maj | 2014 | samtider

Archive for maj, 2014

Lagråd vi glömt

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged juridifiering, juridik, lagrådet, skoljuridik, skollagen, skollagen 1985:1100, skollagen 2010:800 on maj 30, 2014| 2 Comments »

Minnet är kort. Lagrådets 77 sidor långa förintande sågning av förslaget till ny skollag, är glömd, men ligger endast fyra år bort. Lagrådets protokoll är daterat 2010-02-24. För att få till stånd ett ikraftträdande före valet, hade regeringen alltså mindre än en månad (2010-03-23) på sig att reda upp i det juridiska moraset. Propositionen kom till stånd i grevens sista minut och den nya skollagen (2010:800) klubbades igenom av riksdagen. Mycket av lagrådets kritik hade åtgärdats, men faktum kvarstår. Vår nya skollag var ett slarvigt genomfört hastverk. Ett riksdagsbeslut förändrar inte den saken. Den är och förblir ett slarvigt genomfört hastverk.

Lagrådet består av jurister och granskar endast de formellt juridiska sidorna av förslag till lagstiftning. Lagrådet kan i mindre utsträckning uttala sig om en lagstiftnings tillämpbarhet i en specifik verksamhet, t.ex skolan. Sant är dock att lagförslag av dålig juridisk, hantverksmässig kvalitet även brukar uppvisa brister i andra avseenden, t.ex brister i tillämpbarhet, täckningsgrad, smidighet eller struktur. Vår nuvarande skollag dras med brister i alla dessa avseenden.

En av mina invändningar mot nuvarande skollag är att den blandar normativa och formaljuridiska stadganden på ett olyckligt sätt. I händerna på skolans tillsynsmyndigheter har detta fått negativa konsekvenser. Vad ska man t.ex säga om följande paragraf?

Kap. 1, 4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära…

Innehållet är sympatiskt, ja, men är det juridiskt? Jag menar att detta är typisk ramlagstiftning. Formuleringarna återkommer dessutom i flera av skolans styrdokument, inte minst läroplanen. När denna typ av ramlagar tillämpas strikt juridiskt, som av Skolinspektionen, blir det inte särskilt rättssäkert.

Exempel på denna typ svaghet fanns redan i förra skollagen (1985:1100), men den har förstärkts och förvärrats, snarare än avvecklats, i den nuvarande. Med tanke på en allmän samhällsutveckling sedan 1985 mot ökad juridifiering känns detta otidsenligt och oöverlagt.

Det finns i och för sig inget att invända mot att huvudmän försöker leva upp till följande paragraf,

Kap 2, 23 § Varje huvudman ska sträva efter att för undervisningen anställa lärare
och förskollärare som har forskarutbildning.

Men hur i hela friden skall ansvar utkrävas? Hur många forskarutbildade lärare finns det ö.h.t i omlopp? När såg ni senast en platsannons typ, vi ser gärna att sökande till tjänsten som förskollärare/svetslärare är forskarutbildad? Paragrafen är ett av flera exempel på politiserad juridisk slagg.

Allvarligare än ovanstående är dock de lagmässiga moment 22 som finns inbyggda i nuvarande skollag. Dessa uppstår i förhållande till annan lagstiftning, men också i olika kapitel och paragrafers förhållande till varandra. Jämför exempelvis följande två paragrafer,

Kap. 1, 4 § …I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Kap. 3, 3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Hur ska den enskilda pedagogen samtidigt som hon försöker uppväga skillnader i elevernas förutsättningar, lyckas med konststycket att ge de elever som lätt når kunskapskraven ledning och stimulans att nå längre i sin kunskapsutveckling? Är inte det ett indiskt reptrick?

Vidare, i Kap. 5, 6-8 § avhandlas ett antal disciplinära befogenheter som rektorer och lärare kan vidta mot störande elever. I 9-10 § för dock lagen in en hänvisning till Kap. 3, som ju annars avhandlar elevernas utveckling mot målen,

Kap. 5, 9 § Om en elev i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan eller gymnasiesärskolan vid upprepade tillfällen stört ordningen eller uppträtt olämpligt eller om eleven gjort sig skyldig till en allvarligare förseelse, ska rektorn se till att saken utreds. Samråd ska ske med elevens vårdnadshavare. Om förutsättningarna för en utredning om särskilt stöd enligt 3 kap. 8 § är uppfyllda ska även en sådan utredning inledas.
10 § Med utgångspunkt i vad som har framkommit vid en utredning enligt 9 § första stycket ska rektorn se till att åtgärder genomförs för att få eleven att ändra sitt beteende.

