samtider

Jag sätter mig för att skriva några rader om lärlingsutbildning. Det slår mig hur fullständigt irrelevant nästan all skoldiskussion på sociala medier är för denna skolform. Jag läser några tweets av någon som utger sig för att vara docent i pedagogik. Han säger ungefär, att han föredrar förmedlingspedagogik framför elevstyrt arbete sju dagar i veckan… Nå, så hur förmedlar man en excellent utförd putsning av murad fasad? Bäst med Powerpoint? Nej, skolan är en ytterst komplex organisation. Förmedlingspedagogik är ett svar på bestämda problem i vissa sammanhang, elevstyrt arbete svaret i ett annat. För det allra mesta är undervisning en kommunikativ process, men inte ens om sådana grundläggande ting tycks vi kunna bli överens.

Jag har i olika sammanhang kallat många av de skolbilder som florerar på nätet för ”monoistiska”. Med det menar jag att de ofta utgår från en bestämd uppsättning förutsättningar på vilka ett antal metoder kan tillämpas för att uppnå ett visst förutbestämt resultat. Förmodligen stämmer ofta dessa antaganden ganska bra om alla nödvändiga villkor är uppfyllda, men det är just det, villkoren skiftar. Och när de gör det krävs sådant som inlevelse och föreställningsförmåga för att en utvecklande dialog ska äga rum mellan olika parter med skilda referensramar. Detta verkar vara extra svårt att leva upp till inom just skolprofessionen, kanske för att verksamheten är så explicit politiserad.

Jag minns när en stor mängd övertaliga yrkesmilitärer skulle bli lärare i slutet på 90-talet. Det skulle äntligen bli lite ”ordning och reda”. Det blev det inte. Få av dem orkade över huvud taget etablera sig i skolans värld. Den uppsättning framgångsnycklar de hade med sig från kasernerna passade förvånande nog inte lika bra i skolans värld. Orerandet om ordningsregler överlevde dock och skrevs till och med in i Skollagen 2010. Nu skulle det äntligen bli ”ordning och reda”. Det blev det inte. Och så där håller vi på. Det går fortfarande inte en dag utan att det propageras för ordningsregler på sociala medier. Nå, de finns ju nu, så vad är fortfarande problemet?

Monoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?

En klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en svensk lärlingsutbildning. Det finns tre anledningar till varför det förhoppningsvis skulle kunna vara så.

För det första börjar Skolverket nu att få ordning på de nationella styrprinciperna för lärlingsutbildningarna. På uppdrag av regeringen har Skolverket inrättat ett Lärlingscentrum som kan samordna de lokala insatserna på ett nationellt plan. Deras plan tycks hämtad från tidigare (före 2006) framgångsrika satsningar. I den mediala nyhetsfloran syns allt fler exempel på lokala aktörer som presenterar meningsfulla och verkligt attraktiva yrkesutgångar för lärlingar. Själva utbildningsplanerna har dock inte förändrats sedan skrivningarna i Gy11. Jag återkommer till det.

För det andra har det under flera års tid upparbetats en omfattande brist på arbetskraft inom många yrkesområden som lämpar sig väl för lärlingsutbildning. Ungdomsarbetslösheten sjunker snabbt. Det kan bero på att bristen på arbetskraft närmar sig ett akut läge, det kan ha andra orsaker, men är obestridligt.

För det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.

Så kommer det nu att bli drag i lärlingsutbildandet? Nja, historiskt talar det mesta entydigt emot en svensk lärlingsutbildning. Jan Björklund och andra har envist pekat på Tyskland och Danmark som föredömen, men bodelningen mellan utbildning och arbetsmarknad, stat och näringsliv, har sett helt annorlunda ut i dessa länder. Vi behöver bara åka till Danmark för att finna en lärlingsutbildning som är väsensskild från vår svenska. Grundläggande delar har sina rötter ända tillbaks i medeltidens skråväsende. Under de allra senaste åren börjar dessutom problem att hopa sig även i den danska utbildningen, kanske som en följd av postindustriellt präglade förändringar på arbetsmarknaden. Det finns dock en del grundläggande särdrag i den danska utbildningen som man skulle kunna ta fasta på även i Sverige, om man på allvar vill etablera en långsiktigt hållbar lärlingsutbildning. Med vissa komplement kan vi kanske till och med ta steget vidare. Nämligen:

Släpp efter på det centralistiska kontrollbehovet och tillåt ändamålsenliga anpassningar i den lokala praktiken. I Sverige är gymnasielärlingarnas studieplaner identiska med motsvarande gymnasieprogram. Mycket vore nog vunnet om de lokala studieplanerna för lärlingar kunde anpassas till de aktuella arbetsmarknadsbehoven, i första hand tilltänkt lokalt anställande part. Vilken studieplan som ska gälla, kan fastställas i det lärlingsavtal som upprättas mellan lärling, huvudman och arbetsplats.

Fördela utbildningsansvaret rättvist mellan parterna. I en traditionell svensk kontext har en stor del av ansvaret landat på skolan. Skolan har enligt lag och förordning varit skyldig att såväl införskaffa lärlingsplats som erbjuda rehabiliterande elevinsatser i de fall lärlingen inte sköter åtaganden enligt sitt lärlingskontrakt. Fördela istället ansvaret jämnt mellan skola, arbetsplats och lärling. Dokumentera ansvarsfördelningen i gällande lärlingskontrakt.

Renodla lärlingsformen. Boskillnaden mellan gymnasielärling och vuxenlärling behövs knappast. Avgångsbetygen från grundskolan gäller i bägge fallen. De branschspecifika kraven utöver gäller också i bägge fallen.

Därutöver: Ställ högre krav på de berörda branscherna att samordna sitt deltagande och säkra lärlingsplatser. ”Tvinga” företagen att inte åka snålskjuts på befintlig (skolsystemstilltjatad) kompetensförsörjning. Det finns fortfarande branscher som gärna skriker om kompetensbrist utan att bidra konstruktivt till APL- eller lärlingsförsörjning. De är dock samtidigt organiserade på ett sätt som borde göra nationell samordning till en ganska enkel match. I dessa sammanhang har dessutom mycket jobb och bindande löften redan blivit nedlagda.
Så att… Succé?