa över. Hösten kommer som ett brev på posten strax efter våren, den tid då förväntningarna blommar ikapp med gräsmattans alla ogräs. Då, det där ögonblicket i maj när hösten känns så avlägsen, när semestern hägrar och det lilla barnet bara längtar till en strand. I djupet av mitt förnuft vet jag det, att sommaren är som en påsksmällare, stubin, eld, poff, borta. November, ett fyrverkeri från nästa vår, från sommaren och din ålderdom.

Nej, tänk på något skönt. En ur vattnet uppstigen, i motljus på en olivgrön gräsmatta. Tulpaner i mängder, röda och gula. Upplösta konturer. Längtan, bra tema. Längtan, i blått, ledigt typsnitt. Lågpris på produkter i linje med temat. Resehandböcker, apelsiner, kokosmjölk, couscous, skitbra. Inte originellt eller genialt men helt klart tillräckligt för COOP. Handen har obemärkt öppnat telefonlåset. Tillbaks med dig. Nytt försök. En ur vattnet uppstigen… Fanns med på en av målningarna, men i sällskap med? Var det verkligen? Den där morgonen, jag beslutade mig bara för att gå min väg. Redan dagen efter packade jag några väskor och flyttade ner till min väns lediga studentkvart i Stockholm. Jag hade bestämt mig och tänkte bli konstnär. Jobbade dagar på Indiskas lager i Värtan men ägnade kvällar och helger åt skapande. Ur tunn, hård båtplywood sågade jag pussel. Jag pusslade ihop dem enligt principen fel bit på fel plats. Jag tvingade ner bitar med hammare, limmade där det sprack eller satt helt galet. På de ihoptvingade pusslen målade jag i acryl, romantiska motiv; ungt kärlekspar på bänk i solnedgång, familjeidyll vid granen och, ja, nybadad man och kvinna i strandbrynet. Jag lackade dem och sände dem som arbetsprover till skolan. När jag senare, i konkurrens med åttinåttielva andra sökande, blev antagen till intervju, var det till min absoluta och oförställda häpnad. Jag betraktade verkligen de bärande analogierna i mina pusselverk som så uppenbara och billiga att jag aldrig kunnat föreställa mig att någon skulle ägna dem en värderande tanke. Hallå, min hand nu knappandes på den upplåsta telefonen. Varma täcken, en halvtimme kvar. Det får bli en jävligt snabb dusch, en iskall novemberdusch.  

Read Full Post »