Så har vi då detta med ”Höga förväntningar”. Läraren måste ha höga förväntningar på varje elev så att de kan utvecklas så långt som möjligt enligt målen. Det är så den säger, Skolinspektionen. Och inte bara den, längre. Nu upprepas det av snart sagt varje politiker, skoltjänsteman, utredare, ledarskribent och senast, av självaste Mr OECD, walldorfskolade Andreas Schleicher. Så vad säger ni, ska vi sätta ett datum? Höga förväntningar är vad som ska gälla från och med Höstterminen 2014? Columbi ägg? Nej, just det. Vad än höga förväntningar är så är det ingen åtgärd som kan kommenderas fram från ett visst datum.
Man kan visst säga att ”resultaten förbättras om skolans lärare har höga förväntningar på varje elev”, men det är närmast som att uttala en besvärjelse. Man skulle lika gärna kunna säga att ”äktenskapen förbättras om make och maka har höga förväntningar på varandra”. Uttalandet i sig innehåller ingen information och förändrar i sig självt inte någonting. Det är de variabler som resulterar i höga förväntningar som är de intressanta och som i sin tur kan rubba förväntningarna som sådana.
Detta är lätt att inse genom en enkel introspektion. Fundera över dina egna förväntningar på julfirandet, tandläkarbesöket, din jobbiga granne eller på chefen inför ett lönesamtal. Förväntningarna finns där, nästan förprogrammerade. Att rubba dem, om det ens är möjligt, kräver en omfattande arbetsinsats. I de fall de förändras åt ena eller andra hållet beror det för det mesta på att ny information har tillförts det ekosystem inom vilket du har kalibrerat dina förväntningar. I skolans fall innebär detta resonemang att höga förväntningar på läraren antagligen leder till höga förväntningar på eleven. Så länge skolan, dess lärare och elever, tillåts vara projektionsyta för samhällets olika tillkortakommande, bör således ingen bli förvånad om lärarens förväntningar på varje elev inte är särskilt hög.
Det jag påstår här är inte egna påfund eller lösa tyckanden, det är vedertagna grundsanningar inom tillgänglig forskning. Betydelsen av begreppet höga förväntningar etablerades genom ett experiment som publicerades under titeln Pygmalion In the Classroom. Professor Robert Rosentahl vid Harvards universitet genomförde på 60-talet tillsammans med rektor Lenore Jacobson från San Franciscos södra skoldistrikt ett experiment där de deltagande lärarna gavs information om att vissa av deras elever genom testning visat sig vara growth spurters, alltså elever som blommar ut sent. I själva verket slumpades dessa growth spurters fram av experimentledarna. Experimentet kunde visa att lärarnas, delvis omedvetet, höga förväntningar på dessa elever, resulterade i kunskapsresultat över de förväntade. Man har därefter benämnt den inverkan som följer av höga förväntningar som Pygmalioneffekten.
Allt detta vet vi. Forskningen finns tillgänglig. Genom en enkel googling hittar jag Fredrik Bonanders utmärkta genomgång i Pedagogiska Magasinet 2013-04-30, med referenslista och allt. Lik förbannat fortsätter Skolinspektionen att använda Höga förväntningar som om det vore en instrumentell didaktisk metod. Lik förbannat publicerar Skolvärlden ett hopkok i ämnet 2014-02-18 där de inte tycks ha förstått någonting.
Det kan göra en lite uppgiven detta. Forskning och kunskap åberopas gärna i de fall den passar den egna magkänslan. I annat fall ignoreras den. Detta präglar både skoldebatt och utveckling. Det får sin senaste dystra illustration i moderaternas huvudlösa utspel gällande TV-spel och läxläsning. Ställd inför att ingen forskning finns som stödjer moderaternas slutsatser svarar Thomas Tobé att han varken tycker TV-spel är dåligt eller att det drabbar skolresultaten utan att det handlar ”om attityder”. Nåväl, det passar in i mönstret. En utredning om ordning och reda är beställd. Metta Fjelkner leder den. Skoldebattens Perpetuum Mobile har startats om från ruta 1. Och snart är det val. Gud hjälpe skolan.