samtider

Bangladesh Lessons II

Nattens dimma är något som knappt märks under våra första dagar i Bangladesh. Men för varje dygn kommer den med skymningen i allt tätare sjok. För varje gryning tvingas solen allt högre för att dess strålar skall tränga igenom och svepa bort nattens tunga täcke av fukt. Den bengaliska vintern är på väg.

En tidig morgon kommer Mothiar halvspringande från byn in på gårdsplanen och gestikulerar upprört. I den täta dimman har två bussar frontalkrockat bara någon kilometer från byn. Bengaliska busschaufförer bryr sig föga om dimma. De fyller sina fordon med dyrbar last av textilarbetare, sätter gasen i botten och hoppas skingra dimman med sina bölande signalhorn. Döden på vägarna är vardagsmat och minst tre har satt livet till i denna kollision. Nyheten sprids med vindens fart och snart vet vi att släkt och närmaste grannskap klarade sig denna gång. Mothiar tänder sin morgoncigarett och bligar misstroget mot mangoträdens lövverk där nattens fukt nu droppar mot plåttaken nästan som ett stilla regn. Så här var det inte förr, säger han. Det blir mer för varje år. När jag var ung fanns det bara två årstider i Bangladesh, den blöta och den torra. Nu finns det tre, eller till och med fyra. Den blöta, den torra, den dimmiga, och kanske den stormiga. Visst minns jag dimmiga vinternätter, men bara några få. Inte alls på det här sättet.

Jag kan förstås inte veta, men det Mothiar beskriver låter som klimatförändringar. Dimman är vacker, men den beror på något och den lamslår landets kommunikationer. Det plan som i mitten av december ska ta oss från Dacca till Istanbul tar sig ut till startbanan, inte längre. Dimma.

Vår bild av Bangladesh är fattigdom och naturkatastrofer. Den måste korrigeras. I ett improviserat seminarium möter vi Qazi Farouk Ahmed, grundare av Proshika, en bengalisk organisation för fattigdomsbekämpning (through empowerment). Han är gammal nog för att minnas både svälten, språkstriden, kriget och självständigheten. Han inskärper att de översvämningar som följer med monsunen inte är naturkatastrofer. De är guds gåva till Bangladesh, utan vilka landets bördiga jordar aldrig skulle kunna mätta sin stora befolkning. Men något har hänt med de stora livgivande floderna. På sin väg från Himalaya dräneras de av avverkningar i Nepal och fördämningar i Indien. Allt mer av dess fina sediment avsätts allt längre upp i landet och dess flöden stiger över alla breddar och söker sig nya oförutsägbara vägar. Men det är ett problem skapat av människan, uppströms.

Qazi minns ännu hur Henry Kissinger då Bangladesh utropade sin självständighet 1972 kallade landet för ”a basket-case, a country of blood, bankcollapses and deadly cyclons”. Belåtet kan han konstatera att landet, bara 40 år senare, har en medellivslängd och befolkningsutveckling av europeiskt snitt. Den bengaliska ekonomin expanderar snabbt samtidigt som USA resignerar och brottas med sitt budgetstup. Inte utan viss skadeglädje konstaterar Qazi att den senaste cyklonen fann sin väg in i bengaliska bukten 2007. Sedan dess tycks gud ha styrt om dem till den nya världen(!). Jag kan förstås inte veta, men det Qazi beskriver låter som klimatförändringar.

Åter i Skåne. Det är den femte januari och jag beskär äppleträd. Stegen sjunker ner en decimeter i marken, grenarna är sliriga och minsann börjar knopparna svälla en smula. Det är tio grader varmt. Vad jag hört firades nyår i Båstad i 13 graders värme. Jag kan förstås inte veta, men visst verkar det vara klimatförändringar. Å andra sidan, vad spelar det för roll om hundra år, eller är det då det spelar roll?

Bilder: 1. Textilfabriksarbetare på väg en tidig morgon genom bananträdsallén till bussen, 2. På väg över fälten till marknaden, 3. Mothiar och hans vänner en tidig morgon, 4. Qazi Farouk Ahmed, 5. Morgonsamling i byns tea-store, 6. Arbetet på fälten börjar i mörkret redan strax efter fem på morgonen.