Ett smärre lärardrev har riktats mot Skolverkets nya generaldirektör Peter Fredriksson efter att denne har uttryckt ståndpunkten att lärare borde sköta sina jobb istället för att gnälla. Bilden av Fredriksson som ”auktoritär streber” förstärks i ett beryktat klipp från UR , där denne ses ”tvåla till” rektor Lina Axelsson då hon inte rakt av köper hans idé om tvålärarsystem (25 minuter in i filmen).
Hela denna så kallade ”GD-gate” väcker tankar. Mest förvånande är nog att generaldirektörens beteende har gjort lärarna så förbannade, för vad trodde de? Det ideal som omfamnas idag handlar till stor del om ordning och reda, auktoritära strukturer och starka ledare. Peter Fredriksson lever upp till detta konservativa ideal och har klättrat hela vägen till en post som generaldirektör. Så vem blir förvånad? Snarare är det väl så att en personlig profil näraliggande Fredrikssons nära nog utgör förutsättningen för att klättra i våra hierarkiska system. Kanske beror en del av reaktionerna på att de mekanismer som konstituerar de hierarkiska systemen sällan skildras så öppet som i klippet från UR. Dessa maktkamper skall skötas diskret bakom lyckta dörrar. Grämelsen över förorätter skall utstötas viskande över blaskigt kaffe i ovädrade personalrum.
I SvD skriver hjärnforskaren Martin Ingvar att barns hjärnor är konstruerade för att följa en vägledare som lär dem nya saker. Om vi för ögonblicket bortser ifrån att citatet utgör en grov förenkling, och bortser ifrån att Ingvar argumenterar mot en nidbild av svensk skola, ser vi att det budskap Ingvar ständigt återvänder till, är att auktoritära strukturer är det vetenskapliga svaret på skolans utmaningar. För att skapa interna drivkrafter för inlärning hos alla elever bör lärare ha auktoritet och vara tydlig kring vad som förväntas av eleverna och hur de ska nå dit. Läs citatet, se klippet från UR och fundera på om det Peter Fredrikssons gör, inte är att följa Martin Ingvars råd. Skolans största utmaning är att lära eleverna underordning, hävdar Skolverkets generaldirektör nyligen i ett föredrag. Vem som helst kan se att Lina Axelsson med sitt ifrågasättande av Fredrikssons ”sanning”, undergräver hans auktoritet på samma sätt som elevers postmoderna relativisering av lärarbudskap undergräver lärares. Att sympatierna i sammanhanget hamnar på Axelssons sida utgör en fingervisning om vilket komplext och dubbelbottnat begrepp ”auktoritet” faktiskt är. Det äger sin lockelse som friktionsfri ideologisk abstraktion, men förbyts ofta i magknip och illamående omsatt som hierarkisk social konkretion. Överallt där det finns en auktoritär struktur pågår en kamp om makt och revir. Auktoritet är verkligen inget oproblematiskt begrepp.
Men det är väl ändå skillnad på barn och vuxna? Både ja och nej. Barn vet mindre och deras hjärnor utvecklas under uppväxten. De är beroende av vuxna, men att ur detta dra slutsatsen att de är programmerade för auktoritära strukturer, är helt enkelt fel. Martin Ingvar hävdar att barns arbetsminnen blir överbelastade av problemlösning, vilket är nonsens. Barns arbetsminnen fungerar som vuxnas, men är faktiskt vassare. Alla som har spelat ”memory” med en femåring vet detta. Arbetsminnen kan bli överbelastade, men det gäller såväl barn som vuxna. Om utmaningen är rimlig med hänsyn till ålder, förkunskaper och allmän förmåga, sker i bägge fallen inlärning. För att detta skall ske krävs ingen ”auktoritär lärare bland disciplinerade elever”. En ”trygg lärare bland harmoniska elever”, fungerar bättre.
Arbetarklassens barn sägs lida under frånvaron av auktoritära strukturer. Påståendet är en blandning av sanning och fördom. Det fördomsfulla ligger i att uttala sig kategoriskt om en så stor grupp individer. I fråga om ritualer och fostransideal ser arbetarhem ytterst olika ut. Oftast syftar man dock på den avgränsade gruppen språksvaga pojkar som uppfostrats med korthuggna kommandon. Dessa anses behöva struktur och auktoritet. Det fick de på Monroes Harlemskolor och det fungerade bra där och då. Jag tror för min del att man bör reflektera över varför Monroe i stort sett har förblivit en världsunik enskildhet. Om modellen hade varit brett implementerbar, hade detta skett i stora delar av västvärlden. Istället är den faktiska verkligheten sådan att det i första hand är elitskolorna som präglas av struktur och auktoritet. Obegripligt, om det är i utsatta skolor modellen anses funktionell. Begripligt, som uttryck för en ideologi.
