Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2011

Malmö, November 2012

Read Full Post »

Så här i juletid kan det kännas lite trist att ålen numera är fridlyst. Dess bättre inte all ål. Det vegetariska alternativet fänkål fungerar alldeles utmärkt på julbordet.

Fänkål är för de flesta kända som en anisdoftande brödkrydda eller en tjusig solitär i kryddlandet. Mindre känd är den varietet som ibland kallas knölfänkål. Det är egentligen samma växt, Foeniculum vulgare, men där knölfänkålen känns igen genom sin uppsvällda stjälkbas, vilken används som grönsak.

På våra breddgrader är knölfänkålen relativt ny i odling och därför inte så vanlig. Den har i århundranden odlats runt medelhavet och varit beroende av det klimat och de ljusförhållanden som råder där. De odlingsförsök som gjorts längre norrut har obönhörligen lett till att stjälken ränner iväg och blommar.

Det är först när den schweiziska sorten ”Zefa Fino” introduceras på 70-talet som vi får en trögblommande sort som passar vårt klimat bättre. Vid ogynnsam väderlek kan fortfarande blomning vara ett problem, men för det mesta blir resultatet lyckat. Sorten ”Zefa Fino” är ännu den i särklass mest odlade sorten även om t.ex F1-hybriden ”Goal” har kommit senare. En bra leverantör av fröer hittar man hos Runåbergs Fröer.

Knölfänkål doftar och smakar anis. Om den skivas tunnt och blandas i en sallad blir den en krispig smak- och konsistensförbättrare. Tillagad kan den med fördel pigga upp en rotfruktsgratäng eller helt enkelt ätas ostgratinerad som tillbehör till köttbullarna.

Jag brukar förså min fänkål i början på maj. Jag har den ljust inne eller i en drivbänk. Jag sätter ut plantorna på friland i början på juni med ett avstånd på 30 cm. Eftersom deras bladverk bildar ett tunnt flor ungefär som dill, är de tjusiga tillsammans med vallmo, ringblommor eller liknande. De kan också vara effektfulla intill en salladsrad.

Jag håller koll i august-september och skördar de stjälkar som börjar växa ”på längden” istället för på bredden. Men de flesta håller sig förvånansvärt trinda långt in på hösten.

Det kan vara knepigt att spara knölar ända fram till julbordet, men det är inte omöjligt. Lägg dem i en ”stuka”,  eller i en hink med sand som placeras på kall och fuktig plats. Alternativet är att köpa dem hos din grönsaksleverantör där de faktiskt brukar finnas numera.

Read Full Post »

”Jag fann det märkligt, detta. Oron och bekymren över disciplinlösheten, ordningsproblemen och den otillräckliga elevvården, som kommit att inta en alltmer central plats i våra skoldiskussioner under senare delen av 60-talet, har vi denna segdragna vinter lagt åt sidan för att istället oroa oss över de nymodigheter som nya läroplanen skänkt oss. Så upplever åtskilliga av oss hur i synnerhet högstadielärarens tidigare kamp mot håglöshet och brist på intresse hos eleverna nu kommer att kompletteras med en kamp mot egen osäkerhet inför nyheterna i arbetet.

Utgångsläget i våra nybörjarklasser är förvisso ganska gynnsamt. Här har vi något som jag tror man skulle kunna kalla spontan motivation. Så gott som alla små nybörjare är utrustade med denna vidunderliga drivkraft, som gör allt skolarbete roligt, spännande — motiverat. Men hur går det sedan? Jag tror man vågar påstå att den spontana motivationen håller sig ganska hög hela lågstadiet igenom hos flertalet elever. Även under mellanstadieåren för denna positiva form av motivation förmodligen ett ganska rikt liv, även om den så sakteliga börjar avta redan från årskurs 3.

Men så kommer det verkliga raset. Under sjuan och måhända först och främst i åttan sjunker den spontana motivationen nedåt mycket hastigt. Det är bara så, låt oss i ärlighetens namn erkänna det. Kvar blir en liten tapper skara elever, hur stor är väl svårt att ens gissa sig till, som vandrar vidare genom högstadiet och ut i livet med bibehållen spontanmotivation, bibehållen nyfikenhet och aptit på vetande och kunnande för vetandets och kunnandets egen skull.

