I brist på färdiga nya bloggtexter en hektisk höst, en repris jag blev varse via referens. Intresseväckande text som jag nästan glömt att jag skrivit, dock behöver idén om en tidigare ”mental monoism” fördjupas och förtydligas.
En ideologi är ett system av värderingar. Värderingar uttrycker vad man anser är rätt och riktigt. Vad man anser är rätt och riktigt kan styrkas med argument. Av hävd föredrar vi vetenskapliga argument framför känslomässiga. Värderingar är dock sällan vetenskapligt grundade, och när vetenskapens resultat verkar strida mot den egna livsåskådningen, blir det gärna komplicerat. Det är mänskligt, men problematiskt; ibland katastrofalt, som när Trofim Lysenko tilläts sprida pseudovetenskap som passade ett sovjetkommunistiskt narrativ. Det ledde till att miljoner svalt ihjäl. I vår samtid finns det fog för misstanken, att något liknande sker inför ögonen på oss när det gäller klimatkrisen och andra samtidsproblem som utmanar det konsumistiska privilegiesamhällets narrativ. I diskussionen om vårt skolsystem ser jag hela tiden små exempel på saken.
Descartes lärde oss att skilja på känsla och förnuft. Även om ingen längre tror på hans idé om att känslan (själen) bor i tallkottskörteln, har hans idéer fått ett enormt genomslag för hur vi i västvärlden ontologiskt uppfattar vår omvärld. Vi betraktar våra idéer som rationella och oss själva som rationella varelser. När rationaliteten utmanas, stiger vår puls, vi blir upprörda och i skiftande grad, ansatta av affekt. Det är ”känslan” som gör sig påmind, vilket tydligt visar att vår rationalitet i någon mening är kopplad till, och kommunicerar med känslan. Känslan utgör vår hjärnas förnuftsregulator, snarare än det omvända. Varje ställningstagande vi gör, förhandlas med känslan, och där landskapet skiljer sig från vår inre karta, krävs det ordentliga kraftansträngningar för att komma till tals med den. Överraskande ofta verkar vi vara omedvetna om detta förhållande. Vi säger inte att ”din slutsats gör mig förbannad”, utan vi säger att ”du har fel i sak”. Vi har med modersmjölken lärt oss att förneka känslans ”uppenbara” inflytande över förnuftet, vilket känslan struntar högaktningsfullt i. Affekterna är vad de är.
Vi har alla varit spädbarn och genomgått den fas då våra sinnen differentierades. Innan det skedde, hände det ofta att vi blandade ihop dem. Synintryck kunde misstas för taktil beröring, taktil beröring för en smak. I nära växelverkan med vårt primära känsloregister, lärde vi oss med tiden att differentiera, sortera och reagera adekvat på olika sinnesintryck, liksom fakta och erfarenheter. Som vuxna, har vi lärt oss hur saker fungerar. Vi begriper vår omvärld och kan i stor utsträckning relatera till den fakta som föreläggs oss. Viss fakta fyller oss med aversion, annan med ett inre lugn. Demarkationslinjerna för vår världsbild är fortfarande i vuxen ålder, fångna i de känslostormar ur vilka många av dess konstituerande fakta en gång assimilerades. Ställda inför ett faktum som ryggdunkar, alternativt utmanar vår inre kompass, reagerar hela vårt nervsystem momentant innan intellektet träder in som moderator. Detta förhållande är väl belagt i forskning, men egendomligt frånvarande i den akademiska gren som lystrar till namnet kognitionsvetenskap. Kognitionsvetare redovisar gärna hur ”kunskap” bor i vår frontallob, och byggs i associativa mentala nätverk av ”objektiva fakta”. De undlåter allt som oftast att redovisa hur frontallobens nätverk är intimt sammankopplade med djupare liggande neurologiska strukturer, så som vår perceptuella minnesbank och våra känslor. Kognitionsvetarna forskar på, som om Descartes hade rätt i sitt antagande, att våra känslor bor i tallkottskörteln.
