O
m du som servicegivare vill få servicetagaren på gott humör och uppleva din service som positiv och inspirerande ska du bara; le, ha ögonkontakt, nämna kundens namn, visa odelad uppmärksamhet, spegla kundens kroppsrörelser, tala i samma röstläge och med samma hastighet som kunden, uttala dig positivt om kunden som person, hans handlingar eller visa att du accepterar och har respekt för kunden som människa oavsett ras, kultur eller liknande, visa att du respekterar dina kolleger och ditt företag, visa genom ditt uppträdande och din kroppshållning att du är en positiv och glad person som trivs med dig själv och din omgivning, uppträda lugnt och avslappnat, vara välvårdad och utvilad.
Dessa råd fick man i en servicekurs på SAS-Scandinavian för 25 år sedan. Kanske utgjorde de inspirationskälla för psykologen Bo Hejlskov Elvén när han mejslade fram sin metod för lågaffektivt bemötande. Eftersom metoden ursprungligen skapades för att hantera personer med autism och olika psykotiska tillstånd blev vissa modifieringar av SAS-Scandinavians ursprungliga råd nödvändiga. Ögonkontakt och spegling är exempelvis olämpligt vid bemötande av autistiska personer, men det lugna och defensiva uppträdandet har nyckelfunktioner.
Så här beskrivs exempelvis ett lågaffektivt bemötande i en text från Autism- och Aspergerföreningen:
Tänkandet: Du ser lugn ut, låter lugn och framstår som lugn. Var medveten om hur du andas. Undvik att ”ytandas”. Händerna: Dina händer ska vara öppna och synliga. Hur du står: Avslappnat och ”ledigt”. Ditt ansikte: Undvik att stirra på personen, le inte om du absolut inte vet att det lugnar. Din röst: Var medveten om din ton, tala sakta, lugnt eller inte alls. Skäll och diskutera inte. Dina rörelser: Rör dig sakta och förutsägbart med ett tydligt mål. Undvik spända muskler.
När Bo Hejlskovs metod har tillämpats i vårdtunga miljöer så har antalet incidenter för det mesta sjunkit markant. En framgångsrik metod, helt enkelt. Där kunde historien om det lågaffektiva bemötandet ha slutat. Men det gör den inte.
Som så ofta när det gäller framgångrika metoder som anses evidensbaserade har lågaffektivt bemötande blivit populär och tillämpas i bredare sammanhang och på målgrupper som den ursprungligen inte varit avsedd för. Metodens uppfinnare, Bo Hejlskov har sorterat in allt fler under kategorin problemskapande beteende. Han har utvidgat sina lågaffektiva hypoteser till att gälla allt från personer med ADD och ADHD till bångstyriga individer generellt. Om hans bok Beteendeproblem i skolan heter det att den, …visar hur skolpersonal kan tänka och agera i mötet med elever som inte beter sig som förväntat i en viss situation. Genom att lära sig mer om beteendeproblem hos barn och metoden lågaffektivt bemötande ökar man möjligheterna till att hantera konflikter som kan stå i vägen för lärarens arbete och elevernas inlärning. Hejlskov är själv numera prisbelönad och tillhör nordens hårt uppbokade föreläsarelit med en publik som givetvis sträcker sig långt bortom den ursprungliga kärnan av vårdpersonal inom autismspektrat.
Frågan man bör ställa sig är om de beteendemässiga tumregler som har formulerats för mötet med en aggressiv autistisk person kan tillämpas på i stort sett vilken aggressiv individ som helst. Jag är skeptisk.
Bo Hejlskovs metod bygger på affektteorin. Denna bygger i sin tur på psykodynamisk teori och en komplicerad idé om hur mänskliga känslor anses kopplade till vårt grundläggande driftsliv. I sin populärvetenskapliga spridning märks inte mycket av metodens förankring i psykodynamisk teori. Det som blir kvar när metoden har skalats på denna förankring och formulerats som ett antal enkla bemötanderegler är något som lika gärna kunde ha varit behavioristiskt grundad betingning. Det är i denna, sin förenklade och renodlade form, metoden oftast förekommer ute i olika verksamheter. Få av användarna bottnar i dess teoretiska implikationer. Tillämpningen riskerar att bli mekanisk. På autismforum heter det t.ex att, …man kan ha god hjälp av att ha gjort upp en plan hur man ska agera. Det kanske inte blir en perfekt plan, men om man tänkt igenom hur man ska göra blir man inte lika upprörd som om man tvingas att improvisera i stunden. Psykodynamisk teori bygger dock i sin tillämpning på djup teoretisk förtrogenhet, vilket medger stora möjligheter till, just, improvisation.
