samtider

I ett av det nya testamentets mest kända partier berättar Jesus om den barmhärtige *samariten (Lukas 10:25-37). En man ligger mörbultad vid vägen efter ett överfall. En präst går förbi utan att ingripa, likaså en levit. En samarit förbarmar sig över honom, rengör hans sår och sörjer för hans omvårdnad på ett närliggande värdshus. Vi kan inte veta hur berättelsen togs emot av sin samtid. Vad vi däremot med säkerhet kan veta är att berättelsen, om den berättats år 2024, hade kölhalats på X, facebook och i vad som kallas alternativa medier. Den hade antagligen också fått sina fiskar varma av ett antal borgerligt sinnade ledarskribenter. 2024 är året då godhet blivit ett skällsord och vi har vant oss vid begrepp som godhetsondska. Logiken enligt den godhetskritik som präglat de senaste åren tycks vara att prästen och leviten handlade rationellt medan samariten agerade naivt eller i egenintresse. Samariten kompenserade för ett ansvar som borde tillfalla våra institutioner, polis och sjukvård. Värre, han gjorde det bara för att framstå som lite bättre och godare än sin omgivning. Berättelsens sensmoral ”du skall älska din nästa så som dig själv” tycks i samtiden ha ersatts av en misantropisk utsaga, ”du skall förakta din nästa så som dig själv”.

I den allmänt spridda versionen av bibelns berättelse om den barmhärtige samariten, har intrigen förlorat det mesta av sin ursprungliga radikala spänst. Svenska skolor har i generationer traderat en version där samariter har framställts som synonymt med ”goda människor”. Så var det sannerligen inte i den geopolitiska kontext där Jesus rörde sig. Staden Samaria, belägen mellan Jerusalem och Nasaret, var det äldre Israels huvudstad fram till 700-talet f.Kr. När assyrierna intog staden år 722 f.Kr., deporterades en stor del av den israeliska befolkningen och ersattes av ett tvångsförvisat blandfolk från olika lydstater. Ur denna smältdegel växte det med tiden fram en samaritisk nationalidentitet. Söder om Samaria låg Jerusalem, huvudstad i Juda, judarnas land. De möttes av samma öde som israelerna gjort några decennier tidigare. Babylonierna deporterade judarna till Babylonien för tvångsarbete, men lät dem så småningom återvända till sitt Juda. När dessa skulle återuppbygga sin helgedom, krävde samariterna i norr att få delta i byggandet och dela tempel eftersom deras religioner trots allt utgick från samma urkund. Judarna sade nej tack till detta ”erbjudande” och samariterna byggde istället sitt eget tempel på berget Gerissim. Den dåliga grannsämjan fördjupades därefter och övergick i öppen fiendeskap då samariternas tempel bombades till aska år 129 f.Kr. Jesus berättelse om samariten måste förstås mot denna geopolitiska bakgrund. För det judiska folket var samarit ett skällsord, antagligen mer pejorativt än vad tattare varit i svensk tradition. En judisk präst, likaså leviterna, ansågs som i princip

oantastligt ärbar, härstammandes som de var i nedstigande led från Moses. Jesus berättelse utmanande vid sin tid de allmänna föreställningarna på ett grundläggande plan, egentligen på samma sätt som vi idag utmanas om någon vill framhålla godheten hos en invandrad radikal muslim, ställt mot något mindre smickrande drag i svensk kultur. Du skall älska din nästa så som dig själv, varför förkastas denna enkla livsregel år 2024 e. Kr? Jag kan inte föreställa mig att de som engagerar sig i anti-godhetskampen föredrar genuin ondska. Snarare bör det föresväva dem att den godhet de möter inte är äkta. De menar kanske att den som ger en skärv till tiggaren på gatan egentligen drivs av uppblåst självgodhet. Jesus är för övrigt inne på liknande tankegångar. I sina tirader om den fattiga änkan och kollekten säger han, -Denna stackars änka har gett mer än alla de andra tillsammans (Lukas 21:1-4). Jesus drar dock andra slutsatser än dagens anti-godhetskämpar. Han väljer tilliten och menar att vi måste förvänta oss godheten. Därmed är han beredd att ta en risk, risken att bli bedragen och

besviken. Dagens anti-godhetskämpar arbetar med riskminimering genom misstro. Förvänta dig inget av din nästa, så förväntar sig heller inte din nästa något av dig. Denna livshållning gör världen till en ödsligare plats, men gör dess orättvisor, dess ofullkomlighet och vår egen oförmåga att bidra, enklare att uthärda. Intuitionen, vårt överjag, säger oss emellertid att det är moraliskt förkastligt att tänka så. Arketypen för vad som utgör den goda medborgaren, finns nedlagt i vårt DNA, i vårt kollektiva medvetande och utgör den givna dramaturgin i varje kulturyttring vi tar del av, inte minst kring påsk. Därför etableras det i den anti-goda gemenskapen ett strängt negativt grupptryck, där medlemmarna försöker överträffa varandra i plumphet och rå jargong. Anti-godhetsapostlar kräver ständig och ömsesidig bekräftelse för att uthärda. Anständighetens gränser flyttas allt längre från det goda och medkännande, allt närmare den rena ondskan och barbariet. Där rädsla, misstro och hat utgör livsluften, blir godheten ett dödligt hot. Om allt detta handlar berättelsen om den barmhärtige samariten. Från 300-talet f.Kr. och fram tills idag har det Samaritiska folket successivt uppgått i olika kulturella och nationella gemenskaper. Idag återstår bara ungefär 700 individer som identifierar sig som Samariter. De flesta av dem bor i staden Nablus på den ockuperade västbanken, vid berget Gerissims fot.   Glad Påsk.

*I den senaste bibelöversättningen omskrivs samariter som samarier.

Read Full Post »

XX

Maria Rodriguez slog badlakanet om sig och klev ut ur duschen. Det ringde utifrån hallen men hon skulle inte hinna svara. För övrigt var det mest telefonförsäljare som använde den fasta linjen numera. Hon borstade ut sitt hår och gick genom vardagsrummet ut i hallen. Hon var ensam i lägenheten. Hennes trettonårige son var som vanligt ute någonstans. Han brukade komma hem vid niotiden och bryta ihop över sina läxor och bristen på godsaker i kylskåpet. Maria lyfte den fasta telefonen och kollade loggen på displayen. Hon kände inte igen det senaste numret och sökte upp det i Eniro på sin mobil. Det gick till Vibeke Pedersen, advokat. Hon blev väldigt nyfiken, satte sig på den stoppade pallen och slog numret. Vibeke svarade nästan direkt.

