Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

SAMSUNG

Är din människosyn positiv eller negativ? Är den optimistisk eller pessimistisk? Alla jag ställer frågan till säger sig vilja ansluta till en positiv och optimistisk människosyn. Vad jag kan minnas har fortfarande ingen valt det senare alternativet. Det är som om dessa begrepp har tömts på innehåll och blivit till intet förpliktigande normer av det slag som brukar förekomma i platsannonser. Stresstålig, samarbetsinriktad samt har en positiv människosyn. Mission completed.

I Malmö, liksom i andra städer, genomförs regelbundet medarbetarundersökningar. För några år sedan kunde man bland många andra frågor hitta dessa två på olika ställen i formuläret,

          Hur samarbetsinriktad och stöttande anser Du dig vara i arbetsgruppen?

          Hur samarbetsinriktade och stöttande upplever Du dina närmaste kollegor?

Svaret bestod av skattningar på en skala från 1-5. När de så småningom sammanställdes, landade resultatet på den första frågan klart över 4 medan svaret på den andra frågan resulterade i ett snitt under 2. En stor majoritet i personalen hade alltså skattat sig själva som samarbetsinriktade och stöttande bland snåla och egoistiska kollegor.

Här brister logiken. Det kan alla se.  Om en stor majoritet av medarbetarna är samarbetsinriktade kan det inte i arbetsgruppen resultera i motsatsen. Någon ”ljuger”.

Man skulle kunna påstå att medarbetarna i denna undersökning utgör ett exempel på just negativ och pessimistisk människosyn. De betraktar sig själva som hedervärda och dygdiga, men stundom motarbetade medborgare, medan omgivningen är hopplös och inkompetent. Detta sätt att betrakta världen får naturligtvis en rad konsekvenser. De kan avläsas på alla nivåer i samhället.

gataSamtidigt är mitt påstående en förenkling. Det finns psykologiska förklaringar till varför den här situationen uppstår. Enligt teorin om ”det fundamentala attributionsfelet” förklarar vi felaktigt beteenden som resultat av personers egenskaper. Du hinner inte hjälpa din kollega därför att du är förbannat överbelastad. Kollegan som inte hjälper Dig är en gris.

Det goda i sammanhanget är att vi vet att det förhåller sig så här. Lika få som drivs av tron på en negativ människosyn, förnekar existensen av det fundamentala attributionsfelet. Som de kulturvarelser vi är borde vi kunna finna strategier för att överbrygga problemet. Fenomenet är definitivt inte genetiskt. Det tycks också, intressant nog, vara förbundet till just den västerländska livsstilens starka fokus på individen.      

Positiv och optimistisk människosyn kan sägas känneteckna den humanistiska psykologin. Denna har i samspel med filosofins existentialism kommit att utgöra ett svar på behavioristisk såväl som psykodynamisk teori och den determinism som präglar dessa teoriers människosyn. Utgångspunkten för den humanistiska psykologin är att det i varje individ finns en konstruktiv kärna, en grundläggande drivkraft att utvecklas, lära sig, bidraga och skaffa sig mål. Detta är idéer som står tydligt i konflikt med exempelvis pedagogiska ideal som bygger på lydnad eller belöning och bestraffning. Om individen betraktas som i grunden konstruktiv, utvecklas hon genom tillit och förtroende. Utgångspunkten för den pedagogiska relationen är hennes kompetens och att hon kan lyckas.