 Förmodligen kunde man orda åtskilligt om företeelsen med den förlorade motivationen, där man måhända språkade om pubertetskriser, skolleda och allmän ungdomsasocialitet. Men det som är av intresse är trots allt det faktum att motivationen för flertalet elever flytt.”

Så formulerar sig värmländske läraren, sedermera rektor Lars Elam i Lärartidningen 1970, vid tiden för införandet av Lgr 69.  Lgr 69 fick verka under ett decennium, till stor del under borgerlig regering innan Lgr 80 sjösattes under folkpartistisk ministär.  26 år efter Lgr 69, i DN 1996-04-12, formulerar Jan Björklund det skolpolitiska manifest som förlägger skuldbördan för svensk skolas misslyckande till just detta år. 10 år senare blir Björklund skolminister och kan realisera sitt program. Hans manifest återges nedan i sin helhet.

Var fjärde 16-åring saknar i dag grundläggande färdigheter i svenska språket. Det visar att den socialdemokratiska flumskolan har misslyckats. Nu måste vi satsa på att lära eleverna läsa, skriva och hantera datorer i stället för att slå vakt om ämnen som textilslöjd och hemkunskap.

Samtidigt måste undervisningen individualiseras. De elever som behöver mer tid ska få det, medan de snabbare bör få möjlighet att fördjupa sig.

Häromdagen slog språkinstitutionerna vid universiteten larm: de blivande grundskollärarna har inte tillräcklig kompetens i svenska. Enligt läsforskaren Bo Sundblad* har var fjärde sextonårig gymnasist inte  tillräckligt god läsförståelse för att tillgodogöra sig den lättlästa tidningen Metro.

Larmrapporterna duggar numera tätt om kunskapsbristerna i den svenska grundskolan. En annan läsforskare, Birgitta Allard, lät 1995 flera hundra genomsnittliga elever på teoretiska gymnasielinjer skriva var sin  uppsats. Resultatet måste betraktas som skrämmande. Två elever av tre på gymnasiet uppfyller endast mellanstadiets krav i förmåga att använda sig av svenska språket. Var femte elev hanterar sitt modersmål som en åttaåring på lågstadiet.

Samtidigt varnar många gymnasielärare för att gymnasiereformen resulterar i ökad utslagning. De tidigare yrkesinriktade tvååriga utbildningarna har förlängts med ett tredje teoretiskt år. Detta resulterar just nu i att  fler elever än någonsin slås ut från gymnasiet.

Många debattörer hävdar att det redan nu är dags att riva upp gymnasiereformen och att de praktiska linjerna utan teori var bättre för en stor del av eleverna. Jag tror i och för sig att det finns en del önskvärda förändringar kvar att genomföra på gymnasiet. Ändå drar många debattörer fel slutsats. Även ett begränsat teoriblock på ett yrkesinriktat gymnasieprogram skapar utslagning om en fjärdedel av eleverna inte ens kan läsa när de kommer från grundskolan. Men är det då gymnasiet det är fel på? Det vore mer logiskt att söka felet i andra änden.

Den allmänna folkskolan infördes i Sverige 1842. Den viktigaste jämlikhetsskapande faktorn var att alla skulle kunna läsa, skriva och räkna. Motiven för utbyggnaden av den obligatoriska skolan fram till den nioåriga grundskolan 1962 var egentligen hela tiden desamma. Kunskap åt alla var en förutsättning för ekonomisk utveckling, för demokrati och för jämlikhet.

Men så hände något avgörande. I 1969 års läroplan (Lgr 69), som togs fram av dåvarande utbildningsministern Palme, skiftades perspektivet. Tidigare hade kunskap setts som en förutsättning för jämlikhet. Nu kom jämlikhetsmålet att överordnas kunskapen. Det blev viktigare att alla
barn läste samma stoff, i samma takt under lika lång tid än vad de faktiskt lärde sig. Vi fick flumskolan.

Avsikten var att skapa jämlikhet. I själva verket skapades en skola som inte tillfredsställde någon. De snabba eleverna fick inte stimulans. De svaga eleverna sackade efter och tappade till slut fotfästet. Vi fick en skola med minst lika hög utslagning som tidigare skolsystem.Två stora läroplansrevisioner har ägt rum sedan 1969, Lgr 80 och Lpo 94. Det är dock trist att konstatera att många av nackdelarna i 70-talets flumskola trots detta lever kvar och varje år resulterar i att nya ungdomar slås ut.