– Jag såg att du hade ringt. Jag stod i duschen.

– Jo, hej. Bra att du hörde av dig. Jag skulle behöva prata med dig. Det gäller naturligtvis händelsen på Svea College, mellan Anna Svärd och Kenneth Paulsson. Helst skulle jag vilja ha ett möte med dig, om du har möjlighet och tid.

Maria tänkte intensivt. Vad var det egentligen Hans Högberg hade försökt förmedla på mötet, om skolans uppförandekod?

– Jag förstod nästan det. Nu är det så att skolan har gått ut med information om att alla sådana här kontakter ska gå genom vår rektor, Hans Högberg.

Vibeke skrattade.

– Det handlar om ett civilrättsligt mål och du är eventuellt ett intressant vittne. Det är inget skolan kan lägga sig i. Skolan får inte ens lägga sig i. Det kan faktiskt vara straffbart att göra det.

– Är du säker?

Maria lät tvivlande.

– Jag är utbildad jurist och har arbetat som advokat de senaste femton åren, svarade Vibeke.

– Så vad ska jag göra om skolan agerar mot mig och hävdar att jag har brutit mot deras uppföranderegler?

– Maria, jag vet att sådant händer och att det kan kännas obekvämt, men du har rätten helt och hållet på din sida. Du får det stöd du behöver om din arbetsgivare på något sätt skulle trilskas med dig.

– Okej. Vad är det du vill.

– Träffa dig, som sagt.

De hade bestämt att Vibeke skulle komma hem till henne. Maria hade tagit på sig sin röda mjukisoverall och plockat fram limpa med lite pålägg ur kylen. Eftersom kaffet var slut hade hon startat vattenkokaren och ställt en skål med blandade tepåsar på bordet. När det ringde på dörren stod hon vid lådan med värmeljus och grubblade över om det passade sig eller inte. Hon sköt igen lådan och gick för att öppna dörren.

Vibeke hälsade väldigt formellt, ställde ner en tung, oxblodsfärgad portfölj på hallgolvet och tog av sig en färgglad jacka. Maria tyckte det såg ut som fleece men anade att det kunde vara en Chanel och kommenterade inte. Hon visade Vibeke in i köket och kände hur hon efterlämnade ett mjukt stråk av myskdoft när hon passerade.

– Varsågod och sitt, sa Maria. Jag skulle ändå fika. Det finns te och mackor om du är hungrig.

– Tack. Lite te kanske. Jag åt ganska nyligen. Bor du här ensam?

Vibeke placerade portföljen i sitt knä och knäppte upp dess spänne.

– Jag har en son, Marcel. Han är tretton och sällan hemma vid den här tiden på dygnet.

– Marcel, intressant namn. Det är väl franskt?

– Jo, det betyder hammare, sa Maria och skrattade till.

– Jag tycker det är fint, sa Vibeke.

Maria ryckte på axlarna och sträckte sig efter vattenkokaren.

– Det passar honom. Marcel har lite sluggerstil. Hans far är fransman men vi är frånskilda sedan många år. Te?

Vibeke nickade och öppnade sin portfölj. Maria hällde upp vatten samtidigt som Vibeke plockade upp sin Ipad och en välfylld blå snoddmapp.

– Träffar han sin far?

– Ett par gånger om året. Ludovic bor och arbetar i Frankrike numera. Han har ny familj, så att det är som det är.

Vibeke valde en påse vanlig Earl Grey, tog en tesked råsocker och rörde om i koppen.

– Jag har själv inga egna barn, tyvärr. Jag hade gärna haft det men allting blir inte alltid som man vill. Men det var inte mig vi skulle prata om. Jag är här för att be dig ställa upp som vittne.

Maria tog en limpskiva och bredde på ett tjockt lager Philadelphiaost med pepparrotssmak.

– Det betyder alltså att målet ska upp i hovrätten?

– Precis. Jag har bett er rektor om den där incidentrapporten du nämnde när vi talades vid i telefon förra veckan men han har fortfarande inte lämnat ut den. Om vi inte har någon skriftlig bevisning blir vi ganska beroende av ditt muntliga vittnesmål. Kan jag räkna säkert med att du vittnar?

Maria tog en tugga av sin smörgås och en klunk av sitt te. Hon ställde ner koppen och tuggade ur.

– Visst. Jag ställer upp.

Vibeke antecknade något i sin Ipad.

– Du har rätt att få ledigt från ditt jobb för att vittna. Du får också betalt för förlorad arbetsförtjänst.

– Av vem?

– Eh, domstolsverket. Får jag fråga dig om du håller fast vid händelseförloppet så som du beskrev det för mig i telefonen. Var det så det gick till?

– Jag minns inte exakt vad jag sa men jag tror det.

– Enligt dina iakttagelser är du alltså säker på att Kenneth Paulsson använde mer våld än vad situationen krävde?

– Helt klart, sa Maria och tog ytterligare en tugga av sin smörgås.

– Det var inte så att Anna gick till angrepp och läraren Paulsson blev tvungen att värja sig? Du sa att Anna vevade med armarna.

– Mitt intryck, alltså från där jag stod, såg det verkligen ut som om det var Kenneth som försökte gripa om hennes handleder och att hon då försökte slå sig fri.

Vibeke tog en klunk av sitt te och tycktes tänka efter. Hon skrev ett längre stycke i sin Ipad innan hon åter vände sig mot Maria.

– Den där lådan med…

– Tavelsudd, fyllde Maria i.

– Ja, stod på golvet vid deras fötter, sa du. Varför stod den där?

– Jag har inte en aning, faktiskt.

– Såg läraren Paulsson eller Anna Svärd att du såg dem?

Maria tänkte efter.

– Nej, antagligen inte. Jag tror knappast det. Kenneth såg lite skärrad och förvånad ut när jag kom fram och frågade om vad som stod på. Då hade Anna redan sprungit därifrån.

– Pratade du med honom?

– Jag försökte men…

– Men?

– Nej, han bara snäste något om att jag inte behövde lägga mig i allting och gick därifrån.

– Du är ju Annas lärare. Har du pratat med henne om händelsen?

– Nej. Eller, jag försöker låta bli att göra det. Jag har inte sagt något om vad jag såg men själva händelsen kommer liksom upp till och från.

– Vad menar du?

– Snacket går ju på skolan. Jag tror att hon känner sig lite utsatt så jag har väl pratat med henne om att ta hjälp om hon behöver hjälp och sådana saker.

Vibeke öppnade sin snoddmapp, bläddrade i innehållet och drog fram ett papper som hon ögnade. Hon såg upp på Maria.