Idag omfattas de flesta av oss på ett allmänt plan av dessa idéer. Skolans senaste läroplaner bygger genomgående på en människosyn som känns igen från den humanistiska psykologin. I den senaste läroplanen från 2010 heter det exempelvis, Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

De allra flesta tycks överens om denna grundläggande människosyn. Därför råder också endräkt och harmoni och alla levde lyckliga i alla dagar. Eller? Nej, det är när det kommer till uttolkning och tillämpning som problemen hopar sig (kanske uppmärksammade ni det lilla ordet ”ansvarig” som insmugit sig i vår senaste läroplan). Många tycks betrakta idéer om positiv människosyn som något Weberskt idealt, något som passar i skolans värld samt i våra högtidstal. Andra går längre och vill omdefiniera begreppen i en postmodern tradition som relativiserar våra invanda föreställningar. Till dessa senare hör de som formulerar sig i den populära filosofen Ayn Rands efterföljd. Hör man SAMSUNGtill dessa kan man exempelvis hävda att en positiv människosyn måste utgå från egoismen och att altruism förminskar människor. I sin extremform hamnar dessa i utsagan att ”jag sprider mitt ljus över den dumma massan och de får det bättre”. Känns det igen? Dessa tankekomplex hamnar nära äldre socialdarwinistiska föreställningar samt den kalvinistiska predestinationsläran. George Orwell hade således åtskilliga poänger när han ”hävdade” att krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.

Så talar vi åter metafysik? Nej, dessbättre inte. De postmoderna tolkningarna av en positiv och optimistisk människosyn kan passera vid en deduktiv granskning, men vederläggs enkelt med empiri.  I själva verket tycks flertalet idéer som vilar på lydnad eller egoism som yttersta positiva drivkraft vara offer för just det fundamentala attributionsfelet.

Enkelt exempel: En familj har en kassa där månatliga individuella bidrag täcker de gemensamma utgifterna. Blir familjen lyckligare av att placera så lite som möjligt i den gemensamma kassan? Bör familjen rentav för att maximera individuell lycka hemlighålla varandras bidrag för varandra och satsa på att placera så lite som möjligt?  I mikroexperimenten är det lätt att se vad som händer.

Jan Björklund är utbildningsminister. Han omfattas som sådan av en positiv människosyn, men vill också privatisera universiteten. Många hävdar nu när skolresultaten rasar att man inte ska kritisera utbildningsministern eftersom han är god. Jag tillåter mig ändå att använda hans exempel. Det är trots allt viktigt att en utbildningsminister omfattas av de teorier han proklamerar, nåväl.

Jan Björklund vill privatisera våra universitet. Han offentliggör detta i mitten på juli, en tid då ALLA har semester och är väldigt lediga. Beslutet träder i kraft nästa sommar, en dryg månad FÖRE nästa val. Beslutet är irreversibelt och kommer för många decennier framöver att påverka svenskt utbildningsväsende. Man kan också, på goda grunder, anta att en majoritet av svenska folket har en annan uppfattning än utbildningsministern.

Fråga: Finns det något utbildningsministern kunde gjort annorlunda för att omfatta idén om en positiv människosyn? Vad i hans hantering vittnar om en positiv människosyn? Nej, en sådan minister hade för det första, lyft en så avgörande fråga vid en tid då den fått maximal uppmärksamhet och för det andra, låtit avgörandet fällas med ett val emellan. En utbildningsminister i demokratins namn, i den positiva människosynens namn, gör inte så.

Om inget annat, närmar vi oss nu kärnan i vad som utgör den reella (inte ”idémässiga”) motsättningen vad gäller svensk utbildningspolitik och skolutveckling. Vill vi reproducera ett system av lydnad och auktoritetstro eller vill vi att skolan ska reproducera och fördjupa vår demokrati?

Är din människosyn positiv eller negativ, optimistisk eller pessimistisk?

SAMSUNG

Read Full Post »

Under detta år har det pågått en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slår mig.

tåg_0048

Det första är hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge har rätt utifrån sina utgångspunkter. De skriver bra och representerar två fullt giltiga sätt att se på saken.

Det andra är hur begrepp och abstraktionsnivåer blandas ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandas system- och individnivå, i den andra blandas deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blir ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketteras vänster vill synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer vill hellre tala om individens ansvar och fria vilja.

björktåg_0062Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är rätt lika varandra.

Jag kan å ena sidan förstå den kritik som riktas mot rasismbegreppet. Å andra sidan är väl, som vid all debatt, det viktiga att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tyycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.