Hur klarar sig en person som aldrig lärt sig läsa? De 20-30 procent som aldrig ens lär sig förstå texterna i tidningen Metro är naturligtvis de som oftast drar det kortaste strået även senare i livet. Ingen social reform kan vara viktigare än att se till att alla lär sig läsa och skriva.

Hela utgångspunkten för att i dag komma till rätta med skolans problem är att erkänna att olika barn har olika förutsättningar. En del lär sig vissa moment mycket snabbt. Andra behöver längre tid. I själva verket är tiden, vid sidan av läraren, den kanske allra mest avgörande inlärningsfaktorn.

Jämför med en körkortselev. Vissa klarar uppkörningen efter 8 lektioner. Andra kan behöva 25. Men när körkortet är taget uppfyller alla en godtagbar nivå. Om körkortsutbildningen skulle fungera som grundskolan  skulle alla elever ta exakt lika många lektioner och därefter få körkort, oberoende av körskicklighet.

För kvaliteten i hela utbildningsväsendet, och därmed ytterst för Sveriges framtid som tillväxt- och välfärdsnation, är det av helt avgörande betydelse att kvaliteten i den obligatoriska grundskolan höjs kraftigt när det gäller basfärdigheter.

För det första är det nödvändigt att totalt öka undervisningstiden. Ett tionde skolår med skolstart vid sex års ålder ger ett nödvändigt tillskott. Denna ökade tid skall inte, som vid tidigare förlängningar av skolplikten, fyllas ut med nya ämnen. Tvärtom skall den ökade tiden användas för att bättre befästa de basfärdigheter som skolan i dag inte lyckas med.

De pedagogiska inslagen i förskolan måste ytterligare förstärkas. Frågan som bör sysselsätta utbildningspolitikerna är hur den svenska barnomsorgen kan utvecklas till en förskola som, inom lekens och  förskolepedagogikens ram, bättre än i dag tar tillvara barnens inneboende lust att lära i förskoleåldern.

För det andra måste utrymmet för moment som traditionellt tillhört ämnet svenska öka kraftigt. I en alltför bortglömd rapport från 1981 visar professor Urban Dahllöf hur svenskämnet successivt tryckts undan i skolan. I själva verket läste en elev för 100 år sedan mer svenska i den tidens sexåriga folkskola än vad dagens elever hinner med på nio år! Skolan förlängdes ju faktiskt till nio år för att ge arbetarklassens barn mer utbildning i de teoretiska ämnen som gav tillträde till högre utbildningar och en bättre bas att stå på i livet. Men tidsvinsten med ett sjunde skolår under mellankrigstiden och årskurs åtta och nio genom 1962 års grundskolereform motverkades av en kraftig minskning av antalet undervisningsdagar per år, färre undervisningstimmar per dag och minskad läxläsning. Den totala effekten blev att såväl svenskans som orienteringsämnenas tidsutrymme minskades samtidigt som övningsämnen, tillvalsämnen och fritt valt arbete ökades.

Dessutom har vi i dag en växande andel elever med invandrarbakgrund som ofta inte får träning i svenska i hemmet eller ens med sina kamrater. För deras integration i samhället är det helt nödvändigt att mer än i dag prioritera undervisningen i det svenska språket.

Det hävdas att övningsämnena utvecklar andra delar av barnens begåvning och att de därmed också bidrar till att förmågan att läsa och skriva ökar. Det är säkert sant. Men avvägningen mellan träning i basfärdigheter och andra ämnen måste trots allt förändras och moderniseras.

Vilka överväganden om det framtida samhällets och arbetslivets krav ligger bakom timplanens krav att en elev under nio år skall delta i 282 timmar trä- eller syslöjd och lära sig hantera elborr och symaskin medan i princip ingen tid i dag läggs ned på att lära eleverna att hantera en dator?

För det tredje måste läsning och skrivning tränas mer. Att läsa klassiska svenska författare måste åter komma på modet i skolan. Litteratur med hög språklig kvalitet är en viktig grund för skriftspråket. I hem med många böcker och en rik studietradition får barnen ofta en naturlig stimulans att läsa. Det är framför allt för de barn som saknar stimulans i hemmet som skolan behöver ge ökat utrymme att läsa bra böcker. Kulturarvet förs ju också vidare genom att barn och unga läser de stora svenska författarna.