Jag ska nu redogöra för ett par risker jag förknippar med att tillämpa lågaffektivt bemötande i andra sammanhang än de ursprungligen har formulerats för:
- Instrumentellt bemötande. Att bemöta personer enligt en i förväg uppställd mall måste betraktas som instrumentellt. Det kan vara funktionellt vid sådant som autism, psykos, chocktillstånd (och telefonförsäljning), men det kan leda fel om det gäller upprörda personer generellt. I dessa fall kan ett lågaffektivt bemötande leda till att personen upplever sig manipulerad och inte tagen på allvar. Detta kan förstärka upprördheten och göra situationen farlig.
- Härskarteknik. De lågaffektiva teknikerna kan förete vissa likheter med hur utpräglade maktmänniskor och sociopater skaffar sig övertag i möten och konfliktfyllda situationer. Genom att behålla sin orubbliga självkontroll upplevs sociopaten som känslokall och oempatisk, därmed som potentiellt förmögen att tillfoga andra skada.
- Rollspelandet. Genom att spela upp förutbestämda känsloregister och ett kroppspråk som du inte bottnar i, är risken stor att du blir genomskådad. En spänd och rädd person som försöker spela lugn uppvisar påfallande sårbarhet.
- Flexibiliteten. Som sagt, professionalitet i sociala yrken handlar om att bottna i den kunskap och erfarenhet som hör till jobbet. Inget möte är det andra likt, men över tid utvecklar den professionelle en intuition och fingertoppskänsla som vägleder bemötandet i kritiska situationer. Den som vill hålla sig i enkla manualer är snart ”till råttorna”.
Slutligen, standardiserade metoder bortser gärna från reaktioners och situationers orsaker samt helheten i den miljö där de förekommer. Alla vet att den tryggaste arbetsmiljön präglas av bra bemanning, hög kompetens, bra relationer till brukare/elever samt ett tight teamwork. I de fall detta saknas ligger det nära till hands att ropa efter enkla lösningar på svåra problem, till exempel metoden med stort M. Kanske har senare års besparingar och nedskärningar tillsammans med den omtalade styrprincipen NPM (New Public Managment) gjort våra sociala verksamheter mer mottagliga för enkla manualliknande metoder?
Tillägg aug -15: Det är ett år sedan jag skrev detta blogginlägg, unikt på så vis att det ställer kritiska frågor gällande metoden ”lågaffektivt bemötande”. Eftersom det fortfarande läses och delas i olika sammanhang vill jag förtydliga några saker: Jag är i grunden positivt inställd till den inriktning som Hejlskov företräder och jag tvivlar inte ett ögonblick på hans kompetens. Jag tror dock att han, liksom andra forskare, mår bra av att kritiskt granskas och utsättas för diskussion. Ingen beteendevetenskaplig metod utgör den heliga graalen. Och, ja, jag har omfattande egen erfarenhet av de målgrupper som metoderna vänder sig till och nej, jag sympatiserar verkligen inte med någon form av auktoritär metod. Läs gärna inlägget en gång till med de glasögonen.
Tillägg jan -17: Mitt gamla inlägg om ”lågaffektivt bemötande” är fortsatt läst och delat utan någon fade-tendens. Inlägget ligger uppenbart i en realpolitisk vattendelare av något slag. Jag är inte förvånad, men hade varit mer klädsamt om typ Hejlskov eller liknande bemödat sig om att reagera alls i flödet?
Tillägg nov -19: Lågaffektivt bemötande, numera LAB har, i ett polariserat land, i en polariserad värld, kommit att utgöra ett rött skynke för konservativa debattörer, som i oskön förening med nationalistiska krafter närstående gamla totalitära sjunkna skepp, helst vill uppehålla sig vid hypotetiska dilemman där någon slags ”inbillad kamp” pågår mellan otämjda vildar och det upphöjda förnuftet. Mitt enda råd är, passa er för dem.
samtider 
Jag undrar om artikelförfattaren är insatt i förhållningssättet?
Det finns inget standardiserat i det. Själva poängen är att arbeta individualiserat. En av hörnstenarna är att man behöver ha god personkännedom. I övrigt handlar det om att ha kunskap om och ta hänsyn till funktionshindrens konsekvenser. Utifrån den kunskapen anpassar man bemötandet. ”Intuition och fingertoppskänsla” byggs härifrån. Till exempel vet man att många personer som har kognitiva svårigheter lever med förhöjda nivåer av stresshormon. Att känslor smittar är inget nytt.
Något som ännu kanske är nytt för någon är att man kunnat påvisa hos försökspersoner att nivåerna av kortisol sjunker när personen andas lugnt och intar en avslappnad kroppsposition. Därför fungerar det lågaffektiva bemötandet i båda riktningarna. Den biten är inte svår att ta till sig, det behövs inte mer än kännedom för att kunna använda sig av den. Att däremot bemöta personer som är i affekt under påverkan av egen stress bör undvikas. Vi talar om professionalism.
