samtider

Det var inte i går. Måste vara en bit in på 70-talet. Mycket har hänt sedan dess. Det är roligt att återse bilden. Jag, min syster och någon kompis sitter uppflugna på ”stugans” tak.Jag slås av höjden och hur vi obehindrat tillåts röra oss där uppe. Jo, tak och träd var populära tillhåll. Så är det inte längre. Ingen tänkte på det då, men när jag visar bilden för bekanta idag är det vad de omedelbart lägger märke till. Så högt! Vad hade hänt om ni trillat ner? Hur kan din mamma se så avslappnad och oberörd ut? Tja, allt det där var ”icke-frågor” då. Mycket har som sagt hänt.

1966. Säkerhetsbältet var knappt ens uppfunnet. Baksätet på bubblan var en mysig dubbelsäng, där jag och syrran kunde ”knoppa” rofullt under de många och långa resorna genom våra nordiska landskap. Otänkbart idag, då barnen sitter bakvända i specialbyggda säten. Att vi överlevde!

Hjälm och flytväst, lika okänt det. Inte i går, men tiden har gått fort. 80- och 90-talet gjorde mycket med vårt kollektiva medvetande. Våra barn växer upp i ett annat samhälle, andra strukturer och nya förhållningssätt. Förändringen har skett i expressfart. I perioder kunde vi inom loppet av månader, se den nya tiden bryta igenom. På gott, men också på ont?

Jag skrev i februari om Arbetsmiljöverkets nya regler för hur barn och unga får arbeta. Jag avslutade den texten med följande fundering:

”Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.”