Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

röstånga2Så skönt. Äntligen slipper vi de förbannade åtgärdsprogrammen! Eller? Finns det i sammanhanget plats för mer än två åsikter, för och emot? Jag brukar hävda att svensk nationell skola lider av ett administrativt underskott. Jag tror att just detta underskott till och med kan vara ett av skolans centrala problem. När jag anför dessa argument brukar de jag talar med få något frånvarande i blicken och tycks inte alls förstå vad jag talar om. Och nej, det finns inte mycket forskning att komma med och ja, egna erfarenheter, summerade iakttagelser, kan ibland leda helt fel. Nåväl, jag upprepar min ”tredje” ståndpunkt tills den åtminstone bemöts i sak.

Den typiska svenska skolenheten har generellt sett en svagt utvecklad administrativ kultur. Det finns enkla förklaringar till detta. Kraven på systematiserad dokumentation utöver vad som är direkt relaterat till undervisning och drift, har införts gradvis och har aldrig kompenserats vad gäller resurstilldelning.

Många jämförbara organisationer har genomgått en liknande utveckling. Vi kan se den inom polisen såväl som inom vård och socialtjänst. I dessa organisationer har ökade administrativa krav tillmötesgåtts genom att resurser har hämtats från kärnverksamheten, i klartext minskad produktivitet. I polisens fall betyder det färre timmar i brottsbekämpning / polis, inom socialtjänsten mindre klienttid / socialsekreterare, inom vården mindre patienttid / läkare. Dessa organisationer har över tid utvecklat framtunga byråkratier.

Skolan är i detta hänseende unik. Organisationen är ”platt” och mycket transparent i förhållande till sina avnämare. Dess kärna och legitimitet består av tidssatt och schemalagd undervisning, där varje försök till rationalisering möter hårt motstånd. Fenomenet kan enkelt förklaras med att i stort sett varje omfördelning till administration i skolans fall drabbar undervisningen. Varje försök med större klasser, lärarlösa lektioner eller teoretisk slöjd utlöser nationella ramaskrin. Skolans behov av administrativ utveckling har därmed lösts antingen på förvaltningsnivå hos huvudmannen, eller ”ad hoc” på enheten med de till buds stående medlen. Grundorganisationen har inte förändrats nämnvärt på 150 år. Faktum är nog att lärare idag ägnar mer tid i undervisning än under USK:ens dagar, samtidigt som de administrativa kraven har ökat påtagligt.

röstånga1En mycket stor del av den kritik Skolinspektionen riktar mot enskilda skolenheter berör brister i administrativ hantering. Enligt ett stickprov jag gjort omfattande cirka 100 inspektionsprotokoll (februari-mars 2011) handlar en majoritet av påpekandena om sådant som; brister gällande kvalitetsredovisning, brister i planer mot kränkande behandling, brister i handläggning av åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner, felaktiga delegationsbeslut samt formaliafel gällande betyg och skriftliga omdömen mm. Sett på detta vis bör det förr eller senare bli uppenbart att det traditionella sättet att organisera skolverksamhet inte kan svara upp mot de lagstiftnings- och administrativa krav som under en rad av år har implementerats i skolan. Den så kallade 3%-regeln, enligt vilken de lokala skolenheternas administrativa kostnad schabloniseras, ger en vink om hur man från centralt håll grovt underskattar den enskilda skolenhetens behov.

Att kompensera skolan fullt ut för den administration de i dag förväntas utföra kan ses som både en ekonomisk och organisatorisk utmaning. Statsmakten och skolans tillsynsmyndigheter har nöjt sig med att ställa krav på ordning och formaliserade rutiner gällande dokumenthantering. Detta låter sig göras, i ett teoretiskt perspektiv, men blir i praktiken en utmaning om det ska ske som en kostnadsneutral åtgärd. Såväl utformning, implementering, som underhåll av administrativa system kräver tid, prioriteringar och kontinuitet, tid som ska avsättas och prioriteringar som ska göras i en verksamhet som blir allt mer händelsestyrd, allt oftare reformerad och där allt mer av den pedagogiska verksamheten ska dokumenteras, följas upp, bedömas och utvärderas. Mina försiktiga uträkningar landar vid att en satsning i storleksordningen ”karriärstjänsterna” nog borde ha satsats på lokal administrativ uppbackning av utbildningsväsendet, en förstärkning motsvarande bortåt 10.000 administrativa heltidstjänster.

Det mesta av skolans byråkratiska tillväxt har hamnat på förvaltningsnivå eller högre upp i skolhierarkin. Enligt Parkinsons kända lag löser detta som bekant inga problem i pyramidens bas. Tvärtom genererar styrnings-, tillsyns- och överklagandenivåerna ännu mer administration i den lokala verksamheten.