Det bärande argumentet mot förekomsten av strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 bil_01652006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver,  Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.

Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är marxistisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism.  Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är resultatet av ytterligare en etnocentrisk universell fantasi?

En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.

stig_0243En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.

Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iaktagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomentet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.

Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan. I vilket slags samhälle vill vi leva? I den diskussionen ryms både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter.  Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.

citadell_0008

Read Full Post »

2011 höstupptakten; Mikael Dahlberg gjorde bägge målen då Gefle IF bortaslog AIK på Råsunda med 0-2. Få väntar sig att Gefle IF ska vinna en sådan match, ännu färre att laget ska ligga fyra i allsvenskan efter nio omgångar. Men det verkligt originella är att Mikael Dahlberg gör sina första allsvenska mål sedan 24 augusti 2008, en 70 matcher lång måltorka. Originellt, inte för att Dahlberg är en kass spelare, utan för att det ännu finns en fotbollsklubb som är beredd att ge sina spelare ett sådant förtroende.

Ingressen skrev jag för två år sedan. Då var det AIK och jag var övertygad om att Gefles framgångar inte var tillfälligheternas spel, utan ett kunskapsteoretiskt intressant fenomen. Nu senast var det MFF och Mikael Dahlberg har befäst sin position som viktig spelare på allsvensk nivå. Jag återpublicerar här stora delar av den två år gamla texten, med inskjutna kommentarer. Nu, två år senare tycks mina iakttagelser befästa. Gefle IF spelar för åttonde året i rad i vår högsta fotbollsserie. Inför varje säsongsstart har laget bland experter och journalister varit den givna nedflyttningskandidaten. Inget tyder på att detta underdog-förhållande kommer att ändras om så Gefle IF spelar sin 10:onde, 50:onde eller hundrade säsong i allsvenskan. Gefle IF är inte ett lag utan ett lyte.

Mikael Dahlberg var en i den långa raden spelare ur den överblivna högen, som tränare Olsson & co värvade, förädlade och gav förtroende. Olsson såg det alla andra har missade, han förvaltade, utvecklade, vågade och resultatet blev gång efter annan mycket bra. Om det inom fotbollen hade funnits system för att mäta sportslig framgång med en indexerad justering för sådant som klubbekonomi, publik och medial goodwill, då hade Gefle IF varit den  i särklass ljusstarkaste stjärnan, därefter inget, ingenting och sedan möjligen Trelleborgs och Åtvidabergs FF.

Då skrev jag att, det mesta tyder på att Gefle IF ohotat kommer att kunna fortsätta odla sin särart under många år framöver. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är samtidens starka fokus på ständig utveckling vilket gör att ytterst få klubbar vågar jobba med respekt, förtroende och kontinuitet på det sätt som möjliggjorde Mikael Dahbergs bragd för Gefle i matchen mot AIK. Jag har ännu inte fått fel, tvärtom,

Så blev det också. I år såg våren mörk ut när Jonas Lantto, lagets lysande mittfältsstjärna, blev långtidsskadad. Vi måste i sammanhanget minnas att även Lantto är en av dessa ”överblivna” som Olsson lyckades se kvaliteterna hos och värvade från nordkalotten. Utöver sin arktiska härkomst bar även Jonas Lantto lyten som gjorde honom förbisedd. Som varandes allsvenskans kortaste spelare behövdes tränargeniet Olssons örnblick för att se en teknik och spelförståelse som faktiskt ligger nära självaste Ibrahimovic. Jag vågar påstå att Jonas Lantto hade kommit än mer till sin rätt i Barcelona.

Nåväl, vad gör Gefle IF när Lantto saknas? Laget, kända för sin extrema superdefensiv går över till 4-3-3 och lyckas i denna total-make-over, delvis tack vare en ny-gammal Oremo som börjar återfinna spillror av sitt forna jag. Som inkvoterade på fair-play i europaligan når man längre än något av de svenska storlagen. Och i skrivande stund har man dessutom åter segat sig upp på säker mark i den allsvenska tabellen. Svårslaget.

