samtider

Jag städar ibland i min dator och fram ur minnenas garderob trillar ett och annat. Nu senast hittade jag ett vittnesmål från den s.k Marjasin-kommisionen som skulle ”bredda” utredningen om mordet på Olof Palme. Den som vittnar är en privatspanare, centerpartist och grafiker, vid namn Fritz G. Pettersson. Fritz privatspanade tillsammans med Ingvar Heimer, men bägge dog med ett par veckors mellanrum i början av år 2000. Heimer anträffades på en tunnelbanestation med ett stort sår i bakhuvudet.  Varså goda, en tidsresa, här följer det oavkortade vittnesmålet från Fritz G. Pettersson:

Från Marjasin-kommissionen:

Fritz G Pettersson:

– Herr ordförande, ärade ledamöter av Palmekommissionen. För oss privata kritiker av polisens och åklagarnas utredningar så känns det mycket tillfredsställande att Palmekommissionen nu har kommit igång med sin granskning. Och jag är personligen tacksam för den här möjligheten som ni har erbjudit oss att inför kommissionen offentligt få framföra vår kritik. Tiden är knapp och jag har redan i maj lämnat in en skrivelse på 70 sidor och ett antal bilagor till kommissionen som förhoppningsvis har kopierats och (som) ni har haft tillfälle att börja titta på. Jag har på de här 30 minuterna bara tid att helt kort ta upp några kritiska synpunkter på polisutredningen.

Jag kanske också skall säga några korta ord om mig själv. Jag är inte journalist eller författare, jag har varit typograf, faktor och verkställande direktör inom den grafiska branschen på företag både i Sverige och utomlands. Efter hemkomsten till Sverige efter många år utomlands fick jag anledning att ta kontakt både med regeringen Fälldin och regeringen Palme i början på 80-talet om den ekonomiska brottsligheten. Det var av den anledningen som jag också då hade tillfälle att träffa Olof Palme vid ett tiotal tillfällen och debattera med honom. Jag blev mycket chockad över mordet på Olof Palme. Jag fick väldigt snabbt efter mordet se uppgifter i Dagens Nyheter och Expressen (4 mars 1986) och såg bilden på en gammal god vän till mig, poliskommissarien Gösta Söderström, som var förste polis på mordplatsen och det stärkte ju redan då från början mina misstankar om att det var något som gick snett redan från början.

Ja, herr ordförande och ärade ledamöter av kommissionen. Jag vet inte allt och jag förstår inte allt om bakgrunden till mordet på statsminister Olof Palme. Jag har inte alla svaren på frågorna om när, var, hur, vem, vilka och framför allt inte på frågan varför. Men jag anser mig vara mycket väl insatt och påläst. Under de gångna nio åren har jag lagt ner mycket tid och kraft och pengar på att försöka få fram sanningen om mordgåtan. Det är inte lätt, då mycket fortfarande är hemligstämplat och mycket av det som kommer fram i massmedia tyvärr måste rubriceras som desinformation. Vad som ändå har fått mig att starkt misstänka att det var ett väl planerat mord med fler inblandade är bl a följande:

1. De felaktiga uppgifterna om larmet när de första poliserna kom till mordplatsen. Jag tror alltså, är starkt övertygad om, att poliskommissarie Gösta Söderström har rätt (i sitt påstående) att polisen kom fram först åtta till nio minuter efter mordet, omkring klockan 23.30 och inte som officiellt har sagts 23.24. Jag tror också att kriminalinspektören Börje Moberg, teknisk brottsplatsundersökare har rätt när han påstår att det är falska utlagda villokulor som har hittats på mordplatsen. Jag tror också mycket starkt på radio- och tv-journalisten Lars Borgnäs som i många radioprogram i kanalen 1987, -88, -89 och i tv-program, i Striptease och i Norra magasinet, redovisade ett tjugotal observationer av walkie-talkie-män på mordkvällen. Jag delar i stort också journalisterna Olle Alséns och Sven Anérs uppfattningar och jag anser även att journalisten Lars Krantz som inte har kommit ännu, men som skall tala senare här idag, är trovärdig i sin inlaga till Juristkommissionen i maj 1986. Den är tryckt på fem sidor i tidningen Arbetet den 2 mars 1987. Sist men inte minst anser jag också att redaktören Lennart Lindströms artikel i Helgbladet den 24 juni 1989 är trovärdig och jag misstänker att Lennart Lindström blev bragd om livet den 21 februari 1990 och att polisen har underlåtit att utreda detta. Jag kanske kan få besvära om nästa bild.