Det finns ett gammalt talesätt om att barn inte gör som man säger, utan som man gör. En auktoritär språklärare lär förutom språk ut auktoritet. Barn lär inte bara det framlagda stoffet, utan hämtar sitt lärande ur hela den närvarande kontexten. Förutom språk, lär sig eleven i det auktoritära klassrummet om sådant som makt, inflytande, över- och underordning. Det lär sig in på bara huden hur sådant som beröm och tillrättavisningar fyller kroppen med känslor av stolthet eller skam. I sådana fakta ligger våra undervisningsmodellers ideologiska dimensioner.
Samtidens auktoritetsvurm är dock ingen avgränsad skolfråga. Den präglar i hög grad hela samhället. I kvällspressen utropar skribenten Naomi Abramowicz att folket äntligen kärleksbombar polis och militär. Att vi uppmanas kärleksbomba våldsmonopolet, snarare än med nykter distans, betrakta det som rättsstatens sista utpost, är signifikativt för vår samtid. På Twitter koketterar skoldebattörer Isak Skogstad med att han låter sina elever marschera in i klassrummet för att sedan stå vid sina bänkar och samfällt säga God morgon Mr Skoglund. Jag hade själv en lärare som ägnade sig åt dylika procedurer. Och jag hatade det, men deltog motvilligt för att undvika bråk. Jag upplevde mig reducerad till ett av de objekt som utgjorde hans skyltfönster mot en oklanderlig lärargärning. I gengäld ansträngde jag mig aldrig mer än vad som var absolut nödvändigt för att uppnå ett godkänt resultat. Fler elever kände som jag, dock långt ifrån alla. Några gick med liv och lust in för ritualernas transcendentala kollektivism och tycktes växa av magisterns gillande blickar. Andra protesterade högljutt och blev inte så långvariga i klassen. Ytterligare andra tycktes likgiltiga inför spektaklen. Jag tror att vi utgjorde ett ungefärligt genomsnitt av de reaktioner som framkallas då auktoritärt präglade aktiviteter begagnas i en tvingande social miljö.
Auktoritet är, och bör behandlas som ett ytterst komplext begrepp. Med alla de känslor han väcker, är inte Peter Fredriksson en udda fågel i vår svenska hage. Han utgör den auktoritära normen; som friktionsfri ideologisk abstraktion, idealisk; som hierarkisk social konkretion, ibland ganska obehaglig.
Det slås fast att läsförmågan hos skolbarn har sjunkit genom åren. Följer man 25 år av undersökningar så ser man att den bristande ”funktionella läsförståelsen” hos femtonåringar har ökat från nästan en tredjedel av underlaget till, nästan en tredjedel. Det kan tyckas att detta motsvarar ingen ökning alls, men då har man inte adderat sådant som folks magkänslor och anekdotiska bevis. Många känner någon som har hört lärare vid akademin intyga att studenterna blir allt dummare. Även Ann Heberlein. En 
objektivt. Det enda vi kan veta säkert är att vi bara behöver söka oss 250 år bakåt i tiden för att hamna i en värld där knappt en käft kunde läsa (Vissa framhärdar i att skolan var bättre då, att lärarna fick vara lärare, men det är nonsens). Bokstäverna och de ordsymboler de kan sammanfogas till är evolutionärt, av sent datum. Människors prat, språket, fanns långt innan alfabetet. Kanske är det därför barn pratar flytande språk, långt innan de läser flytande text? Vilket för oss in på kommunikation.
ord. Den senare gruppen sägs alltså växa (magkänslan). Det är här Lev Vygotskij kommer in. Av konservativa, så kallade katederförespråkare, avfärdas han som ovetenskaplig socialist. Det hindrar honom dock inte från att i allt väsentligt ha rätt. Hans centrala idé, om att det lärande barnet utvecklas optimalt i sin ”proximala utvecklingszon”, är empiriskt påvisbar. Och för att barnet över huvud taget ska kunna befinna sig i den proximala utvecklingszonen, måste de utmaningar barnet antar, i någon mening vara inifrånstyrda. Det måste finnas incitament. Barnet måste vara subjekt i sitt eget lärande. Som lärare märker man antagligen av den starka korrelationen mellan ingångsvärdet – rikt språk, och outputen – läsfärdighet. Sen läsinlärning korrelerar i hög grad med fattigt språk. Här finns en liten hake i devisen ”läs för dina barn”. Om godnattsagoläsandet blir kompensatoriskt, en ersättning för det vardagens kommunikativa samspel som inte längre ryms i våra självupptagna vuxenvärldar, då sker ingen nämnvärd språkutveckling, eller läsutveckling. Att läsa för sina barn är silver, att tala med sina barn är guld. Samma grundsats gäller i skolan; att föreläsa är silver, att resonera är guld. Synd då att svensk skola är 
samtider 