I takt med att resultaten uteblir och kurvorna pekar allt brantare nedåt, kritiseras också Jan Björklund allt mer. Det mesta talar för att vi närmar oss slutet på den folkpartistiska eran i svensk skolpolitik. Björklund är nu så desperat att han improviserar fram nya skolreformer under pågående tidningsintervjuer. Han är inmålad i ett hörn. Därför återpublicerar jag åter och ordagrant det manifest han formulerade redan 1996, startskottet och hans skolpolitiska genombrott på riksnivå. Som en inledning dock, ett längre citat av rektor Lars Elam från 1970. Det är ett historiskt intressant vittnesmål som helt tar udden av den Lgr69-demonisering Jan Björklund och andra gärna ägnar sig åt. Håll till godo:
”Jag fann det märkligt, detta. Oron och bekymren över disciplinlösheten, ordningsproblemen och den otillräckliga elevvården, som kommit att inta en alltmer central plats i våra skoldiskussioner under senare delen av 60-talet, har vi denna segdragna vinter lagt åt sidan för att istället oroa oss över de nymodigheter som nya läroplanen skänkt oss. Så upplever åtskilliga av oss hur i synnerhet högstadielärarens tidigare kamp mot håglöshet och brist på intresse hos eleverna nu kommer att kompletteras med en kamp mot egen osäkerhet inför nyheterna i arbetet.
Utgångsläget i våra nybörjarklasser är förvisso ganska gynnsamt. Här har vi något som jag tror man skulle kunna kalla spontan motivation. Så gott som alla små nybörjare är utrustade med denna vidunderliga drivkraft, som gör allt skolarbete roligt, spännande — motiverat. Men hur går det sedan? Jag tror man vågar påstå att den spontana motivationen håller sig ganska hög hela lågstadiet igenom hos flertalet elever. Även under mellanstadieåren för denna positiva form av motivation förmodligen ett ganska rikt liv, även om den så sakteliga börjar avta redan från årskurs 3.
Men så kommer det verkliga raset. Under sjuan och måhända först och främst i åttan sjunker den spontana motivationen nedåt mycket hastigt. Det är bara så, låt oss i ärlighetens namn erkänna det. Kvar blir en liten tapper skara elever, hur stor är väl svårt att ens gissa sig till, som vandrar vidare genom högstadiet och ut i livet med bibehållen spontanmotivation, bibehållen nyfikenhet och aptit på vetande och kunnande för vetandets och kunnandets egen skull.
Förmodligen kunde man orda åtskilligt om företeelsen med den förlorade motivationen, där man måhända språkade om pubertetskriser, skolleda och allmän ungdomsasocialitet. Men det som är av intresse är trots allt det faktum att motivationen för flertalet elever flytt.”
Så formulerar sig värmländske läraren, sedermera rektor Lars Elam i Lärartidningen 1970, vid tiden för införandet av Lgr 69. Lgr 69 fick verka under ett decennium, till stor del under borgerlig regering innan Lgr 80 sjösattes under folkpartistisk ministär. 26 år efter Lgr 69, i DN 1996-04-12, formulerar Jan Björklund det skolpolitiska manifest som förlägger skuldbördan för svensk skolas misslyckande till just detta år. 10 år senare blir Björklund skolminister och kan realisera sitt program. Hans manifest återges nedan i sin helhet.
Var fjärde 16-åring saknar i dag grundläggande färdigheter i svenska språket. Det visar att den socialdemokratiska flumskolan har misslyckats. Nu måste vi satsa på att lära eleverna läsa, skriva och hantera datorer i stället för att slå vakt om ämnen som textilslöjd och hemkunskap.
Samtidigt måste undervisningen individualiseras. De elever som behöver mer tid ska få det, medan de snabbare bör få möjlighet att fördjupa sig.
Häromdagen slog språkinstitutionerna vid universiteten larm: de blivande grundskollärarna har inte tillräcklig kompetens i svenska. Enligt läsforskaren Bo Sundblad* har var fjärde sextonårig gymnasist inte tillräckligt god läsförståelse för att tillgodogöra sig den lättlästa tidningen Metro.
Larmrapporterna duggar numera tätt om kunskapsbristerna i den svenska grundskolan. En annan läsforskare, Birgitta Allard, lät 1995 flera hundra genomsnittliga elever på teoretiska gymnasielinjer skriva var sin uppsats. Resultatet måste betraktas som skrämmande. Två elever av tre på gymnasiet uppfyller endast mellanstadiets krav i förmåga att använda sig av svenska språket. Var femte elev hanterar sitt modersmål som en åttaåring på lågstadiet.
Samtidigt varnar många gymnasielärare för att gymnasiereformen resulterar i ökad utslagning. De tidigare yrkesinriktade tvååriga utbildningarna har förlängts med ett tredje teoretiskt år. Detta resulterar just nu i att fler elever än någonsin slås ut från gymnasiet.