Uppsatsskrivning måste prioriteras högre. Inom ämnet svenska, som ursprungligen var just läsning och skrivning, har många nya moment tillkommit. De har säkert ett berättigande, men har i alltför hög utsträckning tillåtits skymma det viktigaste. Samtidigt borde det vara självklart att träna på att läsa och skriva längre texter inom olika ämnen.

För det fjärde måste undervisningen individualiseras. Det får inte vara fult att organisera undervisningen så att de elever som behöver mera tid för inlärning får det, medan de snabba kan få stimulans genom att gå vidare eller fördjupa sig. För att undvika att vissa elever blir utpekade måste dock permanent nivågruppering undvikas. Rektorer och lärare måste ha klart för sig vad alla måste kunna och vad som kan prioriteras bort för elever som behöver mer tid för de grundläggande momenten. En del i individualiseringen är att ge läxhjälp åt elever som kommer efter.

Datoriseringen av skolan måste skyndas på. Datorer är inte bara apparater som ungdomarna behöver lära sig att använda. De är i hög grad hjälpmedel för att individualisera undervisningen. Inte minst för barn med läs- och skrivsvårigheter kan datorer underlätta inlärningen. I ett första steg måste lärarna utbildas. På sikt bör alla elever i skolan ha en egen dator.

För det femte måste läraryrkets status uppvärderas och lärarna ges möjlighet till mer organiserad vidareutbildning och karriärstege. En rektor är och skall vara en pedagogisk ledare för sina lärare och elever, inte en kamrer som ägnar sin tid åt skrivbordstjänst.

För det sjätte måste statsmakter och kommuner på allvar övergå från detaljstyrning till målstyrning av skolans verksamhet. Det är dags att avskaffa timplanerna. Det är dags att det politiska systemet talar om att en sextonåring skall både kunna läsa och förstå Selma Lagerlöf och August Strindberg. Hur lärare och skolledare organiserar sin undervisning får de avgöra själva. Det är resultatet som är det viktigaste. Resultatet skall mätas och utvärderas.

Vilka signaler sänder ett samhälle till sin skola när den politiska debatten mer handlar om att slå vakt om ämnena textilslöjd och hemkunskap än om att var fjärde 16-åring saknar elementära färdigheter i att läsa och skriva? Varför blir en rektor som överskrider sin budget med 20 procent tre år i rad avskedad, medan en rektor som tre år i rad släpper ifrån sig 20 procent elever som inte kan läsa inte ens ifrågasätts? Sveriges framtid ligger inte i att konkurrera med låglöneländer. Vi skall konkurrera med kompetens. Därom är de flesta ense. Partier och organisationer tävlar nu med varandra om att föreslå de största utbyggnaderna av högre utbildning. Det är bra. Men kvaliteten på framtidens forskare, studenter och gymnasister avgörs ytterst av kvaliteten på den svenska grundskolan.

Den ”jämlika skolan” blev aldrig särskilt jämlik. I stället skapades ny utslagning genom att kraven på kunskaper tunnades ut. Det är dags att inse att det värderingsskifte som inträffade genom Lgr 69 var ett misstag. Jämlikhet är inte viktigare än kunskap. Kunskap är vägen till social utjämning. Det är dags att överge den socialdemokratiska flumskolan.

JAN BJÖRKLUND i DN 1996-04-12

Länk till Lgr 69

* ”Bo Sundblad har inte undersökt gymnasisters direkta förmåga att läsa Metro och förstå dess innehåll, eller att räkna procent. Men genom att välja ett så pass provokativt exempel vill han visa vad eleverna som lämnar grundskolan med ettor och tvåor i bagaget i realiteten kan.
Enligt det relativa betygssystemet, med betygen 1-5, skulle 7 procent av eleverna få ettor och 24 procent tvåor. Alltså ungefär en tredjedel.” Ur DN 1996-02-15

Read Full Post »

Det formaliserade utbildningsväsendet har i Sverige, liksom i resten av västvärlden, vuxit fram i en parallellprocess med samhällets industrialisering. Dessförinnan bedrevs så gott som all allmän utbildning med kyrkliga förtecken. Kyrkans intresse låg givetvis i att fostra i kristen underdånighet, vilket ger en länk tillbaka till det pedagogiska arbetets rötter, nämligen dess fostrande och reproduktiva karaktär.