Slitningen mellan å ena sidan, den pedagogiska grundverksamheten och, å andra sidan, växande krav på dokumentation och rättsäkerhet, kommer av allt att döma att växa oavsett hur många gånger skolministern möblerar om sin garderob. Jag föreställer mig att beslutsfattare förr eller senare tvingas till begränsningar när det gäller vad som rimligen kan identifieras som skolans uppdrag och skyldigheter. Beroende på politisk inriktning kan det innebära ett fjärmande från skolans likvärdighetskrav, alternativt en tydligare betoning på bildningen som individens rättighet snarare än som skolans skyldighet.

röstånga3Professor Hans Zetterberg har en gång uttryckt följande, För att den lilla världen ska fungera fordras samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet och gemensamma ägodelar. I den stora världen gäller konkurrens, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt och ”en smula god byråkrati”. Det illustrerar på ett utmärkt sätt skolutvecklingens institutionella dilemma eftersom skolan alltid förväntats gränsla dessa världar.

Jag har i denna bloggtext ställt frågan om varför skolan sedd som administrativ organisation knappt alls problematiseras av vår samtid annat än i ett antingen-eller-perspektiv. Dess verksamhet i övrigt diskuteras ju ständigt ända ner på molekylnivå. Antagligen är det för att ämnet som sådant är så tråkigt och helt utan glans för avsändaren. Därför förbisett trots att det kanske utgör utbildningsväsendets Akilleshäl.

Read Full Post »

entre 1Ingen vill längre lyssna på blandband nu när man kan ha sin musik i mobilen. Ingen spolar hit och dit på sin VHS när det finns DVD och Blu-ray. Det är partiledardebatt och Annie Lööf är i farten. Hon vill gärna framstå som entreprenörskapets främsta tillskyndare i svensk politik. Med sina haltande analogier vill hon frammåla en bild av sambandet mellan teknisk utveckling och allmänt välstånd och trasslar in sig i ett resonemang om att oppositionens politik är ett blandband som går på repeat. De vill höja skatter och göra det svårare att anställa. Det är gamla lösningar som hotar svensk innovationskraft. Det moderna, framtida ligger i (…) skattesänkningar. Annie Lööfs anförande knyts samman i exemplet Fredrika. Hon är landets framtid, en kreativ entreprenör som utvecklar ny teknik. Hon har funnit ett sätt att extrahera Omega-3 ur havsalger. Jodå, Fredrika är intressant, men inte av de skäl Annie Lööf vill placera henne. Anekdotisk bevisföring är alltid vansklig. För övrigt har hon ett efternamn, Gullfot.  

Fredrika Gullfot är för all del driftig, men innan vi ger henne en plats i den här berättelsen måste vi problematisera Annie Lööfs utgångspunkter ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv. Problemet är inte Annie Lööf. Hon hamnar i skottgluggen därför att hon företräder näringspolitiken och entreprenörskapet. Problemet är snarare att Annie Lööf är långt ifrån ensam. Hon skriver in sig i en retorisk politisk diskurs som under 2000-talet har varit starkt i tilltagande och som helt dominerar den samtida agendan. Den är problematisk för att den saknar en realistisk kunskapsteoretisk bas, för att den selektivt väljer och väljer bort forskning samt vetenskapliga resultat. Den är inte minst problematisk därför att den konsekvent väljer att se en motsättning mellan ”jaget” och ”vi:et”, mellan individen och kollektivet.

entre 2Med sina blandband vill Annie Lööf frammana en bild av att samhälleligt framåtskridande är lineärt, att vi rör oss från ett lägre stadium mot ett högre. Dåtid blir då per definition något mossigt. Eftersom blandband är mossiga kan allt som är dåtida, även tankar och politiska förslag, förses med bäst före datum. I sammanhanget framhåller hon skattehöjningar och regler för att skydda arbetstagare som mossigt. Skattesänkningar och avregleringar blir fräscht. Emellertid vet vi att antagandet om lineärt framåtskridande är i grunden felaktig. Redan återvänder vissa framsynta entreprenörer till blandbandet och kan ur dessas enkla genialitet modulera analogier som ger utgångspunkt för nya innovationer. Den sanna entreprenören föraktar inte sin historia, alla de livsöden som ”krattat manegen”.