Ja, det här är alltså då frågan varför: Varför mördades Olof Palme? Det är klart att då kommer man oerhört lätt in på spekulationer för det är inte lätt för varken polis eller åklagare och allra minst för oss s k privatspanare, privata kritiker av Palmeutredningen att komma de hemligheterna in på livet. Men det här är en kopia ur Svenska Dagbladet, på årsdagen efter mordet den 1 mars 1987. Vi kan kanske ta nästa bild också nu.

De här två artiklarna i två av Sveriges största tidningar, den socialdemokratiska LO-ägda Aftonbladet och den av näringslivet närstående Wallenberg-ägda tidningen Svenska Dagbladet, bygger på en niosidig lång artikel i New York Times där Richard Reeves skrev en nio-sidig lång artikel den 1 mars 1987 efter många intervjuer med ledande politiker och övriga ämbetsmän i Sverige där han alltså säger att motivet till att Palme blev mördad är att han visste för mycket om de internationella vapenaffärerna. När Palme mördades den 28 februari 1986 så visste förmodligen ingen i den här staden, i varje fall inte jag, någonting om Iran-Contras affären som exploderade i amerikanska massmedia hösten 1986. Nu känner alla till de kända namnen Oliver North, amiral Pointdexter m fl. Och trots att USA utmålades som den store satan utav Ayatollah Khomeinis Iran, så exporterade man vapen, kulor och krut i stor omfattning till Iran.

Vi vet också om att både Tyskland och England levererade vapen till Saddam Husseins Irak. Palme var ju utsedd utav Förenta Nationerna som medlare i kriget mellan Iran och Irak som pågick, från 1979 – och slutade 1988. Det pågick alltså för fullt när Palme mördades. Det är alltså inte bara privatspanaren Fritz G Pettersson och andra privatpersoner som har den här uppfattningen utan den här uppfattningen kom fram väldigt tidigt i stora ansedda tidningar. Men den har sedan helt tigits ihjäl. Jag kan kanske visa nästa bild.

Även dåvarande hovrättsrådet Britta Sundberg-Weitman (numera lagman i Solna tingsrätt) hade den här uppfattningen och gick ut 1988 med den här artikeln i Aftonbladet som handlar om Iran och lanserade en sensationell teori. Då har vi också det obehagliga faktumet att krigsmaterielinspektören (Carl Fredrik Algernon) blev dödad utav ett tunnelbanetåg i Stockholms tunnelbana den 15 januari 1987, 9 månader efter mordet på Olof Palme. Carl Fredrik Algernon kände mycket väl till den här svenska inblandningen i den illegala vapenexporten. Han var ju förresten officerskamrat med Carl-Ulrik Winberg, tidigare chef för Bofors och ordförande i den Svenska Arbetsgivareföreningen som också tragiskt förolyckades några år efter mordet på Olof Palme.

Ja, vi kanske kan ta nästa bild. Expressen, ”Bofors-affären, namnen på de mutade skall avslöjas”. Den här artikeln är från 1990. Jag kan inte rabbla upp den, men det finns ju tillgång till den i pressarkiven.

Jag kan ta nästa bild också kanske. ”Bofors-affären var mördarens motiv” skriver man här och jag vet att den frågan kom ju också upp i en senare artikel i det förträffliga Svenska Dagbladet. Det är förre chefredaktören för Veckans Affärer (Åke O Liljefors) och f d informationsdirektören i ASEA, som skriver i Svenska Dagbladet den 29 januari 1984 ”Boforsaffären kan ligga bakom Palme-mordet”. Detta har säkert icke Christer Petterson haft i tankarna om det nu skulle vara han som hade mördat Olof Palme, vilket jag anser uteslutet. Jag anser att Christer Pettersson rättegången var en skenrättegång. Jag kan kanske får besvära om nästa bild.

