samtider

Så har reformen gällande lärarlegitimation hamnat i diket. Vad var det vi sa? Det krävdes knappast någon raketforskare för att se detta redan från början. Men så är det. Vår gode utbildningsminister omger sig likt de romerska kejsarna av ett svassande hov som filtrerar såväl inkommande som utgående dumheter. När verkligheten blir för jobbig eller påträngande stänger han av den. Nej, så bör inte mål- och resultatstyrning gå till. Det utgör snarare ett exempel på vertikal regelstyrning när den är som sämst. Det gör att diskrepansen mellan landskap och generalstabskarta över tid tenderar att växa.

Ingen ska inbilla mig annat än att många inom departement, högskolor och statsförvaltning redan från början måste ha insett att den planerade legitimationsreformen var orealistisk och omöjlig att genomföra. Jag, en halvlyckad fil.kand, kunde hemma på kammaren räkna ut det med hjälp av kalender och en miniräknare från biltema. Ändå låter man maskineriet hosta igång på sin vingliga resa mot obevekligt fiasko. Det är inte den enda av 2011 års skolreformer som har havererat eller är på väg ner i diket. Men lärarlegitimeringen är speciell genom att den i sin tydliga nakenhet är ytterst svår att skyla över. Jan Björklund gör sitt bästa genom att skylla på 70-talets lärarutbildare, men det klingar minst sagt ihåligt. Ensam ansvarig står han kvar och kan bara skylla på sin egen lomhördhet och den ledarstil som närt en nära krets av inkompetenta, strykrädda och ryggdunkande medarbetare, jasägare, karriärister.

I en tidigare bloggtext uttrycker jag viss irritation över Skolinspektionen och den jargong med vilken dessa tror sig uppfylla sitt regeringsuppdrag. Jag drar där en parallell mellan deras repressiva detaljstyrning och den typ av planekonomisk styrning som kännetecknade de forna öststaterna. I det sovjetiska samväldet närde denna styrning en förkärlek för storskaliga och oändligt byråkratiska galenskaper där beslutsordningen bestod av sparkar nedåt och hurranden uppåt. Det resulterade i en utpräglat defensiv kultur där förskönande omskrivningar regelmässigt ersatte korrekt rapportering, där avvikelserna mellan landskap och karta ökade över såväl tid som med beslutsnivå. Jag ska inte dölja att jag blir fascinerad över hur Folkpartiet under Jan Björklund får allt fler drag av det fossila tankegods som kännetecknade de gamla öststaterna. Hur går det till när han förvandlar ett liberalt parti till en orgie i kontroll, förbud, gränssättning, social ingenjörsplattektonik och ett neurotiskt ruvande över de frihetens gränser som till varje pris ska upprätthållas?

Nåja, Jan Björklund om än tydlig, är ingen isolerad företeelse. I mångt och mycket realiserar han egentligen en senkapitalistiskt asocial ingenjörskonst. Detta fenomen skildras alldeles utmärkt av Daniel Ankarloo i tidskriften Tiden. Där får man också ett slags svar på varför Björklund rekryterar jurister och ekonomer hellre än folk som kan skola, när han ska bygga sina reformer. Det som möjligen gör att det ändå blir så skruvat kan vara hans sätt att para dessa ideer med militär befälsjargong och folkhemskt bondförnuft.

Jag har egentligen inga synpunkter på själva lärarlegitimationen, en bricka med namn och foto. Föreställningen om att detta skulle påverka undervisningens kvalitet är dock ett utslag av blåögdhet, liksom föreställningen om att det på något sätt skulle påverka lärarnas status. Fördelarna med legitimationen kan ligga i att skolorna slipper en del tjafs gällande sin kvalitetssäkring av arbetet med bedömning och betyg. I vardagsarbetet blir som bekant en obehörig lärare ofta ”guilty by association” då en elev misslyckas, oavsett vad själva misslyckandet består i. Mänsklig psykologi fungerar tyvärr så. En legitimerad lärare tenderar att kunna friskriva sig med hänvisning till sin legitimation på samma sätt som läkaren kan ”legitimera” en misslyckad operation.