Idéer om konstruktivism och elevaktivt lärande anses ha förstört den svenska skolan. Några vill spåra dess rötter till 1990-talets skolreformer, andra vill sträcka sig så långt som till 1960-talet. Jag föreslår 1580-talet. Nedan följer ett längre citat ur Essayer av Michel de Montaigne.
”Ständigt skriker man olika saker i våra öron som om man hällde vatten i en tratt, och det enda vi förväntas göra är att upprepa vad man säger till oss. Jag skulle önska att läraren ändrade på detta och att han redan från början lät eleven få pröva sig fram efter sin själs förutsättningar; lät honom smaka tingen, utvälja dem och urskilja dem av egen kraft; ibland bana väg för honom, ibland låta honom bana den själv. Jag vill inte att läraren ensam skall tänka och tala, jag vill att han skall lyssna på eleven när det är hans tur att tala. Sokrates och efter honom Arkesilaos lät sina lärjungar tala först, sedan talade de själva till dem. Auktoriteten hos dem som undervisar hindrar ofta dem som vill lära sig (Cicero).
Det är bra att låta eleven trava framför sig, så kan man studera gångarten och avgöra hur långt man måste sänka sig för att anpassa sig till hans krafter. Försummar vi det förhållandet förstör vi alltihop; förmågan att välja rätta avståndet och välavvägt hålla det är den av de svåraste uppgifter jag vet. Det är ett tecken på en hög och stark ande om man kan sänka sig till en gosses steg och leda dem. Jag går mycket säkrare och stadigare uppför än nedför.
Om man gör som det är brukligt hos oss och försöker undervisa många olika begåvningar av olika omfång och art med en och samma undervisning och metod, så är det inte konstigt om det på sin höjd blir två tre stycken i en hel barnaskock som får någon riktig behållning av undervisningen
Läraren skall inte bara kräva redovisning av undervisningens ord utan av dess innebörd och substans. Han skall avgöra vilken nytta eleven har haft av undervisningen inte efter minnets vittnesbörd utan efter hans livs. Det han har lärt eleven skall han presentera för honom i hundra olika skepnader och anpassa till lika många ämnen för att se om han verkligen har fattat det och tillägnat sig det; framstegen bör han mäta med Platons pedagogiska metod. Spyr man upp köttet precis som man svalt det vittnar det om att köttet var rått och att man inte kunnat smälta det. Magen har inte arbetat om den inte har förändrat konsistens och form på det man givit den att smälta.
Våra själar rör sig bara i god tro, de binds och tvingas av lockelsen från andras infall och är slaviskt underkastade auktoriteten från deras undervisning. Vi är så vana att gå i ledband att vi inte längre kan röra oss fritt. Vår kraft och frihet är utslocknad. De blir aldrig myndiga män (Seneca). Jag hade en gång ett samtal med en man i Pisa; det var en rejäl karl, men han var en så inbiten aristoteliker att hans mest allmängiltiga dogm var att proberstenen och måttet för alla säkra spekulationer och all sanning var huruvida de överensstämde med Aristoteles lära; allt som låg där utanför var tomma illusioner – Aristoteles hade sett allt och sagt allt. Detta påstående tolkades litet för allmänt och orättvist och ådrog honom 
en gång ett långvarigt hot från inkvisitionen i Rom.
Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans – lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa.”
Be om ursäkt, Montaigne!
samtider 