– Hur är din relation till Kenneth Paulsson?

– Åh, strikt professionell. Eller vad menar du?

– Gillar du honom, som kollega?

– Ärligt talat så tänker vi nog ganska olika runt saker och ting. Det är ingen lärare jag initierar några samarbeten med precis men jag försöker vara professionell och korrekt när vi har med varandra att göra.

– Så ni har ingen konflikt?

Maria skrattade till och slängde med huvudet så att hennes långa hennafärgade hår föll fram över ansikte. Hon samlade ihop det med sin ena hand och började sätta upp det med ett par mintgröna snoddar.

– Min känsla är nog att han stör sig på mig, särskilt efter att jag skrev incidentrapporten.

Lägenhetsdörren öppnades och stängdes igen med kraft. Ett buller hördes utifrån hallen och snart tittade ett fräknigt pojkansikte in genom köksdörren.

– Hej Marcel. Det här är Vibeke. Vi pratar jobb.

Vibeke nickade mot Marcel och log.

– Det finns mackor framme på bordet om du är hungrig, fortsatte Maria.

– Det är lugnt. Jag har ätit på Dinos pappas jobb och jag har läxor.

Marcels huvud försvann. Vibeke såg på Maria.

– Dinos pappas jobb?

Maria skrattade.

– Han är pizzabagare.

Vibeke log och såg ner i sitt papper för att åter finna tråden. Hon fortsatte ställa en lång rad detaljerade frågor om Kenneth, Marias klasslärarskap för Anna och om händelsen som hon bevittnat. Maria svarade så gott hon kunde.

– Så om jag har förstått saken rätt, sade Vibeke slutligen, så finns det ingenting Kenneth skulle kunna dra upp inför rätten som skulle kunna tyda på att du hade ett intresse av att misskreditera honom?

– Ingenting med substans.

– Och du ser inte att den aktuella händelsen på något vis är en del i ett mönster när det gäller läraren Paulssons yrkesutövning.

– Nej. Inget som har med händelsen att göra, men…

– Men?

Maria blev tankfull. Hennes blick var fäst i mörkret utanför kökets stora treglasfönster.

– Nej, jag kom att tänka på en sak som jag inte har reflekterat så mycket över tidigare. Men det har inget med händelsen att göra. Det är möjligen en fråga för skolledningen.

– Vadå?

Maria såg ner i sin tekopp, rörde tankspritt med en tesked i den och suckade.

– Det känns som att jag inte borde ta upp detta med någon utomstående. Jag har över huvud taget inte nämnt det för någon. Jag vet inte ens om det är något som betyder något.

Maria hade väckt Vibekes nyfikenhet.

– Låt mig avgöra om det har betydelse. Jag har tystnadsplikt. Dessutom kan det vara svårt för ett enskilt vittne att avgöra vad som har betydelse för ett rättsfall.

Maria lindade långsamt upp den använda tepåsen på skaftet till sin tesked och lade ner den på sin assiett. Hon såg vädjande på Vibeke.

– Jag litar på dig. Glöm det jag sagt om du anser att det är dumheter.

Vibeke log.

– Självklart.

– Anna Svärd kom till oss från en annan skola genom att hon gjorde ett byte. Hon fick Kenneth Paulsson som lärare i svenska men gick redan efter ett par veckor till rektorn och bad om att få byta lärare. Det var så hon hamnade i min grupp. Jag har egentligen klass 8B och hon hör till 8A.

– Godkände rektorn det, bara så där?

Maria ryckte på axlarna.

 – Saker går fort ibland på vår skola. Man är livrädd för att tappa elever. Hur som helst. När Anna kom till min klass så fick jag ändra klasslistan. När jag var inne i systemet upptäckte jag mest av en slump att ytterligare en av Kenneth Paulssons elever hade slutat samma läsår. Det var en tjej i årskurs sju som bytte till den kommunala skolan i närheten. Jag gick tillbaks i tiden och kollade elevdata för de fyra senaste åren. Totalt nio elever hade slutat och bytt skola under den perioden. Det är i sig självt inte så konstigt. Vi har liten omsättning på elever. Däremot, sju av dem hade haft Kenneth Paulsson som lärare och av de sju var sex stycken kvinnliga elever.

Vibeke höjde ögonbrynen.

– Oj.

– Ja, oj. När jag gick vidare upptäckte jag dessutom att tre av de elever som slutat hade bytt bostadsort i samma veva. Den manliga eleven som hade haft Kenneth Paulsson samt de två som inte hade haft honom. De sex tjejer som haft Paulsson hade bytt skola inom staden. Ja, utom Anna då, som bytte lärare.

– Det låter onekligen lite knepigt i mina öron. Han verkar ha problem med kvinnliga elever.

Maria ryckte på axlarna och suckade.

– Jag vet inte. Det kan ju vara tillfälligheter.

– Statistiskt sett, knappast. Är det ingenting som har uppmärksammats på skolan?

Maria skakade på huvudet.

– Om jag skall vara ärlig så tror jag inte att någon har lagt märke till det. Jag hade inte heller tänkt på det innan jag fick anledning att titta i elevlistorna då Anna kom till min klass.

– Och han har inte utmärkt sig på något sätt i sin undervisning eller i sin relation till eleverna?

Maria tänkte efter.

– Nej, sa hon eftersinnande. Jag har inte märkt något, eller hört något.  

Vibeke tittade på sitt armbandsur.

– Jösses. Klockan är över nio. Jag har stört dig alldeles för länge.

Hon lyfte upp portföljen i knäet och började plocka ihop sina saker. Maria reste sig och började duka undan.

– Ingen orsak. Det var mest trevligt med lite sällskap.

Vibeke log och såg sig gillande omkring i köket, som om hon försökte lägga det på minnet.

Read Full Post »

VII

Anna sneddade över skolgården Hon hade som vanligt tillbringat lunchen med sina vänner i den vanliga skolan på andra sidan Oxboleden och hade nu bara några minuter på sig innan lektionen började. Hon hoppade över ett lågt staket och gled in i skolbyggnaden genom en treglasdörr som egentligen var avsedd för lågstadieeleverna på Svea Junior College. Därifrån var det bara genom en kort korridor och runt ett hörn för att nå kapprummet med hennes skåplänga. Hon såg i ögonvrån gardinen till Maria Rodriguez arbetsrum röra sig när hon passerade och kunde ana Kenneth Paulssons konturer där bakom. Hon fäste blicken i golvet, skyndade fram till sitt skåp och började gräva efter nyckeln till hänglåset i sin slitna handväska av grått kanvastyg. Den låg inte där.