Därför är vårat förhållande till högtider som julen komplicerat. Några tänker på den med glädje, andra med stor sorg. De flesta, med blandade känslor; en stark längtan efter en fullkomlig upplevelse parad med den krampaktiga förtvivlan som kan omge viktiga företeelser, sådana där mycket trots allt kan gå fel. Vår ovilja att låta andra bestämma vår tradition övertrumfas endast av vår ovilja att låta andra bestämma sina egna traditioner. Därav de årligen uppblossande oförsonliga krigen om lucior, tomtar, julklappar, julskyltning, glögg, starksprit, Kalle Anka, Jesusbarnet, och så vidare. Den objektivt ofrånkomliga julen är fullständigt indränkt i våra kroppsminnen. Den utgör lika delar hot och löfte.
Om allt detta berättar inte Jesus, inte heller någon av de gamla grekerna. För dem existerar helt enkelt ingen ontologi som på detta sätt skiljer känslan från förnuftet. Denna klyvning dyker historiskt upp först tillsammans med upplysningen, då känslan (själen) tar plats i vår tallkottskörtel. Dessförinnan har den mänskliga föreställningsvärlden präglats av en slags ”mental monoism”, där vår egen tids ”empiriska sanningar” har haft sin motsvarighet i äldre tiders tvivellösa trossatser. Ställd inför Johannes döpares öde, säger Jesus,
Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. (Mat 11:16)
Liknande citat återkommer i många skepnader genom litteraturhistorien. Det visar att, oavsett ontologisk föreställningsvärld, är det grundläggande dilemmat sig likt genom årtusendena. I sin samtid är Jesus hänvisad till ett antal ”magiska manövrar” för att övertyga omgivningen om att den tro han predikar, sammanfaller med visheten. I vår tid utgörs de ”magiska manövrarna” av vetenskaplig prövning. Endast så kan vi särskilja visheten från reptilhjärnans impulser. Likväl, i bägge dessa ontologiska versioner är varje individ utlämnad åt ett kollektiv för att få sitt förnuft bekräftat eller förkastat. Det är upp till betraktaren att bedöma ett forskningsresultat och bedömningen sker som bekant, under starkt inflytande av tallkottskörteln.
Dualismen, den epistemologiska klyvningen mellan känsla och förnuft, sysselsatte Gregory Bateson under större delen av hans vetenskapliga karriär. Hans grundläggande frågeställning utgick från en strävan att epistemologiskt smälta samman dessa mentala element, utan att göra våld på empirin eller falla ned i metafysiken. Han upptäckte tidigt att naturens egna processer utgjorde en annan logisk typ än den vi normalt använder för att definiera vad som är förnuftig fakta och kunskap. Inom den klassiska logiken kan den kartesianskt rationella utsagan beskrivas som en syllogism med formen ”x är y, y är z, z=x”. Formen kallas allmänt för ”Barbara-syllogismen”. Naturens processer, liksom poesins och drömmarnas, sker dock enligt en”metaforisk” logik som liknar ”gräs-syllogismens”, alltså ”x är y, z är y, x=z”. Bateson förklarar,
Men vare sig man gillar poesi, drömmar eller psykoser kvarstår det generella påståendet att biologiska data blir begripliga – hänger samman – med hjälp av grässyllogismer. Allt djurbeteende, all repetitiv anatomi, och all biologisk evolution – samtliga dessa stora fält är i sig själva förenade medelst grässyllogismer, vare sig logikerna gillar det eller inte. Det är faktiskt mycket enkelt – för att kunna ställa upp Barbara-syllogismer måste man ha identifierat klasser på så sätt att subjekt och predikat kan differentieras. Men utanför språket finns det inga benämnda klasser eller subjekt-predikat-relationer. Därför måste grässyllogismer vara det förhärskande sättet för att kommunicera idéers inbördes samband i alla per-verbala domäner.
