december | 2012 | samtider

Archive for december, 2012

Julevangelium enligt Träffpunkten Hörnan

Posted in Genomslunket, Politik, tagged amygdala, bangladesh, julevangelium, kirseberg, rättvisa, träffpunkten hörnan on december 24, 2012| Leave a Comment »

”Gemenskap är ett grundläggande mänskligt behov. Alla behöver vi ingå i ett socialt sammanhang för att må bra. I dagens Malmö är vi många som lever utan detta. Därför är det viktigt att det i Malmö finns ställen som möter våra behov – som hjälper oss att bryta vårt utanförskap och vår isolering. Träffpunkten Hörnan är ett sådant ställe.

Träffpunkten Hörnan är en verksamhet för vuxna där alla är välkomna oavsett bakgrund eller nuvarande social situation. De enda reglerna som gäller här är ömsesidig respekt och att man är nykter när man befinner sig i lokalen. Hörnan har funnits på Kirsebergs Torg i 20 år och är unik i sitt slag. I Malmö finns fler mötesplatser, men alla dessa är begränsade till en viss grupp människor, t ex ”psykiskt funktionshindrade” eller ”missbrukare”. Hörnan är en mötesplats som är öppen för alla – med det vill verksamheten stå som motvikt till samhällets tendens att dela upp människor i fack.”

Malmö är en fantastisk stad. Träffpunkten Hörnan har i två decennier varit ett socialt smörjmedel som med lite växelpengar ur kommunens skattekista har bidragit till en dramatiskt höjd livskvalitet för många invånare. Mesta mervärdet har Hörnan sannolikt gett de av våra vänner som av olika anledningar har dragit människolivets nitlotter. De små helande och läkande underverk som, genom gemenskapandets kraft, ägt rum på Träffpunkten Hörnan, kan inte räknas i skattepengar. Men nog handlar mervärdet om oändligt mycket mer än växelpengar? Kring varje enskild medborgare som tappar fotfästet, uppstår en kostnad som motsvarar driften av hela Träffpunkten Hörnan, eller mer. Kan någon anno 2012, i världens rikaste land,ens tänka tanken att förneka oss denna grundläggande och ytterst lönsamma samhällsservice?

Stadsdelsfullmäktige i Kirseberg beslutade på onsdagskvällen (skånskan 2012-10-24) att avveckla sitt engagemang i träffpunkten Hörnan…Beslutet, som fattades av majoritetspartierna S, MP och V, innebär att stadsdelen sparar 1,2 miljoner kronor i personalkostnader. – Vi är väldigt, väldigt ledsna över det här. Men så är verkligheten, säger Gunilla Bengtsson (S), vice ordförande i fullmäktige… Vi har inga pengar, säger Gunilla Bengtsson.

Gunilla är här inte helt sanningsenlig. Givetvis handlar det om prioriteringar. Beloppet 1,2 miljoner kan inte av någon med intellektet i behåll betraktas som annat än välinvesterade felräkningspengar i en kommun som glatt hostar upp miljarder i mindre lönsamma sammanhang.

Malmös nya konsert-, kongress- och hotellanläggning i Neptuniparken byggs av danska arkitekter och Skanska. Kostnad: 1,4 miljarder kronor. Anläggningen kan stå klar årsskiftet 2013–2014 (sydsvenskan 2010-07-01). Det intressanta för oss är att det blir en mötesplats…säger jurymedlemmen och oppositionsrådet Anja Sonesson (M).

Kan man ställa Träffpunkten Hörnan mot en konsert- och konferensanläggning i Neptuniparken? Jag vet inte. Vad hade Jesus föreslagit i sitt julevangelium? Hur tänker våra, ur arbetarrörelsen sprungna politiker? Vi har inte råd med den knappa promille av vårt kongresscenter som Hörnan kostar?

För,

vi bygger avstånd mellan människor. Vi bygger anonymitet och ensamhet. Vi bereder mark för den isolerade människan, den anonyma tillvaron på internet, för näthoten, de desperata eruptionerna av osorterad vanmakt. Vi bygger misstro och missmod, vi krattar manegén för de blankpolerade stövlar som trampar otåligt i väntan på den civiliserade världens sista världsnyhet. Vi tänker ta kostnaden för detta. Det känns viktigt, men fråga oss inte varför.

Jorden gick inte under. Det är alltid en tröst. Vi skriver snart 2013. Rättvisan sitter i amygdala. Vem opererar bort den på allt fler av oss från klotets karga norr? Jag har vistats en månad i Bangladesh, och amygdala fanns intakt på mina nyvunna vänner där. För dem var jag ”blatte”, avvikande, främmande, men alltid varmt välkomnad, uppskattad, överallt, alltid. Nej, det handlade inte om pengar eller europeisk överhöghet. Det var denna starka ”vi”-känslan som kan gälla mellan människor, mellan allt levande.

Tage Danielsson lyckades förmedla denna djupt hoppingivande och humanistiska känsla. Han uppenbarade sig precis i det korta historiska vacuum, som gav åtminstone en del av oss nordbor lite andhämtning i form av en tro på solidaritet, jämlikhet och en rättvis världsordning. De flesta mår bra av sådant, den för utvecklingen framåt, men den är sällsynt, egendomligt nog sällsynt.