Vad gäller de styrningsfilosofier som har dominerat den svenska skolutvecklingen så kan de med avseende på styrningens centrala innehåll grovt sett indelas i tre typer; den regel/juridiska styrningsmodellen, den ekonomiska styrningsmodellen och den informativ/ideologiska målstyrningen.

Sedan folkskolans tillblivelse 1842 har den regel/juridiska styrningsmodellen utvecklats och förfinats. Den ifrågasätts på allvar först i och med Siautredningen och SSK-utredningen 1970, vilka inledde en ”…process mot ökad decentralisering och ökad målstyrning…” (Bert Stålhammar). Den regel/juridiska styrningsmodellen samexisterar givetvis med det framväxande industrisamhällets sätt att fungera. ”Rationalismen” står som övergripande ideologi i ett samhälle där infrastrukturen ”…växte för att erbjuda service till den arbetande befolkningen.” (Jouko Arvonen). Även jämlikhetssträvande politiska krafter lånar sin språkdräkt från den industriella rationalismen varför dåtidens sociala reformer i makarna Myrdals anda, av samtiden benämns som ”social ingenjörskonst” (Stålhammar).  De goda intentionerna ledde till ett utbildningsteknologiskt tänkande som med tiden ”…ledde till så detaljerade kursbeskrivningar att även lärarens professionella roll kunde sättas ifråga.” (Bo Lindensjö/ Ulf P. Lundgren).

Forskaren Bo Nestor beskriver hur rektorsfunktionen har uppmärksammats i utredningar under 1900-talet, från 40-talet och framåt. I 1946 års skolkommission förses rektor för första gången med det normativa uppdraget att ”leda det pedagogiska arbetet”. Nestor refererar kommissionens text där rektor tillmäts så ”betydande befogenheter att han har möjlighet att sätta sin prägel på skolan och skolarbetet…Den enskilde lärarens frihet att utforma undervisningen på sitt eget sätt måste betraktas som principiellt oantastbar”. ( Nestor). Genomgående i utredningarna görs en tydlig bodelning mellan det pedagogiska ledarskapet å ena sidan, organisatoriska frågor som kan hänföras till den regel/juridiskpräglade delen av verksamheten å andra sidan. Vad gäller 1951 års skolstyrelseutredning noterar Nestor, ”Utredningen behandlade också vikten av att skapa garantier för att skolledarna med deras dubbla ansvar- det pedagogiska och organisatoriska – skulle få tillräckligt med tid för att utöva det pedagogiska ledarskapet och inte uppslukas av organisatoriska frågor.” (Nestor).

Eftersom de organisatoriska uppgifterna handlar om att leda ”…arbetet inom skolenheten i enlighet med gällande stadganden, samt tillse att arbetet fortgår enligt fastställd arbetsordning.” (Nestor) förblir det genom utredningarna tämligen oförklarat vad det pedagogiska ledarskapet egentligen innebär. I synnerhet då, som Nestor poängterar, lärarens suveränitet i arbetet förblir intakt.

All styrning bör kunna förutsättas syfta till att uppnå mål och/eller förverkliga visioner. Regel/Juridisk styrning  syftar givetvis också till måluppfyllande. Så som exempelvis Åke Isling visat (Isling), var ett av målen i det predemokratiska Sveriges skola att disciplinera det uppväxande släktet. Rigid regelstyrning kombinerat med ett auktoritärt ledarskap fungerar utmärkt ihop med den typen av mål. Under 1900-talets skolreformer har emellertid skolans demokratiska fostranssträvanden kommit att betonas allt starkare i måldokumenten, liksom jämlika villkor för elever med olika förutsättningar. Att inrymma den typen av målsättningar i regelverk har visat sig vara mer komplicerat. I den litteratur som behandlar skolans styrprinciper fokuseras dock inte i första hand jämlikhetssträvandena som pådrivande mot ett allt mer komplext regelverk. Lindensjö och Lundgren formulerar sig på följande sätt, ”Den första reformcykeln (1940-1975, min anm.) hade inriktning mot en sammanhållen utbildningssektor, där de olika delarna var kopplade till varandra…Expansionen innebar att starka särintressen kunde tillgodoses. Också tidigare oprivilegierade grupper kunde gynnas utan att detta behövde gå ut över de privilegierade. Därför kunde man också nå bred politisk enighet…Genomförandet av detta centralt uppbyggda utbildningsväsende bar dock i sig frön till en rad konsekvensproblem, vilka började göra sig gällande när tillväxten började bromsas upp”. (Lindensjö/Lundgren).