När vi följer hänvisningen till Kap. 3 finner vi att,

Kap. 3, 8 § …Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.
10 § För en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

Det krävs ingen raketforskare för att inse att vi talar om ungefär samma elever i Kap. 3 och 5. Den elev som strular och drar på sig disciplinära tillrättavisningar enligt Kap. 5 har utretts eller skall utredas enligt Kap.3 och har befunnits eller kommer att befinnas i behov av särskilt stöd. Kan skolan alls tillämpa Kap. 5 utan att samtidigt dra igång omfattande utredningar? Ur de juridiska cirkelresonemang som följer av tillämpningar står för det mesta rektor eller huvudman med Svarte Petter. Därför tillämpas paragraferna enligt Kap. 5 också i ringa omfattning. Att i något sammanhang åberopa Kap. 6, 20 § utan att skapa en rekyl i Kap. 1 eller Kap. 3 är nära nog omöjligt.

Kap. 6, 20 § Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn ska se till att barnet
fullgör sin skolplikt.

Nåväl. Allt börjar med en bra lärare. Läraren är skolans viktigaste resurs. Vad säger då den nya skollagen om läraren/pedagogens roll i skolan? Vilket ansvar och inflytande har hon? Vad åligger en lärare, vilka är hennes rättigheter och skyldigheter? Läs gärna skollagen med dessa frågor för ögonen. Du kommer att bli förvånad.

…to be continued.

Read Full Post »

Bekännelser

Posted in Epistemologi, Skoldebatt, tagged #björklundsskola, Aaron antonovsky, andy hargreaves, KASAM, kritisk teori, kunskapsskola, npm, per thullberg, skolan, skolforskningsinstitut, skolinspektionen, skolpolitik on maj 23, 2014| 2 Comments »

Jag gillar inte att vara reaktiv. Ändå blir mina bloggtexter ofta just reaktiva, i synnerhet de som handlar om skolan. På min blogg finner jag 69 texter som avhandlar skolan ur olika synvinklar. 58 av dessa har en mer eller mindre negativ approach. Av dessa riktar den absoluta huvuddelen kritik mot nuvarande utbildningsminister Jan Björklund eller mot någon av alla hans reformer. Av de återstående 11 texterna är 9 av historisk eller kunskapsteoretisk karaktär. Bara två av 69 kan karakteriseras som genuint positiva. Typiskt nog har dessa två ett tydligt elevfokus.

Är det bra att placera sig själv i ett så entydigt gnällfack? Spontant anser nog de flesta att det inte är det och jag kan för egen del med viss avund följa de nätkolleger som i det oändliga kan spruta ur sig entusiastiska texter om allt från ”flippade klassrum” till fantastiskt genomtänkta IKT-satsningar. Men jag är inte där, mentalt. Mellan mig och mina texter lägger sig ett filter av skavande irritation över sakernas tillstånd i dagens skolsverige. Varför?

Den ytliga förklaringen avfärdar mig som inskriven i en kritisk diskurs som hämtar sitt syre ur att peka på brister, felaktigheter och missförhållanden i sin omgivning. För den kritiskt drivne blir koncensus svårt och hotfullt. Detta dock i en ytlig betraktelse som inte skiljer på kritisk teori och ren opportunism. På ett djupare plan sysslar den kritiske teoretikern med att peka på maktrelationer och intressekonflikter. Hos den utpräglade anhängaren av dialektik finns till och med en övertygelse om att det är själva konflikterna som är utvecklingens primus motor. Till dessa senare hör inte jag.

Men visst, jag är uppväxt under 70-talet och har, så att säga, fått samhällskritiken med modersmjölken.

Man skulle kunna tro att jag vantrivs som professionellt verkande i skolans värld sedan mer än 20 år. Jo, jag kommer genast på en hel del som irriterar mig och får anstränga mig för att komma på vad som är bra och värt att sträva vidare för. Men det är en nyttig tankeövning. Vad tycker jag är bra?

