samtider

I fredagsrush, på väg från jobbet. Blir stående i kö bakom en äldre gammal man vid bankomaten. Han står där kutig och darrande. Något är fel och inom mig växer irritationen. Efter nästan fem minuter tröttnar jag, kliver fram och frågar om han behöver hjälp. Jag hinner se i bankomatens display att det är tomt på hans konto. Jag säger, ”det finns inget, pengarna är slut”. Han betraktar mig genom tårfyllda ögon. Säger, ”nej det går inte, det är bara den fjortonde. Det kan inte vara slut. Jag har hyran kvar att betala.” Ser honom stappla vidare, ser himlen öppna sig, ser hans belägenhet länkas till alla de kollektiva och demokratiska val vi gjort. Lägre skatt, större hus, mer valfrihet och svängrum. Klart att någon måste betala, någon utan muskler och framtid. En kall vind sveper över torget, kommer hem, och så, när vemodet sätter in och sommaren på allvar hotar att övergå i höst, dimper det ner. Ett paket med numrerat exemplar av DVD:n ”Live från välfärden” inspelad på Victoriateatern i Malmö 2010. Som bonus medföljer nya cd:n ”Tambourines & Lovers”.  Vemodet skingras, tack Anders F Rönnblom. Men efterklangen av en grundkänsla finns där. Tänker på din låt om ”den gamla dammen”. Poesi om samtiden. . . 

Den Gamla Dammen

När aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dansen runt den gamla dammen
När historien har vänts och blottat tragedin och komedin
och den stora skammen runt den gamla dammen
Då står vi här igen efter en lång lång väntan efter den nya tiden
Men vad finns det inuti den, mer än tomhet, mer än krigen

När aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dansen runt den gamla dammen
När rapporterna har sänts och skilt på sant och falskt
om vargarna och offerlammen runt den gamla dammen
Då står vi här igen i ett enkelt ficklampsljus
I det landskapstomma bruset från en sista 'happy hour' av den gamla tiden, den glömda friden

När aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dansen runt den gamla dammen
Vi dansar tätt tillsammans, följer blinda spår av samtiden som blundar
och som skäms över den gamla dammen
Det känns så kallt, och allt som tillåts störa lugnet är minnena i dunklet
När du tar din vän i handen och tillsammans står ni stolta
Kanske inte starka, men stolta, mycket stolta
I den vackraste av drömmar av smärta står det skrivet
att kärlek är svårare att ge upp än själva livet

Så när aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dammen runt den gamla dansen
Då dansar vi tillsammans, följer blinda spår av samtiden
runt den gamla dammen, rakt in i dimman...