Oavsett vilka drivkrafter man vill se bakom den tillväxande komplexiteten vad gäller skolans regelverk blev resultatet oöverskådlighet och därmed oförmåga att bemedla verksamhetsmålen. Behovet av alternativ till detaljstyrning blev allt tydligare. Det är inte svårt att förstå att idéer om ekonomistyrning framstod som en lösning i denna situation. Ekonomistyrning blir också ett viktigt instrument i försöken att förverkliga en decentraliserad skola, som kan sägas ta sin början i och med Siautredningen 1970. Lindensjö/Lundgren exemplifierar med det resurssystem som fanns för grundskolan i början av sjuttiotalet för att fördela resurser till specialundervisning. Sålunda gällde exempelvis för SPP-resursen (specialundervisningsresursen) att ”skolstyrelserna hade ett visst inflytande på fördelningen av denna resurs över rektorsområden och skolenheter. Den maximala kvoten för kommunen var 0,3 veckotimmar (vtr)/elev”.(Lindensjö/Lundgren). Denna typ av styrningsprinciper var emellertid inte problemfria, ” Svagheten i denna resursfördelningsprincip var att resurser tilldelades proportionellt till antalet elever, medan problemen knappast uppstod proportionellt. Vidare innebar kombinationen mellan SSP-resursen och de fasta resurserna att större skolenheter missgynnades.” (Lindensjö/Lundgren).

Ytterligare ett bekymmer med ekonomiska styrmedel var organisationens tendens att manipulera systemet i syfte att gynna den egna enheten, eller som Lindensjö/Lundgren uttrycker det, ”Delvis tycks intäkterna absorberas av administrationen själv.” (Lindensjö/Lundgren).

I och med Siautredningen sås emellertid även de första fröna till en övergång från ”regelstyrning” till ”målstyrning”. ”För att få underlag för beslut om resursfördelning behövdes problemanalyser, och för att kontrollera hur resurserna använts krävdes utvärderingar. Därmed började också den centrala styrningsstrategin för skolväsendet att ändras. Den tidigare regelstyrningen började på avgörande punkter förvandlas till en målstyrning. Med regelstyrning avses att skolans verksamhet styrs genom regler för resursanvändning…Med målstyrning avses en styrning av skolan, där målen preciseras medan medlen för att nå dem lämnas öppna.” (Lindensjö/Lundgren).

Målstyrningen, som alltså kräver en informativ/ideologisk styrningsprincip, är med andra ord en teknik för att kunna decentralisera verksamheter och delegera beslutsrätt och ansvar nedåt i hierarkin. På allvar infördes styrformen i och med genomförandet av lgr 80. Utvecklingen åt detta håll har under de senaste trettio åren varit kontinuerlig men de ideologiska motiven för detta, påstår jag, har skiftat med de politiska majoriteterna. Det citat som Stålhammar hämtat från informationsskrift för ny förvaltningslag 1988 bär exempelvis tydliga spår av den nyliberala retorik som under åttiotalet allt mer kom att prägla den politiska dagordningen, ”Från årsskiftet gäller en ny förvaltningslag. Den är ett led i den landsomfattande förnyelse av den offentliga sektorn som nu pågår. Färre detaljregler. Mindre krångel. Mer av inlevelse i människors önskemål och behov. Och mer av vägledning som den enskilde behöver för att kunna ta tillvara sin rätt.” (Stålhammar).

Stålhammar noterar vidare att det intressanta, vad gäller målstyrningssträvandena på nittiotalet, är att tre olika traditioner, ”…representerande tre olika grupperingar inom samhället börjar uppträda allt mer likartat.” (Stålhammar). De tre traditioner han syftar på är dels den klassiska ämbetsmannatraditionen där ett rätt tolkande av regler leder till ett högt måluppnående, dels företagsvärlden med dess ”scentific management”, dels den traditionella politiska retoriken i vars styrsystem visionen alltid har använts. Under 2000-talet leder det gradvis in i motsägelsefulla styrprinciper där de ideologiskt motiverade mål och resultatanspråken upprätthålls med allt mer komplicerad juridik och detaljerade regler. De jämförelser som börjar göras med sovjetsystemets ideologisk-byråkratiska styrprinciper kan tyckas äga viss bärighet.