Så här börjar sagan om Karl-Bertil Jonsson:

”Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring.
När den här julen som sagan handlar om närmade sig blev det som vanligt ett bakande och korvstoppande, ett fejande och putsande, ett stöpande och köpande, ett rumsterande och paketerande och ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten som gjorde att de rika knösarna till affärsmän blev ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.”

Du hör den åter i dag när det är julafton. Han tillhör vårt svenska kulturarv, i det som nu kallas PK-media. Planetarisk Kosmopolit? God Jul.

Read Full Post »

Bangladesh lessons I.

Posted in Genomslunket, Skoldebatt, tagged bangladesh, dhaka, globalisering, h&m, Skoldebatt, skolpolitik on december 19, 2012| Leave a Comment »

Jag kan inte låta bli att förundras över Shayla, ung muslimsk kvinna i ett av världens fattigaste och mest överbefolkade länder. Hon är smart, rapp, rolig och har järnkoll på världspolitisk och ekonomisk fundamenta. Hon tror på sig själv och argumenterar övertygande om det expansiva Bangladesh framtida möjligheter. Borde jag bli förundrad? Egentligen inte. Det är klart att det bakom våra västerländska mediers kolonialt filtrerade stereotyper döljer sig människor som liknar oss, med ungefär samma tankar, behov, drömmar och idéer som vi själva. Inom loppet av några minuters samtal tvingas jag ompröva en hel rad föreställningar, fördomar. Jag frågar i stil med, men hur vet du, varför tror du, varifrån får du? Shayla ler och ger ofta samma svar. Oh, it´s globalization, you know!

Och Bangladesh utvecklas i expressfart. Trots att svälten och inbördeskrigen inte ligger mer än några decennier bort känns de avlägsna i ett land där de gängse välfärdsindikatorerna, så som medellivslängd och barndödlighet, har nått europeiska nivåer. Visst, textilfabrikernas kvinnor har skamlöner, men i Bangladesh är det lönearbetet som först nu gör sitt intåg. Fabrikskvinnornas mödrar och mormödrar vet bara det feodalt agrara bysamhället. Nu pumpar närmare hundra TV-kanaler dygnet runt ut sina kommersiella köpuppmaningar till bengalerna och ekonomin växer till, sakta men säkert enligt den sigmoidala kurva vi känner igen från vår egen ekonomi. Den inhemska konsumtionen tar fart i Bangladesh. När 170 miljoner bengaler har råd att handla, hur intresserade är de då av att knyta slavkontrakt med h&m och de andra? I det längre perspektivet, vem kommer att exploatera vem?

I Bangladesh förstår man vikten av utbildning. Ett av landets prioriterade politiska mål har handlat om att bygga ut skolväsendet så att det når alla medborgare. Det har man lyckats med. Idag påbörjar 98% av alla barn sin grundläggande skolgång.

Utbildningssystemet är uppbyggt i stort sett efter engelsk modell. Behöver jag påpeka att skolkulturen är auktoritär och att undervisningen är väldigt katederinriktad med betoning på faktakunskaper? Eleverna drillas i disciplin, marscherar i takt och står upp när de svarar på lärarens frågor. Skolans innehåll diskuteras flitigt i Bangladesh. Det finns nämligen ett stort problem.

98% av alla barn påbörjar sin grundläggande utbildning, vilket är gott och väl. Men endast 60% av barnen fullföljer grundskolan, vilket är katastrofalt. I västvärlden har man varit lite för snabba med att tolka detta problem genom sitt koloniala filter och har således dragit slutsatsen att det rör sig om ett fattigdomsproblem. Enligt denna standardmodell skulle problemet utgöras av att resurssvaga familjer behöver sina barn till familjens försörjning och därför inte skickar dem till skolan trots att den är avgiftsfri. Denna förklaring stämmer inte alls, och det kan vem som helst se som tar sig ut från Dhakas diplomatkvarter och besöker den landsbygd som fortfarande rymmer 80% av Bangladesh 160 miljoner invånare (inte så många västerlänningar gör sig detta besvär).

Man behöver inte vistas länge i en bengalisk by innan man möter barn och ungdomar som kanske borde ha varit i skolan. De drar omkring i grupper, umgås, spelar kricket, leker eller fiskar. De ser glada och pigga ut, inte alls fattiga. Om man frågar dem varför de inte är i skolan får man först undvikande svar, men står man på sig får man veta att skolan är tråkig. Det är roligare att leka och vara med sina kompisar.

Det är i första hand pojkar från hem utan studievana som skolkar från skolan. Från politiskt håll tror man att denna elevgrupp särskilt ogillar ett skolsystem byggt på disciplin, ordning och reda, examinationer och katederstyrd faktainlärning. Pojkarna måste bli utmanade. Skolan måste väcka deras nyfikenhet, säger Shayla. Det kan bara ske genom att skolan blir mindre auktoritär och genom att lärandet blir mer fritt och självstyrt, ett mer utforskande och intressebaserat arbetssätt. Auktoritet biter inte längre, ens i Bangladesh. It´s globalization, you know!

Jo, det är klart. Man får inte hänga upp sig på att resonemanget är helt spegelvänt här hemma. Flugskit får som bekant sin färg beroende av mot vilken bakgrund den framträder. Resan till Bangladesh har lärt mig att vi nordbor lever i ett mycket litet hörn av världen och att betydligt mindre än vi föreställer oss är som vi tror.