För drygt fyra år sedan skrev jag i en text om bergsbestigning: Många som bestiger Mount Everest misslyckas och återvänder aldrig. Mer än 150 kroppar har aldrig återfunnits. Man kan undra vad det är som driver människor att frivilligt utsätta sig för så stora risker. Svaret handlar nog om livets korthet och dödens närhet. Ett ordinärt människoliv varar i knappt 30.000 dagar. Det är vår utmätta tid och i dödens närhet är livskänslan som starkast. Att återvända till baslägret efter en lyckad toppbestigning för säkert med sig en stark känsla av att livet inte har varit förgäves.
Modern civilisation försöker få oss att glömma döden, försöker intala oss att våra liv varar för evigt. Det lyckas nästan, men aldrig riktigt. Döden står kvar som ett faktum, dess skugga växer sig längre ju mer den förtigs.
Liknande tankegångar återkommer till mig när jag nu läser om att Indien hårdsatsar på flyget som transportmedel. Jag missunnar inte indier att flyga. Jag missunnar heller inte kineser att flyga. Jag förstår bara inte vad som driver dem upp i luften. Lika lite som jag förstår vad som driver oss själva upp i luften. Det måste vara en stark undermedveten dödslängtan. Flygandet kan liknas vid ett suicidalt risktagande på kort sikt, ett kollektivt självmord på lite längre sikt.
Vi vet att det blir allt farligare att flyga. Den utvecklingen kommer att fortsätta. Hur säkra våra flygplatser än blir så förvandlas flygplanen till väldiga likkistor när de träffas av terroristernas missiler. Civila flyg utgör redan populära måltavlor för effektsökande milisgrupper och kriminella stater. Beslutet om den egna charterresan får framöver allt mer karaktären av att delta i rysk roulett.
När indiers och kinesers flygande når en nivå motsvarande vår egen kommer den globala miljökatastrofen att vara ett faktum. Förmodligen har då golfströmmen stannat och lagt Skandinavien under ett kilometertjockt istäcke. Någon tänker kanske att det då blir lättare att landa flygplanen vilket är fel eftersom ytskiktet på detta istäcke förmodligen kommer att vara ojämnt och uppbrutet. Resten av Europa kommer för övrigt att ligga mer eller mindre under vatten.
Nu säger antagligen Hans Rosling att han har rätt och jag har fel. Vi kan inte missunna indierna att flyga och det är heller inget problem att de gör det. De stora företagen är nämligen smarta. De skapar små intelligenta flygplan som transporterar omkring oss alla nästan utan någon energiåtgång. Alla kan få allt och saker blir bara bättre.
Jag önskar jag kunde dela Roslings optimism men jag tror inte att ens våra företag är så smarta att de kan upphäva naturlagarna. Termodynamikens tredje huvudsats har aldrig motbevisats. Sorgligt ja, men så är det. Den nuvarande utvecklingen i Indien är för övrigt inte smartare än att den handlar om små rykande cessnaplan i kontinental taxitrafik.
Västvärlden, som vi själva tillhör, är definitivt inget föredöme i något enda avseende. Vi tycks med öppna ögon vandra mot avgrunden. Jag tänker på EU-projektet, en moralisk härdsmälta i långa stycken men i synnerhet när det gäller klimatpolitiken. EU:s utvidgning tog ordentlig fart redan för 25 år sedan. Under den långa tid som gått sedan dess har man lyckats med konststycken att försämra, snarare än utveckla kontinentens järnvägsnät. Obegripligt.
Föreställ dig att kunna åka sträckan Malmö-Berlin på tre timmar för trehundra kronor. En fantastisk möjlighet och det borde enkelt kunna lösas eftersom de villkoren gäller för Malmö-Norrköping. Priset Malmö-Berlin har visserligen sjunkit de senaste åren men kostar fortfarande över 900 kronor och tar nästan åtta timmar med den snabbaste anslutningen. Tragiskt, fantasilöst och inkompetent.
Tänk dig att kunna ta en sovvagn från Malmö för mindre än en tusenlapp och vakna i Rom dagen efter. Tanken svindlar men blir fullt möjlig med en standard motsvarande våra x2000. Idag går det dock knappt att boka tågresan Malmö-Rom och den kostar tillräckligt många tusen för att göra alternativet ointressant.
Sträckan Malmö-Berlin liksom Malmö-Rom och alla andra europeiska destinationer finns dock ”instant” tillgängliga med flyg, ofta för bara några hundralappar. Det är en vansinnig felprioritering som snart kommer att ge oss ödesdigra konsekvenser.
Europa är en liten kontinent som enkelt kan sammanbindas med ett modernt och prismässigt konkurrenskraftigt järnvägsnät. Om EU hade lagt krutet där redan för 25 år sedan hade det påverkat de europeiska folkens självbild som ingående i ett större europeiskt sammanhang. Kanske hade rent av en del av de motsättningar som idag präglar unionen delvis överbryggats. Tågresor innebär möten mellan kulturer och människor på ett helt annat sätt än vad flygresor någonsin gör. Flyget kan heller aldrig konkurrera med tåg i fråga om komfort, flexibilitet, tillgänglighet samt inte minst miljöpåverkan. I min värld är detta inte utopiska tankar. Det är det envisa subventionerandet av den globala flygtrafiken som är obegriplig och en aning skrämmande.
samtider 