Jag kommer under fem blogginlägg att ställa diagnos på den vetenskapliga disciplinen organisationsteori. Inläggen kommer att utmynna i att jag antingen slutgiltigt dömer ut disciplinen som kvasivetenskap, eller pekar ut några rimliga utgångspunkter för en väg framåt. Vi får se vilket det blir.
Tiden är nu mogen för att begrava organisationsteorin som vetenskaplig disciplin. Ut med dess badvatten bör systemteorin följa, liksom human resources, strukturella och politiska perspektiv. Släng även ut de organisationsteoretiskt anstrukna socialpsykologerna och de symboliska interaktionisterna. Alla har de förväxlat organisationen med ett nära och besläktat, men ändå väsensskilt fenomen, nämligen sammanhanget. Boken Nya perspektiv på organisation och ledarskap, inleds med en fråga,
”Sears var under mer än ett sekel USA:s största och mest framgångsrika detaljhandelskedja innan Wal-Mart tog ledningen på 1980-talet. Hur kom det sig att ledningen för Sears inte insåg det hot som Wal-Mart utgjorde? Blev utsikten otydlig från toppen av Amerikas högsta byggnad, Chicago Sears Tower?” (Bolman & Deal, 1997 sid. 21).
Redan på bokens första rader har man därmed riktat uppmärksamheten mot studiet av diverse sammanhang, låt vara med organisatoriska referensramar. Ett fenomen förklaras emellertid inte av att refereras till. En karta säger något om landskapet men är inte landskapet. Kartan förklarar landskapet lika lite som namnet förklarar det benämnda. I citatet ovan finns implicita referenser till en vertikal beslutshierarki. Frågeställningen insinuerar ett toppskikt som har förlorat kontakten med verkligheten (jfr m. studier av svenska Facit AB). Författarna har därmed valt en, med Paul Moxnes typiska språkbruk, arketypisk karta över våra djuproller, där sonen dödar fadern (Moxnes, 1995 s. 78-79). Emellertid, om organisationer i någon mening representerar ett fenomen öppet för empiriska studier, borde då inte en organisationsteoretisk problemställning ha varit den motsatta? Vilken slags ordning representerar en detaljhandelkedja som kan dominera en kontinent under mer än ett sekel?
Sammanhanget är som fenomen och studieobjekt intressant och det tycks på flera sätt direkt referera till begreppet organisation. Dock är de existerande teoriernas ständiga begreppssammanblandning ett problem. Sammanhang är flyktiga. Som sammanhanget självt förflyktigas även den teori som (i tron att det är en organisation) studerar det. Organisationsteorier får därmed korta bäst-före-datum och dess teoretiker är i bästa fall begåvade samtidsrecensenter. I boken Organisationskultur ställs exempelvis frågan varför 1990-talet har inneburit en explosion i litteratur av detta slag (Bang, 2000 s. 15-16). Av sex förslag på svar berör typiskt nog inget enda det eventuella följa John-beteende som förefaller uppenbart för en utomstående betraktare.
Finns då något barn i badvattnet, existerar organisationen bortom metafysiken? Om frågan kan besvaras jakande kan vi utropa: Organisationsteorin är död! Länge leve organisationsteorin!
To be continued!
Litteratur
Bang, Henning (1994): Organisationskultur. Lund: Studentlitteratur.
Bolman, Lee & Deal, Terrence (1995): Nya perspektiv på organisation och ledarskap. Lund: Studentlitteratur.
Moxnes, Paul (1995): Hjältar Häxor Horor – och andra djuproller i mänskligt samspel. Stockholm: Natur och Kultur.
Jag börjar dock bena i en innehållsanalys av Skolinspektionens definition. Jag har valt en enkel design för innehållsanalysen där jag vill kunna identifiera vad i definitionen som utgör 
Den avslutande bisatsen, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat, beskriver ett individualistiskt, prestationsinriktat och fostrande chefskap, åter frikopplat från begreppet pedagogik. Dessutom är det möjligt att tolka begreppet insats som syftande på individuella prestationer i en skolmiljö där det ofta är processinriktad samverkan och liknande som avgör resultatet.
Det har förflutit 20 år mellan Bo Nestors definition och Skolinspektionens. Går något att utläsa ur det?
Rektor har fortfarande inte nått fram till positionen som en självklar pedagogisk ledare för skolan – kanske för att 
Vi kan här skönja en motsättning mellan vad som kan betraktas som den ”politisk styrande nivån”, företrädd av Skolinspektionen och den ”förvaltande verksamhetsnivån” företrädd av Skolledarnas riksförbund. Lägger vi därtill skolans egentliga huvudmannanivå, samt hur dessa vill beskriva ledarskapet i skolan, kan vi se tre olika ledningssfärer med tre delvis olika tolkningar, kanske agendor. Ur det senaste avtalet mellan skolans huvudmän och de fackliga organisationerna kan vi läsa följande om det pedagogiska ledarskapet,
Monoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?
En klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en 
För det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.
samtider 