Göteborgspostens ledarsida excellerar i en ny retorisk genre. Den undviker helst empiri och konkretism för att gärna endast antyda åsikter och sammanhang i alster där svepande formuleringar, signalord och anekdoter får bära fram ett antal oklara antiteser. Jag trodde först att David Eberhards krönika om Solomon Asch var ett olycksfall i arbetet. I själva verket var det tvärt om. Hans text är snarare ”mallad” enligt de smala kriterier som tycks utgöra genomgående norm för att numera platsa på GP:s ledarsida.
Alice Teodorescu är sedan något år tidningens politiska redaktör och verkar ha fått ledningens carte blanche för att etablera en politisk linje som möjligen kan sammanfattas som godhetsskeptisk. Hon ägnar årets påskafton åt att på ledarplats ställa den retoriska frågan, Hur modiga vågar vi vara egentligen? Efter fem genomläsningar inser jag att rubrikens fråga inte är ämnad att besvara, utan bara är en av alla dessa underförstådda signaler som den invigde kan nicka instämmande åt. Låt oss dekonstruera:
Teodorescus text inleds med ett sagotema som kan ge den minnesgode en Deja vu. Det är inte första gången hon använder HC Andersens nakna kejsare, eller något annat allmängiltigt sagotema, som referens. Över huvud taget liknar många av Teodorescus texter varandra, såväl i struktur som i tematik. Även hennes populärpsykologiska referens till mänskligt flockbeteende utgör en återkommande tankefigur. Den är troligen här tänkt att överbrygga det inledande sagotemat.
Vårt beteende på sociala medier, menar Alice Teodorescu, bevisar hennes flockteori. Vi blir glada när vi får ”likes”, ledsna när vi blir bortstötta. Även detta är en återkommande tankefigur ur hennes textproduktion. Därefter följer ett par ”rimliga” stycken om journalistisk konsekvensneutralitet som de flesta bör kunna instämma i.
Det är först i ledarens sjätte stycke som Teodorescu närmar sig någon typ av ställningstagande. Hon konstaterar att det …fanns nyligen en tid i vilken en viss skepticism gentemot medierna ansågs nykter… Att inte inse detta förhållande, och i stället ”brunstämpla” all kritik, kommer enbart resultera i större förtroendetapp och flykt till så kallade alternativmedia där pressetik knappast är något honnörsord. Här levereras således ledarens hela (lätt uttjatade) budskap i en mening, gömd ungefär halvvägs i textmassan. Dessvärre faller hela hennes resonemang redan på sin premiss, nämligen att det …fanns nyligen en tid i vilken en viss skepticism gentemot medierna ansågs nykter… Att inte inse detta förhållande… För det fanns inte nyligen en sådan tid, inte i den bemärkelse som Teodorescu tycks mena. De opinionsmässiga förskjutningar som har ägt rum under de senaste åren är unika i modern tid och finner inte sin motsvarighet hitom 1930-talet. Om skepticism gentemot medierna är avsett att tolkas bredare än bara brunstämpling, faller ändå premissen eftersom en enkel slagning på google visar att en sådan anses lika nykter idag som för 10, 20 eller 50 år sedan.
I ledarens sjunde stycke vill så Teodorescu exemplifiera sin tes med hjälp av Björn af Kleens DN-intervjuer från Östermalm. Hon kallar reportaget tendentiöst och påstår att han försöker driva tesen att stadsdelen skiftar färg från blått till brunt. Hon menar vidare att intervjupersonerna, bland annat Lena Adelsohn Liljeroth, förlöjligas av reportern. Det är tydligt att hon läser in saker i Björn af Kleens reportage som faktiskt inte står där. Hans form är öppna ”frågor och svar” där intervjupersonerna, som i efterhand har läst och godkänt hans formuleringar, representerar ett brett spektrum av åsikter. Det tendentiösa, liksom förlöjligandet, finns i betraktarens öga, inte i af Kleens text. Detta gäller även färgen brun, som såvitt jag kan se, inte nämns någonstans i reportaget, utan ”kletas” på av den misstrogne läsaren. Så här lyder af Kleens inledning och egentliga tes: Sverigedemokraterna stjäl moderata väljare på Östermalm i Stockholm, ett av Sveriges mest förmögna och välutbildade kvarter. En i mina ögon vederhäftig journalistisk utgångspunkt för ett kultursociologiskt reportage.