Många debattörer hävdar att det redan nu är dags att riva upp gymnasiereformen och att de praktiska linjerna utan teori var bättre för en stor del av eleverna. Jag tror i och för sig att det finns en del önskvärda förändringar kvar att genomföra på gymnasiet. Ändå drar många debattörer fel slutsats. Även ett begränsat teoriblock på ett yrkesinriktat gymnasieprogram skapar utslagning om en fjärdedel av eleverna inte ens kan läsa när de kommer från grundskolan. Men är det då gymnasiet det är fel på? Det vore mer logiskt att söka felet i andra änden.
Den allmänna folkskolan infördes i Sverige 1842. Den viktigaste jämlikhetsskapande faktorn var att alla skulle kunna läsa, skriva och räkna. Motiven för utbyggnaden av den obligatoriska skolan fram till den nioåriga grundskolan 1962 var egentligen hela tiden desamma. Kunskap åt alla var en förutsättning för ekonomisk utveckling, för demokrati och för jämlikhet.
Men så hände något avgörande. I 1969 års läroplan (Lgr 69), som togs fram av dåvarande utbildningsministern Palme, skiftades perspektivet. Tidigare hade kunskap setts som en förutsättning för jämlikhet. Nu kom jämlikhetsmålet att överordnas kunskapen. Det blev viktigare att alla
barn läste samma stoff, i samma takt under lika lång tid än vad de faktiskt lärde sig. Vi fick flumskolan.
Avsikten var att skapa jämlikhet. I själva verket skapades en skola som inte tillfredsställde någon. De snabba eleverna fick inte stimulans. De svaga eleverna sackade efter och tappade till slut fotfästet. Vi fick en skola med minst lika hög utslagning som tidigare skolsystem.Två stora läroplansrevisioner har ägt rum sedan 1969, Lgr 80 och Lpo 94. Det är dock trist att konstatera att många av nackdelarna i 70-talets flumskola trots detta lever kvar och varje år resulterar i att nya ungdomar slås ut.
Hur klarar sig en person som aldrig lärt sig läsa? De 20-30 procent som aldrig ens lär sig förstå texterna i tidningen Metro är naturligtvis de som oftast drar det kortaste strået även senare i livet. Ingen social reform kan vara viktigare än att se till att alla lär sig läsa och skriva.
Hela utgångspunkten för att i dag komma till rätta med skolans problem är att erkänna att olika barn har olika förutsättningar. En del lär sig vissa moment mycket snabbt. Andra behöver längre tid. I själva verket är tiden, vid sidan av läraren, den kanske allra mest avgörande inlärningsfaktorn.
Jämför med en körkortselev. Vissa klarar uppkörningen efter 8 lektioner. Andra kan behöva 25. Men när körkortet är taget uppfyller alla en godtagbar nivå. Om körkortsutbildningen skulle fungera som grundskolan skulle alla elever ta exakt lika många lektioner och därefter få körkort, oberoende av körskicklighet.
För kvaliteten i hela utbildningsväsendet, och därmed ytterst för Sveriges framtid som tillväxt- och välfärdsnation, är det av helt avgörande betydelse att kvaliteten i den obligatoriska grundskolan höjs kraftigt när det gäller basfärdigheter.
För det första är det nödvändigt att totalt öka undervisningstiden. Ett tionde skolår med skolstart vid sex års ålder ger ett nödvändigt tillskott. Denna ökade tid skall inte, som vid tidigare förlängningar av skolplikten, fyllas ut med nya ämnen. Tvärtom skall den ökade tiden användas för att bättre befästa de basfärdigheter som skolan i dag inte lyckas med.
De pedagogiska inslagen i förskolan måste ytterligare förstärkas. Frågan som bör sysselsätta utbildningspolitikerna är hur den svenska barnomsorgen kan utvecklas till en förskola som, inom lekens och förskolepedagogikens ram, bättre än i dag tar tillvara barnens inneboende lust att lära i förskoleåldern.
För det andra måste utrymmet för moment som traditionellt tillhört ämnet svenska öka kraftigt. I en alltför bortglömd rapport från 1981 visar professor Urban Dahllöf hur svenskämnet successivt tryckts undan i skolan. I själva verket läste en elev för 100 år sedan mer svenska i den tidens sexåriga folkskola än vad dagens elever hinner med på nio år! Skolan förlängdes ju faktiskt till nio år för att ge arbetarklassens barn mer utbildning i de teoretiska ämnen som gav tillträde till högre utbildningar och en bättre bas att stå på i livet. Men tidsvinsten med ett sjunde skolår under mellankrigstiden och årskurs åtta och nio genom 1962 års grundskolereform motverkades av en kraftig minskning av antalet undervisningsdagar per år, färre undervisningstimmar per dag och minskad läxläsning. Den totala effekten blev att såväl svenskans som orienteringsämnenas tidsutrymme minskades samtidigt som övningsämnen, tillvalsämnen och fritt valt arbete ökades.
Dessutom har vi i dag en växande andel elever med invandrarbakgrund som ofta inte får träning i svenska i hemmet eller ens med sina kamrater. För deras integration i samhället är det helt nödvändigt att mer än i dag prioritera undervisningen i det svenska språket.
