samtider

Trots att vårt senaste besök ägde rum för över ett år sedan bryter han ihop redan i tamburen. Tvååringen har bestämt sig för att BVC utgör fiendeland.

Han klamrar sig som en föräldralös chimpansunge kring min hals medan sköterska och doktor söker hans uppmärksamhet med docka, boll, klossar och bondgårdsdjur. Att vägas, mätas eller lyssna på något hjärta är inte att tänka på. Det finns knappast några rationella skäl till att det är så här. Personalen är tillmötesgående och några nålstick eller traumatiska händelser finns, vad jag kan påminna mig, inte heller med i någon bakgrundsbild. Någonstans finns antagligen ett svar. En kombination av tillfälligheter och mikrohändelser har skapat ett starkt aversivt kroppsminne. Vad, när och varför förblir oåtkomligt. Kanske spelar det inte heller någon roll. I samma ögonblick som de automatiska dörrarna slår igen bakom oss är han åter sitt vanliga jag. – BVC roligt, hulkar han motsägelsefullt och snurrar några varv runt en lyktstolpe. Han ler trots att ansiktet fortfarande är svullet av all gråt och kramar den lilla sköldpadda han fick plocka ur en ask.

Hade tvååringens reaktion kunnat utmanas där och då? Ja, om ”tiden” hade funnits som ett verktyg kunde tvååringen i lugn och ro fått utforska miljön och dess människor på sina egna villkor och paniken hade sannolikt lagt sig. Över tid hade tilliten och nyfikenheten tagit över. Den ”tiden” saknas ofta numera. När ”tiden” saknas återstår ofta endast tvång. Auktoritära tillrättavisningar, fasthållning, hot och ”konsekvenser” skulle få honom att kapsla in sina känslor och låta den mentala autopiloten ta över beteendet. Så gör vi inte längre med barn i vårt land. Däremot är sådant som känslor och känslomässiga reaktioner fortfarande omgivna av många starka tabun. Den professionella lösningen blir att ”göra det bästa av situationen”, ibland metodiskt som när vi använder ett lågaffektivt bemötande.

Jag har en teori om varför tvååringen reagerar som han gör. Jag tror att han instinktivt värjer sig mot miljöns starkt manipulativa karaktär. Tvååringen är verkligen ingen som hoppar jämfota på beställning. Hans syskon, idag unga vuxna, är precis likadana, kanske även jag själv. BVC gör vad de måste. De måste ”låtsas” leka med klossar, måste ”låtsas” berömma, för att instrumentellt kunna avläsa, utvärdera och dokumentera tvååringens motoriska färdigheter. Tvååringen tycks dock ha avkodat situationens dubbelnatur och upplever den av någon anledning som hotfull. Kanske rör det sig rent av om en genetisk predisposition att reagera som han gör. I dessa grundläggande reaktionsmönster uppträder individuella skillnader väldigt tidigt i utvecklingen. Tvååringen svarar med trots på en situation där många andra barn ”triggas” av den uppmärksamhet de kan få genom att hoppa jämfota och visa upp sina färdigheter. Dessa skillnader följer oss inte sällan upp i vuxen ålder.

Mot ovanstående är det intressant att följa samtidens skoldebatt. Jag betraktar omslaget till professor Linderoths bok som skall återupprätta läraren; ett ilsket blängande manshuvud i marmor. En patriarkal arketyp. Författarens återkommande mantra är att ”…den som kan skall berätta för den som inte kan”. Den enkla slutsatsen framställs som en lika ursprunglig, som överlägsen metod för att överföra kunskap. Idén har under senare år kommit att bli det dominerande paradigmet för hur framtidens skola bör vara organiserad. De flesta tycks tro att det verkligen är så enkelt. -Jag kan, säger tvååringen, trycker undan min hjälpande hand och fortsätter kämpa med sina Duplobitar. Jag funderar i mitt stilla sinne över var han kommer att ta vägen i det dualistiska skolsystem som i vår samtid tornar upp sig.