Ja, där är då den lilla vänstertidningen Proletären som säger i en kommentar att de kanske redan hade betalats ut, de här 319 miljonerna som förekom i provisioner eller ”mutor” och det sägs i rubriken att svenska intressen har blivit delaktiga av dessa belopp. Kan jag få besvära om nästa bild.

Ja, det här är en bild av Palme-spanarna som inte ger upp. Jag har som sagt inte skrivit några böcker eller tidningsartiklar om Palmemordet men jag har skrivit hundratals brev till polisen och till åklagarna och myndigheterna. Jag har varit aktiv inom Medborgarrättsrörelsen, Centerpartiet och inom TCO och Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF). Jag har många gånger försökt att intressera både den fackliga rörelsen och de politiska partierna, samtliga politiska partier, och bildningsförbunden ABF och Vuxenskolan för att man skall studera Palme-mordet som ett samhällsproblem med många implikationer och som kanske inte bara polis och åklagare kan lösa. Men man har varit väldigt kallsinnig på alla håll att intressera sig för den här frågan. Därför har jag själv lett studiecirklar där vi har studerat många olika aspekter av Palme-mordet. Vi har haft 47 olika studiecirkelmöten med ibland bara 6 – 7 personer, ibland 10, 12, 14 personer. Jag har också anordnat 7 stycken stora offentliga debattmöten här i Stockholm i Medborgarhusets stora sal och på ABF-huset åren 1989-1995. Här har suttit ett par hundra personer och lyssnat på mig, poliskommissarien Gösta Söderström, kriminalinspektören Ragnar Ivarsson och förra chefen för tullkriminalen Gunnar Wide (som inte har tillfälle att vara med här idag). Vi är många som har varit intresserade av den här frågan men naturligtvis kan inte kommissionen känna till mycket om det här för det har varit fullkomligt tyst om de här mötena. – Precis som på cirkus, största möjliga tystnad. Jag då tar vi nästa bild.

Det har ju under årens lopp också kommit ut en oerhörd mängd böcker och tidningsartiklar och offentliga utredningar. Juristkommissionens två utredningar kom -87 och -88 och Parlamentarikerkommissionen kom 1988 på våren. Jag har samlat på mig en förfärlig massa material om det här och försökt läsa allt både en och två gånger. Jag kan naturligtvis idag inte memorera allt vad som står i alla dessa böcker, utredningar och tidningsartiklar. Men mycket av vad som står i de här böckerna och skrifterna pekar ju på att det är ett väl planerat mord. Det är många inblandade.

Jag kan här också påminna om vad kriminalkommissarien Ingemar Krusell skrev i det ansedda organet för Svenska Polisförbundet, Svensk polistidning i maj 1986, ett par månader efter mordet, att Palme inte hade en chans, att han var omgiven av många alternativa gärningsmän på mordnatten. Ingemar Krusell ändrade sig ju sedan visserligen när åtalet var aktuellt mot Christer Pettersson, men han avgick ju också från utredningen och blev kriminalchef för polisen i söderort. Jag har ganska bra kontakt med Ingemar Krusell. Men där finns det här syndromet om man får tala om ”Flexnässyndromet”, som ni kanske kommer ihåg. Flexnäs var hos tandläkaren och han sitter där och man kommer att prata om bilar och då säger Flexnäs så här medan han blir borrad ”ja, Volvo Duett är ju en väldigt bra bil säger han och även SAAB Sonett, det var ju en liten sportbil som SAAB hade då på 70-talet. Nej, säger tandläkaren och borrar, det heter Volvo Sonett och SAAB Duett. Nej, säger Flexnäs, det gör det inte. Men under trycket utav borren så ändrar sig Flexnäs och säger till sin kära tandläkare: -Jo, jo, det är naturligtvis så det är, Volvo Sonett och SAAB Duett heter det. Så här är det. När människor utsätts för tryck så ändrar man sig faktiskt. Det är ett icke helt obekant faktum. Ja, jag kanske får besvära om nästa bild.