Än mer problematisk är den föreställda motsättningen mellan individ och samhälle. I det perspektiv Annie Lööf utgår från är samhället ett ”ding an sich”, en färdig spelplan utifrån vilken individen kan agera. Denna, i grunden felaktiga föreställning, har idag drivits så långt att många politiker och debattörer helt vill förneka det de kallar strukturella fenomen. Detta blev tydligt i debatten om strukturell rasism. Adam Cwejman, Jasenko Selimovic och andra hävdade att strukturella fenomen egentligen inte kunde existera, eftersom exempelvis en strukturell rasism gjorde alla individer till rasister. Således ett antingen eller, en klassisk cartesiansk dualism. Synsättet är en epistemologisk fälla entre 3med förödande konsekvenser för själva tänkandet och de slutsatser som är möjliga att dra. Enkelt uttryckt är nämligen struktur och individ begrepp av helt olika logiska typer och kan därför samexistera i en bild av samhället. Att romer inte får hyra bilar är ett solklart uttryck för strukturell rasism. Det gör oss inte alla till rasister, men till medskapare av ett samhälle som tillåter och möjliggör denna typ av rasism. Varje individ är nämligen ofrånkomligen medskapare av det vi kallar samhälle, och samhället är i själva verket inget annat än resultatet av mellanmänsklig interaktion och mänskliga handlingar. Att ”folket bygger landet” blir då en ofrånkomlig grundsanning. Varma bostäder, mat på bordet, sjukvård, utbildning, litteratur och kultur gör sig inte själva. De skapas, upprätthålls och omskapas av miljontals händer och fötter, utan vilka inget samhälle skulle existera. I detta ligger vårt höggradiga beroende av varandra, av relationer och sådant som binder samman. I detta ligger också nyckeln till det entreprenöriella lärandet. Den sanna entreprenören har djupa insikter gällande de reella förutsättningarna för sitt eget entreprenöriella lärande.         

Den Annie Lööfska retoriken blir särdeles egendomlig i ljuset av resultaten från Innovation Union Scoreboard. I mätningarna gällande vilka som är europas mest innovativa folk hamnar Sverige i topp år efter år. Det beror naturligtvis inte på de senaste sju årens skattesänkningar och utförsäljningar av gemensamma tillgångar. Framgångarna har grundlagts i en sant omfördelande blandekonomisk demokrati med en hög skattemoral och tydliga jämlikhetsmål. Den sanna entreprenören tar inte sin entreprenöriella omgivning för given.

Så hur var det då med Fredrika Gullfot? Triggades hennes entreprenörskap av jobbskatteavdrag och utförsäljningar av gemensamt ägda egendomar? Tja, hennes mamma var operasångerska, hennes pappa journalist. Uppväxtmiljön kokade av politiska diskussioner och Fredrika intresserade sig tidigt i livet för naturvetenskapliga fenomen. Hon var i skolan en Drop-out (!), se vidare Mr.Spolify. Efter avslutad grundskola blev hon verkstadsmekaniker och hade i Jan Björklunds Sverige antagligen förblivit det. Men en flum-sossig 25:4-regel gav henne tillträde till högre studier när studielustan infann sig. Se där. Fredrika blev finansmatematiker, insåg snabbt hur meningslöst detta ämne var och har idag etablerat sig som egen företagare inom bioteknik med företaget Simris Alg.

entre 4Simris Alg har möjliggjorts av generösa mängder riskvilligt kapital. Det är långt ifrån ett lönsamt företag vi talar om. Är det skatter och arbetsrätt som spökar? Nej. Eftersom Simris Alg extraherar Omega3 ur alger, konkurrerar företaget med den europeiska fiskeflottan. Eftersom dessa med politikers goda minne kan ägna sig åt rovdrift och utfiskning dumpas priserna på fisk-producerad Omega3 långt under vad Fredrika kan prestera med sin anläggning i Hammenhög. Fredrikas problem är således av en art som Annie Lööf skulle kunna engagera sig i och påverka, vilket hon dock inte gör.

Är Fredrika Gullfot unik? Sett till det entreprenöriella innehållet, nej. En lång rad svenska företag trängs på börsens smålistor med var för sig goda utvecklingsideér. Taurus Energi satsar exempelvis på drivmedel från agrara restprodukter, väl så lovvärt, men osäkert. Börskursen pendlar runt en krona. Hindren stavas åter varken skatter eller arbetsrätt, utan stordrift och nationalpolitiskt gynnade monopol.   

Så ser den reella verkligheten ut. Solklart blir att det entreprenöriella lärandet utvecklas av i tur och ordning; Lust, Solidaritet, Lärande med alla sinnen, Egensinnighet, Historisk förståelse, Analogisk förståelse, Trygghet, Förståelse…

Således exakt allt det dagens politiska agenda förfäktar som flum och ovidkommande. Vår nation vilar på gamla meriter. Hur länge?

entre 5

Read Full Post »