En konsekvens av Batesons synsätt borde, eftersom vi är biologiska varelser, vara att vårt upplevda ”Barbara-förnuft” ytterst styrs av en autonom ”grundprogrammering” som fungerar i enlighet med känslans ”gräs-logik”. Bateson försökte, genom att noga undersöka ”det heliga” som objekt, finna den epistemologiska kniptångsmanöver som kunde förena förnuftet och känslan som en ”nödvändig enhet”. Mot slutet av sin levnad gör Bateson en enkel skiss (den finns avbildad i postuma boken ”Angels Fear” 1987) över en ordinär termostats funktionssätt. Han försöker visa hur man, genom att avläsa processen baklänges, kan förnimma ett mönster analogt med hur tanke och känsla samverkar till att åstadkomma vad som liknar premisserna för ett mänskligt medvetande. Han dör kort därefter i cancer. Jag har stirrat många gånger på hans skiss och finner inte för otroligt att detta ofullbordade utkast innehåller grunden till en ny epistemologi. En epistemologi som han tog med sig i graven.
Är vi därmed evigt dömda att i vårt tänkande vara våra reptilhjärnors fångar? Ja, förmodligen, men det behöver i sig inte vara så illa. Det speciella med arten ”människan”, är ju att vi är ägare av ett reflexivt medvetande som låter oss inhämta erfarenheter ur gårdagen för att planera för morgondagen. Detta bör också kunna medge att vi kan bli bättre på att lära oss förstå våra känslomässiga reaktioner samt vad dessa betyder för vad vi tror är ”vårat förnufts rationella utsagor”. Ett första steg på väg är acceptansen av att det faktiskt förhåller sig på detta sätt. Ett andra steg är kunskap om konsekvenserna av att det förhåller sig på detta sätt. Ett tredje steg är träning och reflektion. Det reflexiva medvetandet är så klart i grunden ett biologiskt fenomen, men det utgör också grunden för allt det vi människor kallar kultur. Och hur det än är med våra reptilhjärnor, är de lättlurade och inte särskilt långsinta när vi väl har fått syn på dem.
Tallkottskörteln? Den kallas numera epifysen och har som uppgift att producera kroppens melatonin.
Det slås fast att läsförmågan hos skolbarn har sjunkit genom åren. Följer man 25 år av undersökningar så ser man att den bristande ”funktionella läsförståelsen” hos femtonåringar har ökat från nästan en tredjedel av underlaget till, nästan en tredjedel. Det kan tyckas att detta motsvarar ingen ökning alls, men då har man inte adderat sådant som folks magkänslor och anekdotiska bevis. Många känner någon som har hört lärare vid akademin intyga att studenterna blir allt dummare. Även Ann Heberlein. En 
objektivt. Det enda vi kan veta säkert är att vi bara behöver söka oss 250 år bakåt i tiden för att hamna i en värld där knappt en käft kunde läsa (Vissa framhärdar i att skolan var bättre då, att lärarna fick vara lärare, men det är nonsens). Bokstäverna och de ordsymboler de kan sammanfogas till är evolutionärt, av sent datum. Människors prat, språket, fanns långt innan alfabetet. Kanske är det därför barn pratar flytande språk, långt innan de läser flytande text? Vilket för oss in på kommunikation.
ord. Den senare gruppen sägs alltså växa (magkänslan). Det är här Lev Vygotskij kommer in. Av konservativa, så kallade katederförespråkare, avfärdas han som ovetenskaplig socialist. Det hindrar honom dock inte från att i allt väsentligt ha rätt. Hans centrala idé, om att det lärande barnet utvecklas optimalt i sin ”proximala utvecklingszon”, är empiriskt påvisbar. Och för att barnet över huvud taget ska kunna befinna sig i den proximala utvecklingszonen, måste de utmaningar barnet antar, i någon mening vara inifrånstyrda. Det måste finnas incitament. Barnet måste vara subjekt i sitt eget lärande. Som lärare märker man antagligen av den starka korrelationen mellan ingångsvärdet – rikt språk, och outputen – läsfärdighet. Sen läsinlärning korrelerar i hög grad med fattigt språk. Här finns en liten hake i devisen ”läs för dina barn”. Om godnattsagoläsandet blir kompensatoriskt, en ersättning för det vardagens kommunikativa samspel som inte längre ryms i våra självupptagna vuxenvärldar, då sker ingen nämnvärd språkutveckling, eller läsutveckling. Att läsa för sina barn är silver, att tala med sina barn är guld. Samma grundsats gäller i skolan; att föreläsa är silver, att resonera är guld. Synd då att svensk skola är 
samtider 