Men anmärkningarna på af Kleens reportage utgör i Teodorescus text egentligen bara en transportsträcka till hennes egentliga poäng nämligen, Lena Adelsohn Liljeroth vädrar åsikter hon inte gjorde då hon var kulturminister i Fredrik Reinfeldts regering. Måste man gå i pension för att sluta snegla ängsligt på grannen innan man vågar formulera en uppfattning i landet med grundlagsstadgad yttrandefrihet, undrar Teodorescu retoriskt. Så långt i texten blir jag åter osäker på vilken tes hon försöker driva. Menar hon att alla (moderater) innerst inne är Sverigedemokrater? För hon kan väl inte på allvar tro att det i första hand är grannen man sneglar ängsligt på om man är kulturminister och vill vädra sin fäbless för så kallad alternativmedia? Möjligen går jag här vilse i någon dubbelbottnad antydning jag inte begriper mig på, för i min dekonstruerande läsning blir resonemanget bara platt, konstigt och världsfrånvänt.
Ännu konstigare blir det i stycke åtta när Teodorescu skiftar fokus från vilsna moderater till att oroa sig över hur den statliga medieutredningen enligt sin promemoria vill förtydliga innebörden av vad som redan står gällande demokratibestämmelsen i Public Services sändningstillstånd. Förmodligen nämner Teodorescu saken därför att ett radiobråk mellan 
henne själv och Alexandra Pascalido råkar utgöra promemorians (sid. 38-39) exempel på själva problemet. Detta intryck förstärks av en googling. Alice Teodorescu verkar i sammanhanget vara landets enda oroliga person.
Ledaren avrundas därefter med ett antal allmängiltiga och högst rimliga konstateranden och lämnar mig i en känsla av osäkerhet om vad det egentligen är jag har tagit del av. Hvad vilja Alice Teodorescu? Jag loggar in på sociala medier för att kolla kommentarer och delningar i anslutning till det jag nyss har läst. Hennes anhängarskara består tydligtvis till övervägande del av personer vars åsikter kan sorteras in som konservativa, nationalistiska, extremhöger, SD-associerade och/eller främlingsfientliga. Alla dessa läser således in ett klart budskap i vad som för mig framstår som svepande, anekdotiskt och ganska undanglidande…
Så får jag syn på en tweet från Alex Voronov, ledarredaktör på liberala Eskilstunakuriren.
Han har alltså blockats av en nära kollega, Alice Teodorescu!?!! Jag läser om hennes ledare i en ny kontext och plötsligt faller saker på plats. Hur modiga vågar vi vara? Tänk typ Alex Voronov, tänk hans liberala humanism, hans inkluderande och demokratiska vurm, hans outtröttliga agitation för öppenhet och människors lika värde. Om han är fiendebilden? Då är det är tydligen i opposition till honom och hans likar ledartextens vi skall ställa frågan om hur modiga vi vågar vara, eller? Jag hoppas jag har fel…
Två böcker måste nämnas. De har tjänat som inspirationskälla i utformandet av denna organisationsteoretiska ansats. Ingen av dem handlar egentligen om organisationsteori, men borde kanske göra det eftersom de innehåller nycklarna till ett nytt sätt att betrakta organisationerna på.
Stephen Jay Gould (1941-2002) var paleontolog, men undervisade i bl.a idéhistoria vid Harvard. Han har gett ut flera böcker med naturhistoriska essäer som är små underverk av vetenskaplig stringens utan att för den skull förlora i läsvärde. Små detaljer sätts alltid i större sammanhang och blir intresseväckande. Exempelvis berättar han i ”Pandans tumme” om detta pungdjurs sjätte finger på ett sätt som lockar till generaliseringar kring liknande fenomen i, varför inte, en organisation (Gould, 1987). Existerande organisationsteoretiska perspektiv fastnar ofta, paradoxalt nog, i det mindre uppenbara och missar därför uppenbara förbindelser mellan detaljer och helheten. Så undgick det följaktligen Bang att se ”följa-John”-beteendet i utgivandet av organisationsteoretiska kulturanalyser under 90-talet (Bang, 2000).