– Helvete, helvete, helvete, mumlade hon medan tankarna snurrade och hon rotade i sin väska. Gemet, det som hon hade använt senast hennes skåpnyckel var borta, satt fortfarande fäst vid dragkedjan på hennes väska. Hon lossade det och försökte med fingrarna få till den ovala ögla som senast passat in i hennes billiga lås. Hon lirkade sedan försiktigt in det i låset, såg sig omkring och hoppades att ingen skulle se hur pinsamt lättöppnat hennes skåp var. Det fladdrade åter till i gardinerna till Maria Rodriguez arbetsrum, som om någon öppnade eller stängde dörren ut mot den bortvända delen. Hon vred försiktigt, utan resultat. Hon bytte grepp och vred igen. Det kändes inte lika enkelt som förra gången. Hon hade prövat ett antal olika sätt då hon hörde steg närma sig. De kom från kanslihållet och snart såg hon rektor Högberg svänga runt hörnet. Han gick rakt fram till henne.

– Vad håller du på med?

Anna suckade djupt och försökte nonchalera honom. Hon tog nytt tag runt gemet.

– Vems skåp är det där, frågade rektorn förmanande.

Hon vred runt igen och nu kom klicket.

– Du får följa med mig.

Nu såg hon upp på rektor Högberg.

– Varför då?

– För att du dyrkar upp skåp och inte vill berätta vems det är.

Anna hakade av låset.

– Det är väl för helvete mitt skåp.

– Som du dyrkar upp?

– Ja.

Hans Högberg lade demonstrativt en hand på skåpluckan.

– Skåp nummer 105 menar du alltså är ditt. Du får följa med, så får vi kontrollera den saken.

– Och lämna skåpet öppet?

– Lås det igen.

– Jag har ingen nyckel och min lektion har redan börjat.

– Du får ett intyg på att du har varit hos mig. Följ med nu.

Anna blev stående med händerna i sidorna. Hon såg först på rektor Högberg och lät sedan blicken vandra åt det håll där skolexpeditionen låg. Halvt dold bakom en pelare stod Kenneth Paulsson och tycktes följa vad som hände. Anna slog handflatan i skåpsluckan.

– Är det du din jävel, skrek hon. Är du så feg att du springer till rektorn och anklagar mig för inbrott i mitt eget skåp? Ni är ju helt fantastiska.

Hon drog till sig sin handväska och gick med snabba steg mot skolentrén. Hon hörde rektorns röst bakom sig.

– Anna! Kom tillbaks hit.

Nej, i helvete att hon tänkte stanna.

Anna blev liggande på rygg i gräset framför idrottsplatsens klubbstuga. Det kändes fridfullt på ett välbekant vis. På avstånd kunde hon höra dunsarna från otaliga bollar och tränarnas kommandon till de övande tjejerna.

– Använd bredsidan! Håll inne. Håll ner. Pressa, bra!

Hon bläddrade planlöst i sin telefon och kände undan för undan hur lugnet åter spred sig i hennes kropp. Signalen från en visselpipa skar genom luften.

– Tack, det räcker för idag, hojtade en tränarröst.

Hon rullade över på sida och kunde se sin syster bland de andra tjejerna. Hon stod i en grupp och stretchade medan andra samlade ihop bollar och koner eller bara stod och pratade. Anna vinkade. Rebecka såg henne och vinkade tillbaka. Snart kom hon gående med sin bag på ryggen, släppte den i gräset och sjönk ner bredvid sin syster

– Hej Anna. Är inte du i skolan?

Anna lade ner sin telefon i gräset.

– Egentligen, men det hände en grej.

– Typ?

– Typ att rektorn tyckte att jag skulle följa med till hans rum och bevisa att mitt skåp var mitt.

– Va?

Anna rullade över på mage.

– Skit i det. Han är dum.

– Men ärligt?

– Det var så. Jag svär. Jag hade glömt mina nycklar och försökte få upp skåpet ändå. Det såg förbannade Jävelkenneth och skvallrade för rektorn.

Rebecka drog sig upp till halvsittande och iakttog sin syster.

– Och, vad hände sen?

– Inget. Jag drog.

– Så jävla sjukt.

– Jag vet.

– Konstigt.

– Omoget.

De tystnade och såg ut över fotbollsplanen där ett gäng småkillar nu rörde sig framför det ena målet och såg ut att öva inlägg eller hörnor.

– Det är skönt att jag har fotbollen, sa Rebecka.

– Hur då?

– Vet inte, men mycket känns enklare, mer meningsfullt. Om jag inte har något att göra kan jag alltid spela fotboll.

Anna satte sig upp och putsade mobilens display med ena tröjärmen.

– Man kan vara med sina polare.

Rebecka såg på henne.

­– Skolan känns enklare också. I och med att vi tränar varje dag känns allt med matte, SO, engelska och sådant skräp inte lika tungt på något vis. Man kan se fram mot träningen hela tiden. Och matcherna.

– Skolan är skit. Sveaskolan är skit. Rektor Bögberg är en idiot.

Anna lutade huvudet bakåt och såg uppgiven ut.

– Rebecka, jag vill inte gå dit igen.

Rebecka lät åter blicken vandra över fotbollsplanen. Gänget med killar turades nu om att hänga knäveck i ribban på det bortre målet.

– Anna, kommer du ihåg Gotland?

– Det är klart.

Anna drog in benen och lutade hakan mot sina knän.

– Fan vad kul vi hade de där veckorna.

Anna log.

– Vi spelade fotboll, hela tiden.

– Fram till tolv på nätterna. Och efter det badade vi i havet.

Rebecka skrattade.

– Med Kattis, Lina, hon Simona och hon Jo… Jur…

– Görel, tjöt Rebecka och gapskrattade.

– Fan vilket namn, sa Anna och fnissade. Görel. Men hon var schysst. Minns du…

Anna rynkade näsan och förställde sin röst: – Skar vi dra till bodi?

Rebecka fortsatte skratta. Hon lade sig raklång i gräset och kippade efter andan. Anna grep om sin systers överarm och lät sitt skratt bubbla genom näsan

– Gotländska. Vilket jävla språk.

Rebecka gnuggade sina ögon som hade fyllts med tårar.

– Du var jävligt bra. Hon såg på Anna och fortsatte: – Du var banne mig bättre än vad jag var.

– På gotländska?

– På fotboll. Varför fortsatte du inte?

Anna ryckte på axlarna.

– Ingen lust.

Rebecka betraktade henne.

– Du hade skitkul. Det märktes.

– Mmmjo. Men allt var så speciellt, så magiskt på något vis. De där låga träden och stigen ner till havet, det där torra, nästan bruna gräset på fotbollsplanen. Och mamma och pappa var så glada.