När jag tänker efter är de dagar då jag helt kan ägna mig åt skolans huvuduppdrag få, men fantastiskt roliga. Det är dagar där jag möter elever och kollegor i kreativ verksamhet, direkt kopplat till skolans lärande uppdrag eller kopplat till utveckling av detta uppdrag. Detta är sammanhang som bärs upp av vad professor Aaron Antonovsky döpte till KASAM, Känsla Av Sammanhang. I Antonovskys terminologi handlar det om sammanhang som kännetecknas av att de är Begripliga, Hanterbara och Meningsfulla. Allt arbete som ligger inom ramen för själva kunskapandet och lärprocesserna är nästan bara intresseväckande. Att organisera lärandet i meningsfull skolverksamhet är inspirerande och utmanande. Den värdegrund som framträder i skolans läroplaner är också lätt att bära. Det övergripande målet, att låta varje elev utvecklas så långt som möjligt känns näst intill som en självklar utgångspunkt för arbetet. Så vad är problemet? Varför hamnar jag i det kritiska diket?

Låt oss backa till det övergripande målet. Frasen, att låta ”varje elev utvecklas så långt som möjligt…”, har sedan några år försetts med ett litet korrektur, ”…enligt målen”. Det lilla tillägget kan tyckas just litet, men implicerar (tydligen) en exakt definition av vilka mål det är som gäller. I namn av det lilla tillägget fråntas skolenheten mycket av sin autonomi då det gäller vad som ska läras ut och hur detta ska ske. ”…Enligt målen” legitimerar en väldig överbyggnad som detaljreglerar, granskar och utvärderar skolans arbete. Varje avvikelse från fastställt mål betraktas som ett misslyckande i skolans arbete och trumpetas programmatiskt ut i det offentliga rummet. Skolan svartmålas, med de bekant redundanta effekterna som följd. Denna agenda har många namn; New Public Managment, kunskapsskola, förstatligande, mål- och resultatstyrning, ordning och reda… Vad som i grunden döljer sig bakom orden är gammal hierarkiskt ordnad regelstyrning av 1800-talsmodell. Detta sätt att organisera en modern lärandeorganisation anser jag är förödande. En modern lärandeorganisation behöver luft och ljus. Därför vantrivs jag.

Vissa har helt uppenbart förmågan att bortse från allt detta och ”flippar” obekymrat sina klassrum. Den nationella agendan får någon annan sköta. Här spelar kanske personligheten in. Allas vår vardag påverkas av skolpolitiken, men vi reagerar olika och anpassar oss i varierande grad. Där jag ser maktutövning och en agenda ser andra ”bara” en skolinspektion, ett ”ding an sich” att förhålla sig till. Så olika kan det vara.

Flera har påpekat att ett konstruktivt alternativ till att rikta kritik mot hopplösa skolreformer skulle kunna vara att peka ut alternativen. Varför gör jag inte det?

Jag har grubblat en del över det och tror att det beror på att ”alternativen” redan existerar. ”It´s a question of release”, som Andy Hargreaves har uttryckt det. Frånvaron av kontroll och misstro kan ge plats för tillit, liksom frånvaron av negativa förväntningar ger plats för positiva. Eller som när det gäller exempelvis förstelärartjänsterna, frånvaron av incitament för konkurrens kan skapa samarbete.

Låt mig förklara; Skolan genomgår sen ett antal år en stor mängd politiskt initierade förändringar. Det går knappt en vecka utan nya förslag eller reformer. Helheten kan te sig förvirrande och det jag sysslar med, att såga i stort sett alla förslag som kommer kan te sig opportunt och motvalls. Man kan ju inte vara emot allt? Tja, det jag ser är en lång rad förslag som skriver in sig i samma och helt dominerande diskurs, vi kan kalla den ”kunskapsskolan”. Kunskapsskolan äger problemformuleringsinitiativet och är alltings måttstock. Det märkliga är att kunskapsskolan även lägger sig över läroplanernas lovvärda idéer om vad vår skola kan och skall vara. Visionen har formulerats i våra läroplaner allt sedan tidigt 60-tal och har med lättare revideringar förblivit sig tämligen lika genom decennierna. Läroplanerna som är tänkta att utgöra skolsystemets bottenplatta förvandlas enligt denna ordning till ett slags egendomligt annex. ”Demokratiska arbetsformer” blir enligt denna logik något som definieras av Skolinspektionen och sedan kommenderas fram. Jag tänker på George Orwell. ”Tvång är frihet”. Den som i en helt dominerande diskurs försöker föra fram en annan blir sällan förstådd eller lyssnad på. För ett så tufft uppdrag krävs en ordentlig plattform. Eller måste tiden ”mogna”. Mina resurser räcker bara till att invänta det senare.