– En ekonomisk ordning: En organisation är alltid i någon mening en ekonomisk ordning. Lantbrukets ordning är lätt att acceptera. Frön sås, växer upp, skördas, säljs. Den är tydlig. Konglomeratet av konsultextraknäckande landstingsdirektörer blir i denna mening mer diffus. Märtaskolans ekonomiska ordning blev över tid, genom verksamhetens höga integrationsgrad med överlappande organisationer, tämligen diffus.
– Organisk ordning: Ger helt enkelt mått på vilka resurser som går in och ut ur organisationen betraktat som system. Är systemet energislukande och resursförbrukande eller kan det betraktas som självförsörjande eller ekologiskt? Detta är en helt försummad aspekt i existerande organisationsteori. Den utgör dock en basal förutsättning för alla organisatoriska system. Märtaskolan konsumerar material för att producera kunskap. Den tillhör det reproduktiva systemet och måste därför fogas till ett större sammanhang för att dess roll som organisk ordning skall kunna utrönas.
”Organisationskultur” definieras begreppet som …ett integrerat system av inbördes förbundna psykologiska grupper som skapats för att nå ett givet mål (Bang, 2000 s. 18). Här förekommer begreppet ”system” som referensord för definitionen. Definitionen som helhet beskriver dock en speciell typ av ”ordning”. Begreppet ”Ordning” betecknar alla tänkbara former av ”System”. Emellertid gäller inte det omvända. Kännetecknande för ett system är att det är ”i förväg uttänkt” samt applicerbart. Därmed utesluts spontant uppkomna organisationsformer ur definitionen.
Underförstått är dessa organisatoriska problem sprungna ur ett synsätt personifierat av Taylor. De representerar en rationalism som säkert föreföll självklar och nödvändig under den tidiga industrialismens uppbyggnadsfas, men som kring tiden för världskrigen mognat ut och blivit ett otillräckligt instrument för vidare ”mervärdesförädling”. Nu träder ”human resource”-perspektivet in på scenen och erbjuder en kopernikansk spegelvändning av de organisationsteoretiska utgångspunkterna. Man kan säga att det strukturella perspektivet har frågat vad människan kan göra för organisationen, medan ”human resource”-perspektivet frågar vad organisationen kan göra för människan. Sin utgångspunkt tar man i Abraham Maslows behovsteori som indelar de mänskliga behoven i en hierarki om fem steg, nämligen,
Enligt ”human resources”-perspektivet handlar livet i organisationen huvudsakligen om samarbete. Konflikter betraktas som dysfunktioner, vilka förhindrar en utveckling i konsensus. Anhängarna av det politiska perspektivet hävdar tvärtom konflikten som en av drivkrafterna i en organisations utveckling och betraktar därmed organisationer ”…som levande och skräniga politiska arenor som rymmer ett komplext nätverk av individuella och gruppmässiga intressen.” (Bolman & Deal, 1997 s. 193).
Dialogen visar på något djupare än förekomsten av organisationskultur. Kommunikationen styrs av en tämligen strängt utformad värdehierarki, vars återkommande teman, ritualiseras och används för att understryka gemenskapen mellan gruppmedlemmarna, samt för att identifiera ”de andra” (se t.ex Bolman & Deal, 1997 s. 254-255). Floran av dylika kulturanalyser är emellertid så bred och teoretiskt heterogen att Lindelöf inte försöker sig på någon egen teoribildning, utan bara fogar ytterligare en analys till den redan existerande mängden, typ ”Kulturen på skolan X någonstans i Sverige” med den populariserande underrubriken ”Var står katedern i det här klassrummet?”.
samtider 