– De kramades till och med.

Det plingade till i Annas mobil. Hon aktiverade skärmen och granskade innehållet. Hon visslade till.

– Det var som fan.

Rebecka såg nyfiken ut.

– Vadå?

– SMS, från Fariba. Minns du Alva?

– Jag tror det. Var inte hon rätt galen?

– Hon sitter på behandlingshem.

– Oj. Varför då?

Anna lade armarna om sina uppdragna ben och gungade lätt.

– Jag vet faktiskt inte. Det sägs att en polisbil bara kom och hämtade henne.

– Hon drack rätt bra va?

Rebecka ryckte ett par treklöver ur gräsmattan, höll dem mellan fingrarna och betraktade dem eftertänksamt. Anna suckade.

– Egentligen inte mer än någon annan, men hon ballade alltid ur på olika sätt. Hon slutade nästan gå till skolan också.

– Vad stod i meddelandet?

Anna lyfte telefonen och läste från displayen:– She´s back in town. Alva har permis. Hos mig i morgon. Kommer du?

Anna knappade sitt svar:– J och A, en smiley, och sänd.

   Rebecka reste sig och borstade gräs från byxbenen.

– Jag måste duscha nu, har snart lektion igen. Vad ska du göra?

– Knarka.

Rebecka log och dängde träningsväskan mjukt i ryggen på sin syster.

– Hej med dig.

Read Full Post »

II

Lena låg klarvaken. Klockan hade passerat midnatt och hon kände svetten klibba mot det varma täcket. Hon rullade åter över på sida och drog upp täcket så att fötterna blev fria men ingen ställning kändes vilsam. Hon såg Anders konturer i det mörka sovrummet. Han sov tungt med djupa väsande andetag. Genom väggen kunde hon höra ett svagt mummel, antagligen från någon film som Rebecka fortfarande låg vaken och tittade på. Annas äldre syster var sjutton nu, ingen stjärna i skolan hon heller men hade i alla fall fotbollen som hon lade nästan all vaken tid på.

Lena reste sig med stöd av armbågen och sträckte sig efter sin mobil, kände hur det åter högg till strax under armhålan. Hon slog Annas nummer men möttes av samma automatiska svarsmeddelande som vid de tidigare försöken. Helvete, var höll hon hus? Annas frånvaro och den molande smärtan under armhålan skapade lika delar ångest. Hon sjönk ner på rygg och lät blicken vandra mellan de fjärilslika skuggor som nattljusen skapade i takets ojämnheter. Upphuggna tankefragment snavade över varandra i hennes trötta huvud. Så blev hon liggande länge. Livet var fan inte rättvist.

Ytterdörren slog igen. Hon var med ens klarvaken och tittade på mobilens upplysta display. Nästan halv två. Hon kunde höra Annas tassande steg nere i köket, hur hon öppnade kylskåpet och hällde i sig några klunkar direkt från mjölkpaketet. Jävla unge, hann hon tänka mitt i lättnaden över att hon var hemma. Minuten senare stod Anna i dörröppningen till sovrummet.

– Är du vaken?

– Skönt att du är hemma. Var har du varit?

– Äh, ute bara.

Lena drog upp kudden bakom huvudet mot sänggaveln och lutade sig till halvsittande.

– Kom hit Anna. Sätt dig.

– Pappa sover ju. Tänk om vi väcker honom.

– Han vaknar inte, kom.

– Vänta då.

Anna vände och försvann med lätta steg nedför trapporna. Lena hörde åter kylskåpsdörren, lite prassel och stegen i trappan. Anna uppenbarade sig åter, med en apelsin i näven. Hon satte sig ytterst på sängkanten och började långsamt lossa apelsinens skal med sin långa tumnagel.

– Nu är jag här. Vad vill du?

Lena log. Annas omväg över apelsinen kändes så välbekant.

– Jag vill veta var du har varit.

– Ute, sa jag ju. Är det här ett förhör?

– Lägg av, Anna. Vad är det för världsbild du har? Jag är din morsa och jag har rätt att veta var du har hållit hus.

Anna drog tumnageln genom apelsinens skal och suckade djupt.

– Först gick jag ut genom dörren. Sen gick jag Hindvägen ner till Stallgatan. Där genade jag runt Netto till Oxboleden där jag gick över övergångsstället och ner till cykelbanan som följer kanalen. Den gick jag till Köpmansbron, som jag gick över. Sen följde jag Musketellgatan, eller vad den heter, bort till Burger King. Där köpte jag Pommes. Jag doppade dem i en mugg med ketchup samtidigt som jag messade Vanja och Fariba. Men ingen av dem svarade. Så då chattade jag en stund på, det spelar ingen roll. Ja, sen gick jag samma väg hem.

Lena såg på henne att hon talade sanning så långt.

– Men det kan väl inte ha tagit fyra timmar?

– Sen satt jag här utanför. I garaget. I bilen.

– Men, varför? Varför kom du inte in?

– För att ni skulle somna, orkade inte bråka. Mamma, jag vill verkligen inte prata om det. Jag behöver sova.

Anna hade lyckats lossa apelsinskalet i ett sammanhängande stycke och började dela frukten i klyftor. Lena såg tankfullt på sin dotter.

– En sak bara.

– Vadå?

– Som jag minns det så var den där Paulsson en av dina lärare de första veckorna när du kom till Svea College. Sedan har han inte varit det.

– Och?

– Bytte ni lärare?

– Ja. Eller, jag bytte lärare.

– Vadå bytte?

– Han var skitkonstig, så jag bad om att få byta klass.

– Men det har du ju inte gjort. Väl?

– Jo, på svenskan. Jag har Maria, Maria Rodriguez.

Anna lossade det tunna skinnet från en apelsinklyfta och stoppade det i munnen. Lena betraktade henne, såg att hennes händer darrade, bara en aning.

– Men då måste det ju ha hänt någonting?

– Nej, eller, han var konstig bara. Mamma, jag orkar verkligen inte.

– Konstig? Ge något exempel.

– Jo.

Anna drog in andan, som om hon samlade sig.

– Typ att vi skulle välja ut en svensk roman som vi skulle läsa och då hade jag förstås glömt det. Då hämtar han en äcklig barnbok på skolbiblioteket och säger att, den här kan vara något för dig att börja med så att vi kommer någonstans. Liksom.

Hon tystnade och stoppade en apelsinklyfta i munnen, blundade och sa vädjande,

– Mamma, kan vi sluta nu? Jag behöver faktiskt sova.

– Vilken barnbok var det?