Rektorns roll förändras i detta landskap av regeltyngd målstyrning. Med den terminologi som Ninni Wahlström lånat av forskaren Gunnar Berg har rektor i ett ”legitimitetsperspektiv” utifrån lärares förväntningar att utföra det ”förste handläggaruppdrag” som kännetecknar en regelstyrd organisation. I ett ”legalitetsperspektiv” så som skolledares formella uppdrag formuleras i senare styrdokument skall emellertid rektor stödja ett målinriktat utvecklingsarbete. (Wahlström). För att klara sitt uppdrag i denna situation avkrävs med andra ord rektor synnerliga ledaregenskaper. Ninni Wahlström föreslår i sitt bidrag till målstyrningsdiskussionen en samtalande reträtt av det slag som var trendriktig för bara tio år sedan,

Rektor har fortfarande inte nått fram till positionen som en självklar pedagogisk ledare för skolan – kanske för att ingen riktigt vet hur en sådan ser ut? Personal och rektor behöver tala sig samman om vad de avser med begreppet ”pedagogisk ledare” på sin skola…” (Wahlström)

Om rektor vill göra situationen än mer intressant och tillspetsad kan hon ju inbjuda även elever, föräldrar, massmedia och kommunpolitiker till dessa samtal om sitt existensberättigande.

Tio år senare löses liknande dilemman genom centralpolitisk ordergivning och praxisskapande inspektioner där otillräcklig måluppfyllelse bestraffas.

Read Full Post »

Många av de elever som har straffat ut sig från skolan, längtar när de återkommer efter att få börja plugga och förkovra sig. Allt som oftast har skolan inneburit en lång rad misslyckanden. Inom dem lever ett hopp om att äntligen ta revanch. Deras beslutsamhet i att äntligen lyckas möta skolvärlden uppvägs av en lika stor rädsla för att åter stötas bort, inte orka eller inte klara av.

Det denna skola har att möta under den första tiden är elever vars prestationsångest är stor och vilkas tillkortakommanden regelmässigt projiceras mot lärarlaget. Eleven söker naturligtvis bekräftelser på att skolan är fiendeland, och frustreras enormt av att inte få denna. Det tvingar fram ett avgörande ställningstagande, att våga bejaka den egna kunskapsutvecklingen, vilket i sin tur innebär att våga samarbeta med och utlämna sig  till skolan med dess normsystem och kultur.

För många elever upplevs skolvärlden som en maktfaktor. Läraren upplevs som en auktoritet vilken måste bevekas med de egna prestationerna. Läraren upplevs sällan alls som en resurs i det egna kunskapssökandet. Eleven är helt inställd på att bli bedömd och söker följaktligen koder för vad läraren förväntar sig snarare än kunskap. Det sätt på vilket eleverna upplever skolvärlden präglar naturligtvis också deras sätt att agera inom ramen för undervisningen. Det styr det kommunikativa samspelet bort från kreativt lärande, in i en prestations och konkurrenssituation som verkar förödande på undervisningen. Trots att detta är känt och väldokumenterat, utgör det en Akilleshäl ännu i 2000-talets svenska skola, och är en erfarenhet som i stort sett alla som gått i skola delar. Det är också det första problemet en framgångsrik resursskola har att möta. Det är just i den prestationsorienterade klassrumssituationen dessa elever har misslyckats. Elever med ett skört självförtroende har i misslyckandet läst in ett mindervärde som människa över huvudtaget, vilket i sin tur har tagits som intäkt för en självdestruktiv attityd. Nu skall de bygga en jämbördig relation med läraren, vilket blir en utmaning på flera plan.

Det måste från början göras mycket tydligt för eleven att den återvänder till skolan för sin egen skull, samt att läraren finns där för att vara en hjälp i studierna. Det faktum att många elever har stora brister i förkunskaper dryftas och avdramatiseras. Hur omöjligt det för eleven än kan verka att lösa ett problem står läraren, utan att förebrå, kvar tills problemet är löst. Ofta är det till en början plågsamt för eleven att åter stå inför ett obegripligt mattetal. Hon kan svärande försvinna med en smäll i dörren, intygandes att hon sett skolan för sista gången. Men hon är trots detta välkommen tillbaka, världen håller. Eftersom undervisningen utgår från individens förutsättningar, ges få tillfällen att mäta sig med gruppen. För eleven blir nya kunskapsförvärv tydliga och hon kan se att de bottnar i den egna arbetsinsatsen. Vad eleven gör och vem hon är blir betydelsefullt.