Nu glunkas det om att Pelle Olsson möjligen blir vår näste landslagstränare. Ett utomordentligt val, men kanske slutet på den långa sagan Gefle IF. Eller inte.

Read Full Post »

Sommarregn

regn död_0025

Så kom äntligen det livgivande regnet, efter veckor av stekande högsommarsol. Med regnet kom så mördarsniglarna som en efter en föll offer för husbondens vassa sekatör. Med regnet smattrande mot rutan avverkades högen av tidningarnas lövtunna sommarupplagor. Jodå, alla obekväma beslut och sanningar kunde bockas av. Vårt bistånd skulle inte längre granskas, vårt NATO-medlemsskap var nästan klart och våra universitet privatiserade. Sommaren är kort för den som behöver vila, en oändlighet för den som lever och vill frodas bortom det gemenskapande samtalet.

Read Full Post »

strand_0043

Spanarna i P1 sände senast 14 juni och har sommarlov ända till 23 augusti. För att fylla tomrummet får vi göra våra egna spaningar. Jag tror att jag har formen klar för mig; en kort inledning, tre exempel samt avslutningsvis en förutsägelse om framtiden som bygger på de tre exemplen. Nå, då kör vi…

För ett tag sedan avslutade jag en bloggpost med ett citat av professor Hans Zetterberg,  För att den lilla världen ska fungera fordras samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet och gemensamma ägodelar. I den stora världen gäller konkurrens, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt och ”en smula god byråkrati”.

Vad händer när den ”lilla” och den ”stora” världen krockar eller sammanblandas? Jag kom att tänka på det då Skånes landshövding Margareta Pålsson nyligen anmäldes till JO för hot. Landshövdingen hade för en bekants räkning via sin tjänstemail utövat påtryckningar mot socialtjänsten i Perstorp och därigenom kanske gjort sig skyldig till tjänstefel. Denna typ av rollsammanblandning är intressant och har traditionellt förknippats med korrumperade systems lokala ”småbossar” som i förlängningen av sin formella makt köper lojalitet mot informella tjänster. Vi får till och från rapporter om en sådan utveckling i Sverige och det går antagligen att finna en mängd exempel på egenmäktigt förfarande av det slag landshövdingen blivit anklagad för, men detta är inte det egentliga föremålet för min spaning. Det jag har noterat är snarare ett antal tydliga fall då makthavare och politiker har försatts i situationer där verkligheten kommer så nära att den tvingar fram politiska ställningstaganden som går på tvärs med den politik och ideologi de förknippas med. Vad hade t.ex hänt om Margareta Pålsson själv hade blivit beroende av socialtjänstens insatser? Hade det påverkat hennes konservativa perspektiv i fråga om fördelningspolitiken? Det kan vi inte veta, men jag ska anföra tre exempel där de egna erfarenheterna tycks ha inneburit en mer djupgående påverkan.

Första exemplet gäller Ulf Adelsson. I sin gärning som ledare för moderaterna förvandlade Adelsson sitt parti från ett traditionellt konservativt högerparti till en nyliberal frihetsrörelse. Vid sidan om sänkta skatter, stavades svaret på i stort sett alla politiska frågor avreglering, privatisering och mindre krångel. Efter sin pension fick Adelsson förtroendet altare_0009att som styrelseordförande leda Statens Järnvägar. För ett par år sedan avgick han med buller och bång. Adelsson hade upptäckt att avregleringen av järnvägsnätet var en dålig idé, att tågkaos, bristande underhåll och sänkt kvalitet följt i dess spår. Sveriges avregleringsapostel nummer ett förvandlades på gamla dar till en statlig monopolkramare.