Anna höjde rösten.

– Spelar roll. Det var en fucking bäbisbok.

– Vilken?

Anna sjönk ihop och såg uppgiven ut.

– Lilla Anna och långa farbrorn.

Lena fnissade, fnissade mera. Det kändes totalt omotiverat men gick inte att hejda. Det bubblade fram, bara så där.

Read Full Post »

Roman

Publiceras per kapitel cirka varannan dag på denna plattform. God läsning.

Arbetsnamn:           En incidentrapport på Svea College

Författare:               Klas Lindelöf

Del I

”Över alltsammans går vardagen grumlig och grund, med många små bakvatten och virvlar.

Människorna myllrar omkring varandra. Den ena vet så lite om den andra.”

                                                                                                                 Cora Sandel

I

Anders Svärd vägde på stolen och hade blicken fäst vid en punkt bortom frysdörrens alla kylskåpsmagneter. Värken från veckor av innertaksmontage ilade i hans skuldror.

– Hur är det ens möjligt. Hur kan läraren gå helt fri? Det är bevisat att han misshandlade henne och Anna är fortfarande bara ett barn. Hon är tvingad att gå dit. Skolan är obligatorisk. Skyldig till, vad hette det sa du?

– Ofredande, eller våld mot tjänsteman.

Lena Svärd, van vid krångliga texter från många år på pastorsexpeditionen såg upp från tingsrättsprotokollet och inväntade sin makes svar. Det av småbarnstider nednötta radhusköket var kvavt och instängt. År av snabblagad middagsmat hade lämnat sina outplånliga doftspår.

– Ofredande, våld?

Anders rätade upp sig och såg granskande på sin yngsta dotter, Anna Svärd. Hon satt hopsjunken på platsen närmast fönstret med en armbåge på bordet och snurrade ett rosa hårband runt en tesked. Hennes ljusa raka lugg hade fallit ner framför ögonen. Han slog ut med handen.

– Hon blev inkastad med kraft i en betongvägg av en vuxen person som kallar sig tjänsteman. Hon skadade sig. Hur fan kan någon få det till ofredande och våld mot?

– Nödvärn, kallas det. Hon skrek och vevade med armarna mot målsägande, adjunkten Kenneth Adrian Paulsson.

Anna dängde teskeden i bordet.

– Kenneth är en jävla idiot.

Hon slog till brödkorgen så att den for tvärs över köksbordet och landade på golvet strax intill hundens matskål.

– Jag hatar honom. Han är ett fucking äckel.

– Han är förstelärare, sa Lena.

– Jamen och! Hur fan har det gått till, skrek Anna.

Anders böjde sig över bordet, nappade till sig tingsrättsprotokollet och såg på sin fru.

– Jag tycker det börjar låta som om du försvarar den här läraren. Är det så?

– Jag läser bara vad som står i domen.

– Och tycker att det verkar bra och rättvist?

Lena ryckte på axlarna.

– Det har jag inte sagt.

Hon reste sig och gick bort till diskbänken.

– Men kanske hade det sett annorlunda ut om Anna inte hade…

Anna såg upp.

– Hade vadå?

– Hade. Ja, käftat emot jämt.

Anna drog i ärmarna på sin gula munktröja och korsade armarna över bröstet. Hennes tunna gestalt tycktes krympa en aning.

– Käftar jag emot?

Lena ryckte uppgivet på axlarna.

– Jo, ja. Det händer faktiskt.

Anders lade händerna på köksbordet.

– Alltså det här är inte klokt. Vi blir dömda i rättegång och får betala både böter och skadestånd trots att det är Anna som är offret och du pratar om att den där typen, Paulsson, är förstelärare och att vår dotter käftar emot.

– Jag menar inte så.

Nu höjde Anna armarna och tecknade med fingrarna på sitt karakteristiska sätt.

– Jag vet exakt vad du menar. Du menar att jag ska vara den där snälla och tysta lilla tjejen på raden längst fram som låter Jävelkenneth stå böjd över ens axel och flåsa med sin äckliga andedräkt och själv ska man bara som, jo och ja och tack så jävla mycket för hjälpen jag inte ville ha. Men vad tråkigt för dig då mamma, att jag aldrig tänker sjunka så lågt.

Lena vände sig om och lät de kastanjebruna ögonen tränga rakt genom sin dotter.

– Du! Vem var det som tröstade och stöttade dig och som anmälde den här skiten redan samma dag som det hände?

Anna och Anders teg. Lena tog några steg över köksgolvet och lyfte fjärrkontrollen till den TV som stod inklämd på en hylla mellan skafferiet och skiljeväggen mot hallen. 

– Nu börjar lokala nyheterna. De tar antagligen upp domen.

TV:n fladdrade igång och de välbekanta speakerrösterna fyllde rummet. Lena iakttog sina familjemedlemmar. Anna snurrade åter sitt rosa hårband runt en tesked. Anders satt lutad över tingsrättsprotokollet. Hon noterade flyktigt att hans evigt snaggade frisyr hade grånat den senaste tiden och att hårfästet kröp allt längre upp på hjässan. Han såg upp på henne.

– En annan sak man kan fundera över är varifrån vi ska få pengarna.

– Det är väl ändå inget vi behöver diskutera just nu, svarade Lena irriterat.

Bakom henne flashade nyheten om tingsrättens friande dom mot en lärare upp. En mansröst redogjorde kort för bakgrunden, därefter hördes landets utbildningsministers välbekanta röst.

– Det här tycker jag är ett kvitto på att våra reformer har haft avsedd effekt och att ändringarna i skollagen fyller den funktion som var avsedd. Om Sverige åter vill bli något annat än en randstat i framtida internationella kunskapsmätningarna krävs det att vi en gång för alla gör upp med den gamla flumskolan och låter utbildningen präglas av ordning och reda. För att det ska fungera måste också skolans anställda kunna tillförsäkras den respekt och auktoritet de förtjänar.

Bilden flyttade över till en generaldirektör på Skolinspektionen som i stort sett upprepade vad ministern hade sagt, därefter lärarnas fackbas som drog samma slutsatser en tredje gång. Mot slutet av reportaget dök offret, försteläraren Kenneth Paulssons ansikte upp i TV-rutan. Anna reste sig rakt upp med en sådan kraft att stolen bakom henne välte. Innan någon hann reagera hade en blomkruka från köksfönstret missat TV-skärmen med endast någon centimeter och splittrades med ett brak mot köksväggen. Sekunderna senare smällde ytterdörren igen. Det enda som hördes nu var meteorologens förutsägelser om den kommande veckans lågtryck över Östersjön. Lena såg på Anders. En tår rann genom den veckogamla skäggstubben på hans kind.