Det är viktigt att eleven i denna skola kan känna igen sin gamla skola. I den misslyckades de, i denna lyckas de. Skolan som institution och dess innehåll är ungefär det samma. Det är således varken eleven eller skolan som är hopplös, utan de förhållningssätt som präglat tidigare erfarenheter. När eleven nu anar att skolans kunskaper finns tillgängliga även för henne, kan hon börja få ett nyktert perspektiv på vad tidigare misslyckanden har bottnat i. Hon börjar också ana konturerna av de möjliga livsval som ligger framför henne. Detta tvingar fram en uppgörelse med många av de beteenden som tidigare utgjort barriär mot omgivningen. Häri ligger den första tidens utmaning för eleven.

Under den första tiden handlar alltså mycket om förhållningssätt. Ämnen och undervisningsformer skiljer sig i stort inte från vilken skola som helst. Den stora skillnaden ligger i bemötandet. Varje elev ges det utrymme vederbörande behöver för att lyckas.

För att bli hela och lyckas behöver dessa elever under en kort tid i livet lite mer av resurser än genomsnittet. Alla vet att denna merkostnad väger mycket lätt i jämförelse med de astronomiska belopp som följer på varje misslyckad skolgång.

På samhällsnivå blir omfördelning möjlig genom resursfördelningssystem. Dessa system kan stödjas av prognos- och analysinstrument. Ett av dessa heter Salsa.

Read Full Post »

Inom skolans område ska reformer enligt gällande doktrin vara kostnadsneutrala, dvs avnämarna bör kunna kräva mer utan att skjuta till medel. Detta har också inneburit en retorisk kontext, där krav framställs utan att närmare specificeras. Så har det varit gällande IUP och så har det varit gällande likabehandlingsplaner. Själva poängen tycks ligga i att specificera genom inspektioner där ”försökskaninerna” hängs ut, dumförklaras och vitesföreläggs.

Exempel: Den nya skollagen ställer krav på skolbibliotek. Det är ett nytt krav. Det saknas dock någon som tydligt vill definiera vad som avses, än mindre vad det ska kosta. Skolinspektionens chef, Ann-Marie Begler säger till SR att ”…skolor i glesbygd till exempel, kan ha svårt att leva upp till kravet på lokal, då kan en bokbuss vara ett alternativ” .  Dagen innan, säger Skolinspektionens Kjell Ahlgren till SR att, ”…är det en bokbuss på torsdag eftermiddag, då är det inget skolbibliotek, då är det en bokbuss på torsdag eftermiddag”. Som svar på varför inga medel avsatts för den nya reformen svarar Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet att ”…nu har ju också Skolinspektionen fått muskler så man kan införa sanktioner och belägga skolorna med viten om de inte följer kraven. Och det ska vara på en sådan nivå så att ingen ens funderar på att låta bli att skaffa skolbibliotek”. Frågan vad som är ett skolbibliotek hänger i luften och ska alltså diskrimineras fram genom inspektion och kännbara viten. Om Begler kommer är bokbuss ett bibliotek, om Ahlgren kommer blir det kännbara viteskostnader.

Orka jobba vidare i pedagogisk verksamhet? Erfarenhet, kunnande och professionalism på hälleberget?

Naturligtvis hade det varit mycket enkelt att definiera vad som menas med skolbibliotek samt vad ett sådant kan tänkas kosta beroende på skolenhetens storlek. Som enmansutredare hade jag klarat uppdraget på mindre än en vecka. På samma sätt hade det varit enkelt att, vid implementering av förvaltningslag i ny skollag, definiera gentemot skolorna vilka handlingar som berörs, varför, hur en tillämpning för att svara mot lagen bör se ut, samt en kostnad för detta. Men, nej tack, icke. Låtom oss Inspektera Eder! Doktrinen om ”mål och resultatstyrning” liknar allt mer ”regelstyrning utan regler”. Är det Kina-anpassningen som smygs igång?

Read Full Post »