På artikelförfattaren verkar det som om han tycker att man i dessa sammanhang ska agera utifrån sin personliga erfarenhet och sina personliga egenskaper, på gott och ont? Tyvärr har många svaga grupper varit utsatta för det i alltför lång tid.
Än idag är dessa grupper överrepresenterade till exempel i våra fängelser.
För övrigt angående lågaffektivt bemötande. Det har sin grund i Aaron Antonovskys teorier om salutogenes och allas vårt behov av KASAM. Bo Hejlskov har inte uppfunnit arbetssättet utan hämtat det från England (tex Andrew McDonnel) och USA (Ross Greene) Det Bo Hejlskov Elve’n har gjort är att anpassa förhållningssätt för olika brukargrupper. Att vända blicken mot skolans värld är en logisk följd när man arbetar efter övertygelsen att ”människor som kan uppföra sig gör det”
Hej och tack för ditt svar. Egentligen ser jag inget i dina kommentarer som motsäger innehållet i min bloggtext men du har gett mig en del nya infallsvinklar. Gott så.
Jag noterar två saker. Du ifrågasätter min kompetens att föra en kritisk diskussion om metoden och du tillskriver mig åsikter som jag inte delar. Dessa saker har hänt upprepade gånger när jag försökt diskutera lågaffektivt bemötande. Det är väl inte så lågaffektivt?
Hej
Vad är ditt namn?
Jag kommenterar för att ämnet intresserar mig. Har jag ifrågasatt din kompetens att kritisera det och tillskrivit dig åsikter? Jag ställde några frågor, som jag inte fått svar på.
Dock, trevligt om du tycker jag bidragit med något tänkvärt.
Hej igen. Jag heter Klas Lindelöf och bor i Malmö.
”Jag undrar om artikelförfattaren är insatt i förhållningssättet?”
Svar: Ja.
”På artikelförfattaren verkar det som om han tycker att man i dessa sammanhang ska agera utifrån sin personliga erfarenhet och sina personliga egenskaper, på gott och ont?”
Svar: Nej, tvärtom. Men dessa ting måste samspela. Metodutveckling bygger på erfarenheter och ett kritiskt förhållningssätt. Vad annars?
För övrigt, tack för din påminnelse om Ross Greenes betydelse. Ska läsa lite mer där.
[…] eller stör arbetsro. Sparkar och lek med dörrar klarar jag dåligt. När jag lyckas med ett lågaffektivt bemötande är jag som bäst, men det är inte alltid det lyckas. Jag erfar och lär, vågar erkänna […]
I mina verksamheter och liv är jag helt beroende av att kunna tänka och agera lågaffektivt. Och jag välkomnar din artikel.
De exempel du ger är avarter som förekommer, särskilt när man ser lågaffektivt bemötande som en standardiserad metod. Och när man lägger fokus på just det fysiska i bemötandet.
Å andra sidan ser jag långt fler avarter i andra sorters bemötanden på skolor. Personal som hamnar i storkonflikter med elever över det som börjar i småsaker, personal som kräver blind lydnad och som våldför sig på elever.
Bland huvudmän, särskilt de som skär ned på resurser och tappar kompetens i skolorna, är det vanligt att man förespråkar ”ökade befogenheter” dvs våld mot elever som lösning. Senast Mellerud. Mölndal. Halmstad. Listan kan göras lång.
Det mest användbara av Bo Hejlskov-Elvéns och Ross Greenes tankar för mig har varit den om att jag har ansvaret för situationer och att det inte handlar om att ta kontroll över en annan eller en situation utan istället hjälpa den som lätt hamnar i affekt att återfå kontrollen. Hur man gör det varierar i högsta grad.
Utgår man från ansvaret och håller fokus på att den med kortare fokusförmåga, svagare impulskontroll, sämre kommunikationsförmåga mm har sämre förmåga att lösa situationer som riskerar att leda till affekt – då
blir man flexibel.
Tack för dina reflektioner. Jag instämmer.
Vi har på vår dagliga verksamhet diskuterat om det kan vara en metod att som personal följa med en aning i affekten, för att på så sätt bekräfta den hos brukare, men genom sitt eget agerande dämpa den och utgöra ett exempel på ett kontrollerat sätt att hantera den.
Om ni tänker det som att inledningsvis ge bekräftelse till personen att ni ser/hör att hen är upprörd, ja det kan nog vara ”avväpnande” om jag går till mig själv känner jag mig nog lugnare om jag känner att någon hör på mig. Det beror förstås på vad som händer, och vem det är, hur den bekräftelsen bäst kan ges.
Det lågaffektiva är att för egen del ha en plan, och för övrigt en attityd att det är lugnt, vi ordnar det här.
[…] så som jag har återgett det ovan, vill jag nog vända på det perspektivet. Eftersom även jag har uttryckt viss skepsis till inslag i metoden är mitt ärende här inte att dra en lans för Bo Hejlskov, däremot kan jag […]