– Vet du vad jag tror, mumlade han.

Lena skakade på huvudet.

– Vi skulle aldrig ha valt det där förbannade Svea College. Hon trivdes ju innan. Hon hade det bra.

– Alla blattar, svarade Lena. Har du glömt dem? Det var det enda du tjatade om.

– Men det gjorde du med. Vi var väl överens om att en svensk skola var det som gällde?

– Fariba, Vanja, Alva, invandrarna från hennes gamla skola är väl de enda vi träffar här hemma? Som fortfarande är hennes vänner.

Anders såg ut genom fönstret.

– Jo, men för att just de ändå är ganska normala. Det skulle inte förvåna mig om den där Paulsson är smygblatte.

– Lägg av, snäste Lena.

– Hur mycket pengar handlar skadeståndet om? Anders torkade hjälpligt sina kinder med underarmen.

– Minns inte. Det står väl någonstans? Tiotusen tror jag.

– De pengarna har vi inte.

– Vi får väl sälja det här och flytta till någon lägenhet ute i Oxkroken.

Anders gned sig i ögonen.

– Nu var du väl onödigt dramatisk. Vad säger advokaten?

– Pedersen säger att hon först vill läsa domen ordentligt. Men hon utesluter inte helt att det finns öppningar för ett överklagande.

– Överklagande. Vad menas med det?

Anders hade rest sig och drog tankspritt sitt pekfinger mot den jordiga tapeten bakom TV:n. Lena följde honom med blicken. Den tatuerade draken på hans överarm såg så malplacerad ut i sammanhanget.

– Det menas, äh, jag orkar inte. Jag går ut en sväng med hunden och hämtar luft.

Read Full Post »

En så kallad ledarskribent, Sakine Madon, låter meddela att hon föredrar begreppet konsensuskultur framför åsiktskorridor. I USA exempelvis, existerar inte den typen av problem. Däremot sitter en av tjugofem afroamerikanska medborgare i fängelse (2,5%). Det innebär en stark överrepresentation. Kan det vara så att det med afrikansk kultur medföljer en benägenhet att begå brott? Har vi inte märkt av detta även i Sverige? Det vore givetvis farligt om en sådan föreställning mörkades på grund av rädsla för att gynna eller missgynna något politiskt parti. Eller hur?

Låt oss vidga perspektivet. I ett globalt perspektiv sitter en av tjugofem fängelsekunder just i ett amerikanskt fängelse. Alltså, en av tjugofem, i världen! Invånarna i USA:s delstater är således världens mest brottsbenägna individer och bland dessa är afroamerikanerna starkt överrepresenterade. Låt oss inte av politiska hänsynstaganden backa från en sådan iakttagelse. Det gäller trots allt ”vår” trygghet.

Låt oss vidga perspektivet ytterligare. De afroamerikanska medborgarna i USA benämns så därför att deras förfäder härstammar från olika delar av den afrikanska kontinenten. De infångades i miljontals av européer och fraktades på rangliga fartyg till Amerika för att där säljas som slavar. Än idag har flera av västvärldens mest förmögna familjer denna handel att tacka för sina privilegier.

Allt detta hände på den tiden då ett antal europeiska länder upptäckte att världen var deras egendom. Med hugg och slag motades Amerikas invånare bort från sina marker. Eftersom de dog som flugor, näst intill utrotades i stora områden, blev slavimporten nödvändig. Vilka skulle annars jobba?

Låt oss försöka bli varse något slags mönster i denna omfattande åsiktskorridor. Som tack för hjälpen slog sig en stor mängd, företrädesvis britter och holländare, ner i södra Afrika. De svarta människor som råkade uppehålla sig på platsen, slapp den långa resan över havet för att istället på plats beredas äran att slava åt sina nya herrar. 1948 infördes apartheid, 1961 lagfästes politiken, jag besparar er detaljer. 1994 avskaffades den definitivt då Nelson Mandela valdes till president efter att ha suttit 27 år i fängelse. Att bära en T-tröja med hans porträtt betraktas som ”jävligt PK”, har jag lärt mig, trots konsensuskulturen.

Vår pågående systemkollaps i Sverige kan inte riktigt mäta sig med världen år 1948. I det europeiska meningsutbyte som kom att involvera stora delar av världen mellan 1939 och 1945 slaktades 60 miljoner människor. Det brittiska imperiet omfattade vid tiden mer än 1/3 av den afrikanska kontinenten, Australien, Nya Zeeland, Indien, Kanada samt ytterligare ett stort antal områden spridda över jordklotet. I Sverige var vetenskapen fullt upptagen med att rangordna människor utifrån formen på deras skallar. Jag besparar er detaljer, enkelt uttryckt var stora delar av den värld vi känner ordentligt tillstökad.

Nu börjar det bli komplicerat. Varje journalistiskt val, varje vinkling innebär med nödvändighet att något utelämnas. Om inte enskilda händelser betraktas som delar av ett större sammanhang blir urvalsprocessen omöjlig. Samtidigt är den objektiva journalistiken, om än eftersträvansvärd, så klart en illusion. Varje journalist är inskriven i, och kan inte fullt ut få syn på alla de mönster och markörer i samtiden som ytterst avgör vad som så småningom blir fäst på papper (eller i cyberrymden). Vad som ena året utgör en ödesfråga kan året därpå vara en ickefråga och vice versa, utan att någon riktigt vet hur det gick till.

De som begick kolonialtidens oändliga antal övergrepp är till stor del döda. Även offren, i den mån de inte helt hann utrotas, är till stor del döda. Vi lever sedan dryga halvseklet i vad som kallats den postkoloniala eran. Den kallas så för att den vill bortse från att vi européer har lagt beslag på fem och en halv av jordens sju kontinenter. Och bortser från hundratalet väpnade konflikter (i korrigerande syfte) efter den globala skärmytslingen 1939-1945. Och bortser från fortsatt systematisk exploatering av naturresurser i många av de områden vi återlämnade. Och bortser från att vi där utöver maniskt lägger oss i precis allt, oavsett var på jordklotet det händer. Så tronar vi också på rikedomar. Västvärlden utgör jordklotets ouppnåeliga materiella elit. Och ordningsman. 85 personer delar på hälften av jordens resurser.