Det andra exemplet gäller KD-politikerna Caroline Szyber och Ella Bolin. För en tid sedan började de överraskande kampanja för en upprustning av den offentligt drivna förlossningsvård som deras  parti  varit med om att slimma. På debattplats i Svd torgförde de en progressiv politik med mer pengar till förlossningsvården, bättre arbetsvillkor för barnmorskorna samt högre löner. Varför detta plötsliga engagemang för vår gemensamma välfärd? Svaret kommer en bit in i artikeln, ”Inom kort kommer vi båda att föda barn…men med den situation som nu råder i Stockholm känner vi också av en viss oro”. När beroendet av samhällets omsorger gäller jaget, förvandlas den kristet konservative till en progressiv solidaritetskämpe.

Det tredje exemplet gäller läraren och skolpolitikern Helena von Schantz. Hon är folkpartist precis som landets utbildningsminister Jan Björklund. Hon är frispråkig och har redan tidigare avvikit från partilinjen som motståndare till friskolesystemet. Då jag för en tid sedan ögnade en så kallad #skolchatt på twitter deltog von Schantz och skrev följande, ”Jag tror att den individuella lönen måste skrotas. Det måste löna sig att hjälpas åt – inte att skina på annans bekostnad”. För att komma från någon som representerar folkpartiet är detta uttalande sensationellt. Den fria lönebildningen, konkurrensens välgörande effekter och strävan efter lönespridning har liksom varit folkpartiets portalfrågor under senare år. Man kan fråga sig hur von Schantz med den partitillhörigheten kan hamna i dessa slutsatser? Svar: Hon är lärare i en kommunal skola. Hon drar slutsatser utifrån sina erfarenheter. Den nyliberala retoriken får ge vika inför mötet med verkligheten.

anka_0032Jag tror att sådana här omvändelser under trycket från erfarenheten alltid har funnits. Jag tror till och med att det var vanligare förr. Skillnaden är att de inte märktes. Varför? Jo, politiken var ett förtroendeuppdrag, ofta ideellt utfört. Politiker mötte andra människor och erfarenheter vid sidan av politiken. Folkrörelserna var fortfarande levande och samlade många människor. Avståndet mellan politiken och det civila samhället var helt enkelt mindre. Makthavare påverkades och färgades av vad som rörde sig på gator, torg och i arbetslivet. Därmed blev en alltför instrumentell eller principiell politisk hållning svår att upprätthålla. Den mjukades upp av mötet med människor och de egna erfarenheterna. Därför utgjorde också en socialt liberal hållning politikens nav. Människors ömsesidiga beroende var uppenbart även för politikern. I och med detta uppstod heller ingen särskild kontrastverkan då politiker kompromissade med sina ideologiska idéer. Den socialliberala konsensuspolitiken förutsatte pragmatism.

Idag har politiken professionaliserats och folkrörelserna avlövats. Våra makthavares referensramar sträcker sig sällan längre än till andra makthavare och indirekta kontakter med den så kallade verkligheten. Politiken lever i stor utsträckning ett eget liv långt bortom väljarnas vardagsliv. Det statiska modelltänkandet frodas och den politiska dagordningen går inte sällan på tvärs med folkviljan. Förändringen har ägt rum samtidigt som politikens mitt har flyttat från socialliberalismen mot en individualistisk ekonomism. Principer, snarare än behov, styr politiken. I detta landskap blir också kontrastverkan stor när makthavare av olika anledningar kommer i kontakt med verkligheten och tvingas till ställningstaganden byggda på det självupplevda.

Så vad händer i framtiden? Det enkla svaret skulle kunna vara att politiker och makthavare måste avskiljas från verkligheten helt och hållet, men det svaret är för enkelt. Även dagens makthavare är snart gamla och blir då, oavsett hur de vänder sig, beroende av andras omsorger. I takt med att välfärdsstaten krackelerar ökar frustrationen i de bredare folklagren. Ett stegrande missnöje kommer förr eller senare att utlösa sociala eruptioner som framtvingar en kursändring. Resultatet kan givetvis bli en renodlad Orwellsk polisstat, men mer optimistiskt sett kan det bli vad som en gång var centerpartiets paradgren, decentralisering. Men när detta inträffar finns inte längre något centerparti.

himmel_0134

Read Full Post »