Ja, här säger Hans Ölvebro i Arbetet 1993: ”Polisspåret finns inte”. Och det är att märka, att då har chefredaktör Lars Engquist avgått ifrån tidningen Arbetet. Han tog nämligen 1986 och 1987 in ett antal artiklar som säkert inte var speciellt populära bland makthavarna i Stockholm. Men jag vill hävda att polisspåret finns. Polisspåret är en realitet, tyvärr. Jag kan besvära om nästa bild.

Ja, jag vill hävda här, det har jag gjort i flera år, att polisen är inblandad i Palmemordet. Det har icke minst radiojournalisten Lars Borgnäs som numera är TV-journalist på Striptease övertygat mig om genom sina många radioprogram i kanalen, som visserligen bara lyssnas på utav kanske ca 2 procent utav svenska folket, företrädesvis pensionärer som har tid att lyssna på detta mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen. Men där gick ju Lars Borgnäs ut med ett tjugotal radioprogram, 15-20 minuter långa under år 1987, -88 och -89 och de skulle jag rekommendera kommissionen att lyssna på. De är värda att lyssna på, även att titta på de här tv-programmen lite senare från åren 1992-95. Jag kanske kan få besvära om nästa bild.

Ja, det här är från en liten bok som inte är åtalad för förtal som heter ”Mordet på Palme och polisspåret”. Den är utgivet av KPMLR 1989. De här tre små vänstertidningarna, Proletären, Flamman och Internationalen, de åtalades för förtal av poliser i rättegångar som pågick 1988 och -89. Jag var och lyssnade på de här rättegångarna och jag måste säga att jag tycker att de hade väldigt bra på fötterna. Men de blev ju dömda för förtal och fick betala stora skadestånd och har ju sedan dess iakttagit en betydligt lägre profil. Nu är det ju så att offentliga rättegångar, de är ju i princip offentliga men i realiteten så sitter det kanske tre eller fyra stycken personer där, företrädesvis pensionärer som har tid att följa med rättegångar på arbetstid. Jag har varit och lyssnat på de där och vad jag förvånade mig över var att försvaret var så lamt och undfallande. Advokaterna verkade rädda och dåligt pålästa. I de stora tidningarna, i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet, var det bara små notiser om dessa rättegångar.

Det är också, tycker jag, skandal i Palmemordets efterföljd hur man kan tysta ner saker och ting och skrämma även små uppkäftiga vänstertidningar till tystnad. Jag delar inte deras politiska uppfattning, men jag tycker faktiskt att de tre tidningarna var de enda egentligen som förde en ärlig, hederlig undersökande journalistik 1987, -88, -89. Vi kan ta nästa bild.

Den skall vi lägga på väldigt snabbt så ni inte hinner läsa för här kan man naturligtvis råka ut för åtal för förtal så det stänker om det. Det kan kosta mig en massa pengar, men det finns alltså en massa människor inom polisen och polisen närstående som faktiskt kan vara inblandade i Palmemordet och de här misstankarna är mycket väl grundade enligt min uppfattning. Jag kan få besvära om nästa bild.

Jag var väldigt chockad när Palme blev mördad. Jag hade debatterat med honom bara några veckor innan mordet ute på biografen Skytten i Solna där Palme börjat sitt politiska år, varje år de senaste sju åren (före mordet). De sista fyra åren satt jag där på tredje eller fjärde bänk. Genom statsvetaren Björn von Sydow som är ordförande i Solna socialdemokrater fick jag tillfälle att debattera med Olof Palme och sa, att jag beundrar dig för ditt internationella engagemang men är besviken på dig och andra politiker för att ni inte titta på rättssäkerhetsfrågorna här hemma i Sverige. Det börjar se väldigt illa ut här. – Den här ekonomiska brottsligheten i slutet av 80-talet och början på -90-talet kom inte som någon överraskning för mig. Den hade jag varnat för redan i början på -80-talet, men det var ju ingen som ville lyssna på de tongångarna då när de framfördes av mig och ingen som lyssnar på de tongångarna idag heller.