Tur för kolonialherrarna att dagens jurisdiktion och äganderättsliga definitioner inte fanns då. De hade åkt på allt från dödsstraff och långa fängelsestraff, till megaastronomiska skadeståndsbelopp. Föreställ er att vi skulle bli tvungna att ”återlämna” Amerika, Australien, Nya Zeeland och ytterligare ett antal områden. Det skulle bli förbannat bökigt. Bara andelen ”svenskar” på ”ockuperade” områden uppgår till över fem miljoner individer. Hur skulle vi integrera alla dem när det varken finns arbeten eller bostäder och vägen mellan Kungsbacka och Göteborg idag är sämre än vad vägarna var i Polen under kommunisttiden?

För att återknyta till frågan om konsensuskultur, som möjligen är ett bättre begrepp än åsiktskorridor. Om jag har förstått saker rätt så handlar det om att självcensur hindrar oss från att öppet beskriva, påvisa och diskutera alla de negativa kulturella särdrag som karakteriserar människor från, företrädesvis främmande kulturer, gamla kolonialstater. Det handlar också om den självcensur som driver oss att relativisera vår egen och västvärldens roll som etiskt och globalt föredöme. Eller jag kanske blandar ihop åsiktskorridor och halmdocka nu? Nya signalord etablerar sig i snabb takt efter gamla som krackelerat.

Nyheten når oss om artisten Anna Book, att hon ”förtjänar” att få tävla i melodifestivalen. Hon är ”värd” det. På många sätt manifesterar hon vår kollektiva självbild. Sant är att Sverige på drygt hundra år har genomgått en remarkabel förvandling. Vi kan träta om huruvida möjliggörarna utgjordes av innovatörer, flinka arbetare, frihetskämpar eller skallmätare, faktum kvarstår, vi lever i ett av världens rikaste och mest emanciperade länder. Jag påstår för min del, att vår starka råvaruexport i kombination med ett starkt bindande samhällskontrakt har utgjort motorn i denna utveckling.
Så är kanske det bästa att som någon föreslagit, stänga gränsen och slänga bort nyckeln, att därefter i möjligaste mån tömma våra segregerade förorter på de kulturellt dysfunktionella bidragsturisterna? Kanske det, om det inte vore för att det historiska scenario jag antytt ovan har skapat en ogenomtränglig väv av globala beroendeförhållanden. Våra nationella gränser är delvis illusoriska. Faktum är att vi skulle inte ens kunna starta våra mobiltelefoner om det inte vore för tiotusentals barnarbetare i Kongo. Under fjolåret dog minst 80 av dem. Har det startats någon facebookgrupp än om den saken?

Den senaste vågens migration har bara börjat. Det är inte bara över medelhavet trafiken tätnar. Över stilla havet och indiska oceanen färdas alla de vars historiska öde tycks utgöras av rangliga fartyg. Genom Afrikas och Mexicos öknar marscherar de mot norr på flykt från de globala konsekvenser som seklers systematiska exploatering har åstadkommit. Även IS är ett monster som vi själva har varit medskapare till. Det finns inget sådant som onda och goda gener, bara onda och goda omständigheter.

Allt detta handlar om elefanten i rummet, nämligen vårt och västvärldens ansvar för den uppkomna globala situationen. Och nej, Sverige var inte mycket till kolonialmakt, men ingen ska inbilla sig annat än att de vinster som ackumulerades i vår råvaruexport delvis levde i symbios med den europeiska kolonialismen. Även om skuggan faller längre och lägre över andra väststater så är vårt medansvar i en global systemkris odiskutabelt. Och vår medexploatering pågår ju som sagt fortfarande (Inser att detta lätt kan missuppfattas då exploatering numera är ett positivt laddat värdeord, hur nu det gick till apropå åsiktskorridor).

Det hela är egentligen ganska enkelt och Tunisien är fortfarande lackmuspappret. Under några månader öppnade den arabiska våren ett fönster av hopp, som sedan stängdes igen. Endast Tunisien framhärdar mot alla odds i något som liknar demokratiska strävanden. Ungdomsarbetslösheten har passerat 30% och nattliga utegångsförbud har införts för att stävja de återkommande kravallerna. Några av dessa ungdomar har dykt upp som förövare i Köln, men inte ens Tunisien orkar väst räcka så mycket som ett lillfinger trots att en institutionell stabilitet där skulle kunna göra underverk i hela regionen. Istället vandrar ett spöke genom media, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, som handlar om hur killar som dessa hotar vår trygghet och vårt välstånd. Inte ens om det förresten; den handlar om åsiktskorridorer, att vi inte får prata om att det ”beror på deras kultur”.

Västvärlden är förlamad av sina rikedomar. Släpp illusionen om att världen består av fria och jämbördiga nationer. I den bästa världar skulle ett postkolonialt väst inse sin stora skuld och sitt ansvar och ödmjukt ta sig an den gigantiska uppgiften att prestigelöst och oegennyttigt medverka till en hållbar världsordning. Alternativet till detta är, även på relativt kort sikt, så fasansväckande att det inte försvinner hur djupt vi än borrar i våra pseudodiskussioner om åsiktskorridorer och konsensuskultur. Inte bara människor, kulturer och kapital är gränsöverskridande; även kemiska, biologiska och radioaktiva stridsmedel tenderar att vara det.

Jag kanske överdriver. Sakine Madons ursprungliga ärenden gällde egentligen att åsiktskorridoren, eller konsensuskulturen, hindrar många journalister från att skriva om sådant de tror kan gynna Sverigedemokrater. Jo, verkligen en stor och viktig fråga som uppenbarligen engagerar många hängivna mediekonsumenter i vårt avlånga land. Det handlar om sådant som när Sverigedemokraterna i Lund på sin hemsida berättar om hur flyktingarna på en av kommunens förläggningar stjäl mat och drar kniv i bespisningen på en närbelägen skola. Man hoppas ju på att, rent av kräver, att media vågar skriva om en så stor, viktig och populär fråga; och att de i sammanhanget även kanske påtalar att det rör sig om lögner och rent förtal från Sverigedemokraternas sida. Ingen på skolan vill nämligen kännas vid att något sådant har förekommit. Känns scenariot till äventyrs bekant? Min ledare, om jag haft en plattform, hade handlat om just det mediala mönstret. De manipulerade nyheterna, och opinionerna, upphävandet av gränsen mellan sanning och fiktion, den nya ultrahögerns paradgren. Nu släpper vi sargen, nu reproducerar vi på bred front det propagandistiska blåljugandet. Död åt konsesuskulturen; eller som Kent Ekroth sa, ”Visst är det kul att vara en ögontjänare?”

Sammanfattning: En annan intressant sak man kan göra i naturen är att dra en grov käpp genom en myrstack och iaktta vad som händer. Om du känner moraliska betänkligheter inför detta bör du tänka att det är käppen, inte du, som åsamkar skadan.

Read Full Post »