Mot bakgrund av ovanstående blir väl få förvånade då jag väljer att avfärda även det nya skolforskningsinstitutet. Institutets tilltänkte chef Per Thullberg förklarar med önskvärd tydlighet att forskningen kommer att vara tillämpad och kretsa kring verksamhetsnära metodfrågor med anknytning till klassrummet. Vi skulle kunna tillägga ”…enligt målen”, således ett förprogrammerat skolforskningsinstitut på jättens ena axel.

Ja, jag är negativ. Någon kanske måste vara det också? Så länge…

Read Full Post »

Det inte så nya är #kaosklass

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged BRICS, jan björklund, kaosklass, metta fjelkner, multifaktoriella variabler, partiledardebatt, pisa, skolan, skolpolitik, skolverket, supervalåret, Sveriges radio, svt, val2014 on maj 8, 2014| 5 Comments »

Vinterns skolpolitiska fluga var Sveriges radios #kaosklass. Gensvaret blev så stort att granskningen nu har fortsatt. Det började med att SR hade forskat fram varför Sverige sjunker i PISA. Det berodde på att det fanns elever som skrek och kastade möbler genom klassrummets fönster. De gjorde så för att de inte fick det särskilda stöd de hade rätt till.

I toppen av PISA finner vi ställen som Shanghai och Sydkorea. Vi kunde ha dragit slutsatsen att eleverna där får det särskilda stöd de har rätt till och att de därför har de arbetsro i sina klassrum och uppnår fenomenala kunskapsresultat. Men det gjordes inte och förmodligen, om någon skulle granska saken, är nog det ”särskilda stödet” i de framgångsrika BRICS-länderna, synnerligen torftigt och ojämnt fördelat.

Så här finns en egendomlighet i den svenska skoldebatten.

Idén om kaosklassen och det uteblivna särskilda stödet bildade snabbt axiom i den flodvåg av åsikter och debattinlägg som Sveriges Radios forskning utlöste. Alla tycks vara överens om premissen att, ja så är det nog i våra klassrum. Debatten handlar om vad det beror på och den skruvar sig, som alltid, snabbt tillbaka till den primitiva och absoluta nollpunkten. Skoldebattens Perpetuum Mobile. De politiska partierna ger oss sina respektive käpphästar och Jan Björklund höftar fram några på magkänsla improviserade åtgärder. De präglar diskussionen i SVT:s partiledardebatt här om dagen och vi kan dem vid det här laget. I sammanhanget ”kaosklass” delar de upp sig på två centrala perspektiv och åtgärdspaket:

1. Det särskilda stödet når inte eleven. Utöver snålhet och inkompetens hos huvudmän och rektorer anses klasserna vara för stora och speciallärarna för få. De omedelbara åtgärderna handlar förstås om mer av kontroll och politisk styrning. Bland de politiska förslagen märks mindre klasser med arbetsro samt fler och högre lärare.

2. De unga vet inte hut. Orsaken anses vara mesiga lärare, strykrädda rektorer och inkompetenta föräldrar (alltså inte ”vi och våra barn” nu, utan ”de andra och deras ungar”). Här löser Jan Björklunds kunskapsskola problemet, på sikt, väldigt lång sikt. Han har försett svensk skola med ett synnerligen bombastiskt reformpaket (lgr 80 2.0), men tillsätter ändå, för säkerhets skull, en utredning om ordning och reda, ledd av Metta Fjelkner.

Således, man kan uttrycka det som att problemet beror på att eleverna får för lite och för mycket stöd. Det daltas för mycket och för lite. SR:s uppföljande granskning har ”lämnat” det särskilda stödet och handlar mest om klassrummets allmänna kaos.