Jag lärde känna poliskommissarien Gösta Söderström 1983 och 1984 och tyckte att det var en hygglig och trevlig kille. Vi blev bekanta genom regeringsrådet Gustaf Petréns medborgarrättsrörelse, där vi för övrigt båda var lite grann aktiva. Fyra dagar efter mordet på Palme såg vi den här bilden på Gösta i DN när vi dricker morgonkaffe och jag säger då till min fru Åsa att ”men det här är ju den här trevliga, hyggliga polisen som var hemma hos oss för flera år sedan och drack te och käkade räkmackor tillsamman med kammaråklagare Dagmar Hörlin som också var med då och också aktiv inom ”medborgarrättsrörelserna”. Vi kan lägga på nästa bild där kanske. Där har vi då tidsschemat. Jag fick så småningom kontakt med Gösta för Gösta försvann ju sedan snabbt ur pressen, och blev en ”icke-person”. Ja vi kan ta nästa bild också, Expressen samma dag den 4 mars.

Sigvard Marjasin: Jag vill bara påminna om att det inte är så mycket tid kvar.

Fritz G Pettersson: Det är inte mycket tid kvar. Jaha, OK, då kan vi skippa detta. Men den här mannen, Gösta Söderström, är värd att lyssna till, han är mycket trovärdig. Vi kan hoppa vidare till ett antal bilder på slutet.

Jag sa inledningsvis att jag tror att det är utlagda villokulor som har hittats vid mordplatsen och jag vill att kommissionen ska observera att dom två kulorna som hittades vid mordplatsen hittades utav privatpersoner, sju respektive trettiosju timmar efter mordet. Den första kulan som man kan kalla Lisbethkulan hittades vid Vingresors lokaler på andra sidan Sveavägen, 40 meter från platsen, av en indisk journalist som heter Alfredo Tavares klockan halvsju på lördagsmorgonen den 1 mars. Då hade dom tekniska brottsplatsundersökarna varit där på natten men inte hittat någon kula.

Sedan är de tekniska brottsplatsundersökarna där hela lördagen den 1 mars – i sju timmar – och går igenom området med metalldetektor osv. Man hittade två stycken av Palmes skjortknappar men man hittade inte mordkulan. Den hittades alltså först trettiosju timmar efter mordet, bakom pelaren, på ett avstånd av sju meter från (den plats) där Palme stupade i gatan. Och detta får ju mig att tro att det här är utlagda villokulor. Dessutom så säger både den amerikanska och den tyska polisen att bomspåren på kulorna inte stämmer överens. Båda kulorna saknade också spår av blod och human vävnad.

När jag höll på att jobba med det här 1989 så säger polisen till mig att ”ja vi har gjort en blyisotopundersökning som visar att blyisotoperna har samma sammansättning i kulorna som den blyisotopsammansättning som vi hittar på Palmes kläder och Lisbeths kappa”. Men, det är att märka att den undersökningen gjordes femton månader efter mordet, sommaren 1987 och (den) har enligt min uppfattning inget bevisvärde. Det säger även docenten Torbjörn Sköld på Naturhistoriska riksmuséet, som är expert på detta. Det är alltså SKL som påstår att det här har ett bevisvärde. Det är struntprat från Sveriges Kriminaltekniska Laboratorium.

Ja, vi kan gå på den allra sista (bilden) av Helgbladet 24 juni 1989. Vi kan ta den där, om jag tillåts hålla på några minuter till. Sommaren 1989 så kommer den här publikationen ut i drygt 100 000 exemplar, det var alltså när rättegången pågick mot Christer Pettersson. Då säger juristen Amberts till tidningen Helgbladet att 42-åringen är helt oskyldig och polis och åklagare har namnet på Olof Palmes verkliga mördare. Du kanske kan lägga på de två andra bilderna där som skall ligga bredvid varandra.

Jag har försökt göra en sannolikhetsbedömning av vilka spår som kan tänkas få vara de mest heta i Palmeutredningen och jag har fastnat för det här Helgbladet-spåret som kanske det första spåret. Jag anser att vad som skrivits i Helgbladet det är 50 procent sannolikhet att det kan vara rätt. Också med anledning att Lennart Lindström drunknade den 21 februari 1990 mitt i vintern, mitt i natten, ute vid Torpgläntan i Mälaren. Och jag misstänker väldigt starkt att det föreligger ett brott, att han har blivit bragd om livet. Jag säger 50 procent på det. Sen misstänker jag de här polismännen T och P som alltså är utpekade i radioprogram, utpekade i olika böcker, i Polisspåret, i Lars Krantz bok Ett verkligt drama och i den här lilla boken Mordet på Palme och polisspåret. Säg 35 procent sannolikhet på detta.