Det hävdas att övningsämnena utvecklar andra delar av barnens begåvning och att de därmed också bidrar till att förmågan att läsa och skriva ökar. Det är säkert sant. Men avvägningen mellan träning i basfärdigheter och andra ämnen måste trots allt förändras och moderniseras.
Vilka överväganden om det framtida samhällets och arbetslivets krav ligger bakom timplanens krav att en elev under nio år skall delta i 282 timmar trä- eller syslöjd och lära sig hantera elborr och symaskin medan i princip ingen tid i dag läggs ned på att lära eleverna att hantera en dator?
För det tredje måste läsning och skrivning tränas mer. Att läsa klassiska svenska författare måste åter komma på modet i skolan. Litteratur med hög språklig kvalitet är en viktig grund för skriftspråket. I hem med många böcker och en rik studietradition får barnen ofta en naturlig stimulans att läsa. Det är framför allt för de barn som saknar stimulans i hemmet som skolan behöver ge ökat utrymme att läsa bra böcker. Kulturarvet förs ju också vidare genom att barn och unga läser de stora svenska författarna.
Uppsatsskrivning måste prioriteras högre. Inom ämnet svenska, som ursprungligen var just läsning och skrivning, har många nya moment tillkommit. De har säkert ett berättigande, men har i alltför hög utsträckning tillåtits skymma det viktigaste. Samtidigt borde det vara självklart att träna på att läsa och skriva längre texter inom olika ämnen.
För det fjärde måste undervisningen individualiseras. Det får inte vara fult att organisera undervisningen så att de elever som behöver mera tid för inlärning får det, medan de snabba kan få stimulans genom att gå vidare eller fördjupa sig. För att undvika att vissa elever blir utpekade måste dock permanent nivågruppering undvikas. Rektorer och lärare måste ha klart för sig vad alla måste kunna och vad som kan prioriteras bort för elever som behöver mer tid för de grundläggande momenten. En del i individualiseringen är att ge läxhjälp åt elever som kommer efter.
Datoriseringen av skolan måste skyndas på. Datorer är inte bara apparater som ungdomarna behöver lära sig att använda. De är i hög grad hjälpmedel för att individualisera undervisningen. Inte minst för barn med läs- och skrivsvårigheter kan datorer underlätta inlärningen. I ett första steg måste lärarna utbildas. På sikt bör alla elever i skolan ha en egen dator.
För det femte måste läraryrkets status uppvärderas och lärarna ges möjlighet till mer organiserad vidareutbildning och karriärstege. En rektor är och skall vara en pedagogisk ledare för sina lärare och elever, inte en kamrer som ägnar sin tid åt skrivbordstjänst.
För det sjätte måste statsmakter och kommuner på allvar övergå från detaljstyrning till målstyrning av skolans verksamhet. Det är dags att avskaffa timplanerna. Det är dags att det politiska systemet talar om att en sextonåring skall både kunna läsa och förstå Selma Lagerlöf och August Strindberg. Hur lärare och skolledare organiserar sin undervisning får de avgöra själva. Det är resultatet som är det viktigaste. Resultatet skall mätas och utvärderas.
Vilka signaler sänder ett samhälle till sin skola när den politiska debatten mer handlar om att slå vakt om ämnena textilslöjd och hemkunskap än om att var fjärde 16-åring saknar elementära färdigheter i att läsa och skriva? Varför blir en rektor som överskrider sin budget med 20 procent tre år i rad avskedad, medan en rektor som tre år i rad släpper ifrån sig 20 procent elever som inte kan läsa inte ens ifrågasätts? Sveriges framtid ligger inte i att konkurrera med låglöneländer. Vi skall konkurrera med kompetens. Därom är de flesta ense. Partier och organisationer tävlar nu med varandra om att föreslå de största utbyggnaderna av högre utbildning. Det är bra. Men kvaliteten på framtidens forskare, studenter och gymnasister avgörs ytterst av kvaliteten på den svenska grundskolan.
Den ”jämlika skolan” blev aldrig särskilt jämlik. I stället skapades ny utslagning genom att kraven på kunskaper tunnades ut. Det är dags att inse att det värderingsskifte som inträffade genom Lgr 69 var ett misstag. Jämlikhet är inte viktigare än kunskap. Kunskap är vägen till social utjämning. Det är dags att överge den socialdemokratiska flumskolan.
JAN BJÖRKLUND i DN 1996-04-12
Länk till Lgr 69
* ”Bo Sundblad har inte undersökt gymnasisters direkta förmåga att läsa Metro och förstå dess innehåll, eller att räkna procent. Men genom att välja ett så pass provokativt exempel vill han visa vad eleverna som lämnar grundskolan med ettor och tvåor i bagaget i realiteten kan.
Enligt det relativa betygssystemet, med betygen 1-5, skulle 7 procent av eleverna få ettor och 24 procent tvåor. Alltså ungefär en tredjedel.” Ur DN 1996-02-15
Read Full Post »
samtider 