Skoldiskussionen i SVT:s partiledardebatt lämnar efter sig en olustig känsla av total politisk förvirring. Låt mig summera:

Jan Björklund öppnar med att vi nu har infört kunskapsskolan och att resultaten vänder någon gång 2015-2018. Häpnadsväckande nog verkar partiledarna vara överens om denna premiss. Kunskapstappet mellan 2009 och 2012 är brantare än någonsin och detta tillåts Björklund oemotsagd skylla på den gamla flumskolan. Partiledarna tycks i stort sett köpa Björklunds världsbild, att flumskolan avskaffades i augusti 2011, fem år in på hans ministär. De nickar då han kräver ett tolvårigt mandat för att vända resultaten enligt exakt den formel han slog fast redan i början på 90-talet, då svensk skola för övrigt låg i världstopp. Jag baxnar. ”Patienterna dör, men våra operationer är lyckade”, är vad man låter meddela.

Vidare, Jan Björklunds ”bevis” på vändning är det ”kraftigt” ökade söktrycket till landets lärarutbildningar. Den som är det minsta insatt vet att man kan sätta många parenteser runt detta ”bevis”. I debatten står det oemotsagt.

”Det har gått utför i 20 år!” säger Björklund. Ingen protesterar trots att raset 2009-2012 har varit brett och exempellöst. Att ”raset” skulle ha pågått kontinuerligt sedan 1994 är bara tom populistisk retorik. Exempelvis har andelen obehöriga gymnasieelever fördubblats de senaste åren efter att innan ha legat i stort sett still under 2000-talet.

Vi har genomfört den största omläggningen av skolan sedan 1800-talet, kan Björklund påstå ostört, ett uttalade som är fullständigt ”far-out” i sin grandiositet. De senaste årens reformer är i realiteten inte mer än en klumpigt genomförd re-make av lgr80. Reformcykeln 1994 var betydligt mer genomgripande. Men, ingen protesterar.

Sverige har de minsta skillnaderna mellan skolorna i världen, säger Björklund. Ingen protesterar. Skolverkets larmrapporter liksom PISA-analyser hävdar entydigt att skolsegregationen växer snabbt och påverkar skolans resultat. Detta faktum kan viftas bort likt en irriterande fluga i en partiledardebatt supervalåret 2014.

Enade kring den gemensamma utgångspunkten, att operationen har lyckats, blir själva debatten ett tafatt skuggboxande med de vanliga käpphästarna, kring vilka alla inblandade är nära nog överens. Vi får mindre klasser (vart fjärde år), mindre (men mer) byråkrati, högre (och lägre) löner och (som alltid) hårdare kontroll. Systemfelet står orört och dess skugga blir allt längre. ”Jag inför kunskapsorientering och kunskapsfokus i den svenska skolan”, säger Björklund okommenterad. Resultaten ”skriker” i rakt motsatt riktning. Så långt partiledardebatten.

Faktum är att den svenska skolan, ställt i relation till de förutsättningar den tvingas arbeta under, mår oförskämt bra. Få verksamheter hade överhuvudtaget överlevt det kakafoniska styrsystem man har underkastat landets elever, lärare och rektorer. De är av ett sällsynt segt och tålmodigt släkte.

Jag tror att den politiska styrningen av vårt svenska skolsystem är en formidabel #kaosgenerator. En del av svaret på varför, ser du, som sagt, här ovan. Problem, orsaker och förslag på lösningar kastas upp som enskildheter utan några inbördes samband eller vad som i forskning kallas ”multifaktoriella variabler”. Ena dagen är det ”läsningen” eller ”läxorna” för att nästa vara ”sena ankomster” eller ”högskoleprov”. Med ståltråd och tuggummi lagas och skarvas det i ett lapptäcke av reformer som bildar vårt svenska skolsystem.

Ingen bör bli förvånad om resultatet av detta endimensionella plotter blir #kaosklass. Låt mig presentera delarna, den ”giftiga” treenighet som konstituerar detta destruktiva system.

Det är när vi väljer att se bortom enskildheterna vi får syn på en inkompatibel helhet. Svaret på skolans resultatsmässiga ras är multifaktoriellt. Det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. Triangelns konstituerande hörn är inte bara oförenliga, de kortsluter varandra. I sina möten bildar de en ”giftig brygd” som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Och tyvärr, de senaste sju årens skolreformer kommer bara att förstärka dessa tendenser (vilket ju redan har skett 2009-2012). För att resultaten ska vändas måste minst två av triangelns hörn omprövas. I varje lyckat lokalt skolexempel har detta redan skett, men nationellt, vilka hörn som ska bort, det är i hög grad en politisk fråga.

Read Full Post »