Jag håller med Thomas Kanger om att 33-åringen sannolikt är helt oskyldig men OK han kanske visste någonting. Jag anser att rättegången mot Christer Pettersson var en skandal och ett villospår. Jag var inte på mordplatsen på mordkvällen så jag vet naturligtvis inte men sannolikheten för att det skulle vara Christer Pettersson bedömer jag som närmast obefintlig. Ja, sen kan vi hoppa ner till slutet på min sannolikhetsbedömning.

Eftersom det efter nio år fortfarande är mycket som är hemligstämplat av polisen och det sannolikt är så att säkerhetspolisen bedriver en parallell, superhemlig, utredning som varken Hans Ölvebro eller någon annan har fått titta på, så kan det finnas andra heta spår. Med hänsyn till rikets säkerhet så fick varken polisen, massmedia eller allmänheten kunskap eller insyn i detta. Det kanske kommissionen får insyn i eftermiddag eller i morgon under de hemliga förhandlingarna. Tack för ordet.

Sigvard Marjasin: – Tack så mycket. Ja, får jag ställa en fråga, av vilken anledning skulle inte SKL:s isotopundersökning vara något bevis i det här fallet.

Fritz G Pettersson: – Ja, det är inte SKL som har gjort blyisotopundersökningen utan det är Naturhistoriska Riks-muséet som har gjort en undersökning som sedan har skickats ner till SKL. Naturhistoriska Riksmuséet har bara lämnat ett protokoll att man har undersökt Palmes kläder, vissa fragment av Palmes kläder och vissa fragment utav Lisbeths kappa och jämfört med de blyisotopsammansättningar som finns i de här två vid mordplatsen upphittade kulorna. Men det kan vem som helst se som kan läsa en busstidtabell att det finns andra kulor, testkulor, som har lika nära gränsvärden som de här på mordplatsen upphittade kulorna. Så när jag talade med docenten Sköld på Naturhistoriska Riksmuséet säger han att, vi har inte givit något utlåtande om detta utan detta är polisens tolkning. Och när man började forska i rättshistorien och frågade, har sådana här undersökningar gjorts tidigare så har jag fått den uppfattningen att det här är ett unikt fall och inte en beprövad metod för att säkra bevis i brottmål. Jag anser alltså att blyisotopundersökningen saknar bevisvärde för att fastställa om det är rätt kulor som hittats.

Sigvard Marjasin: – Bara en fråga till, av vilken anledning skulle larmtiden ha manipulerats?

Fritz G Pettersson: Ja, det har ju bröderna Poutianen i en 880 sidor tjock bok, Inuti labyrinten, talat om ganska utförligt och det kan vara olika orsaker till att man har manipulerat detta. Bröderna Poutianien har ju en uppfattning, att man visste om redan innan mordet skedde att det skulle hända något förfärligt och därför fördröjde larmet. Det kan också vara så som Herbert Söderström sa till mig 1989, att det hade varit fest, inte den här beramade polisfesten som var dagen efter mordet på Palme utan det var en fest som var samma kväll där en kille vid polisen fyllde 40 år vill jag minnas. Han hade av pur vänlighet lämnat några flaskor med wisky och starksprit efter sig uppe på polisens ledningscentral och när nu larmet kom att det var en person skjuten på Sveavägen så var kanske en del utav de här herrarna inte riktigt ”fit for fight” utan de var något lätt salongsberusade. Detta enligt Herbert Söderström. Jag har själv ingen uppfattning i den frågan.

Sigvard Marjasin: Man kanske inte ska åberopa dem som inte är närvarande.

Fritz G Pettersson: – Nej, det kanske man inte skall göra. Jag vet inte om Herbert sitter här men han har sagt detta vid olika tillfällen.

Sigvard: – Ja, då tackar vi.

Fritz G Pettersson: Ja, tack.