Framför allt sedan hösten 2014, har allt skarpare kritik kommit att riktas mot vad som i skolvärlden benämns inkluderingstanken. Idén som sådan, handlar om att elever med särskilda behov, så långt det är möjligt, skall slippa separeras från sina kamrater och att det extra stöd de behöver, skall kunna utgöras av lösningar som finns integrerade i den ordinarie undervisningsmiljön.
Inkluderingstanken är inte ny, utan kan sägas utgöra en del av det bärande paradigm som kontinuerligt har omdanat våra sociala institutioner i efterkrigstidens svenska välfärdsbygge. Tankegången manifesteras i storskaliga reformer, så som enhetsskolan 1962 och psykiatrireformen 1995. Drivkraften tillskrivs ofta socialdemokratin. En stor del av de många bakomliggande besluten har dock fattats i bred parlamentarisk enighet och av skiftande majoriteter. Den skulle kunna sägas utgöra en av grundbultarna i den ”sociala borgfred” som, fram till nyligen har särpräglat den typ av välfärdsstat som fått epitetet ”den nordiska modellen”.
Mot inkluderingstanken ställer en allt starkare opinion idéer som bygger på exkludering i varierande grad. Inför årets riksdagsval lägger Liberalerna ett skarpt förslag om att på bred front återinföra äldre tiders specialklasser. Missnöjet med inkluderingstanken är begriplig sett till hur olika typer av inkluderande särskilt stöd har hanterats av många huvudmän och skolledningar. Budgetängslan och kompetensbrist har allt för ofta resulterat i organisatoriska halvmesyrer som inte har löst de problem de har varit avsedda för. Skolinspektionen har spätt på denna utveckling genom sin approach av totalt tondöva paragrafryttare.
Andelen elever med särskilda behov har över tid pendlat runt 10% i svensk skola. Under Jan Björklunds tid som utbildningsminister började andelen växa och hade vid utgången av hans andra mandatperiod nästan fördubblats. Denna tillväxt beror inte bara på dålig skolpolitik, utan har understötts av sådant som periodens höga invandringstal, växande segregation, det neuropsykiatriska paradigmets allt större dominans samt sociala mediers intåg i barn och ungas liv. Om ett transparent system med exkluderande specialklasser införs, kan detta komma att behöva dimensioneras för 20% av en årskull. En genomsnittlig elevkostnad bör i sammanhanget landa på ungefär 2,5 gånger ordinarie skolpeng. Kostnaden för en institutionaliserad lösning med olika typer av specialklasser bör därmed kunna beräknas utgöra uppemot 40% av en framtida skolbudget. Jämfört med nuläget rör det sig om en avsevärd fördyring. Kostnadsaspekten är dock något som också lyfts av inkluderingskritiker. Särskilda behov måste få kosta pengar, heter det med hänvisning till Skollagen. Frågan om var dessa pengar skall hämtas, återstår att besvara.
Inkluderingstanken, så som begreppet diskuteras i dagens skola, är en svår konst. Exemplen på misslyckad inkludering är, som sagt, otaliga. Naturligtvis vantrivs lärare i ett ”stökigt” klassrum och det är både mänskligt och rationellt att i det läget rikta sin frustration mot de elever som stökar. Ur ett lärarperspektiv är således exluderingstanken attraktiv utifrån att den kan antas öka 
förutsättningarna för lugn och ro i klassrummet. Ur ett avnämarperspektiv, främst föräldrar, har intresset för exkluderande lösningar kommit att flyta samman med kundperspektivet på skola. Det finns helt enkelt en förväntan på att skolan skall kunna erbjuda ett smörgåsbord av pedagogiska lösningar som svarar mot olika typer av inlärningsproblem. De mest attraktiva har allt oftare kommit att bestå av ”skräddarsydda” friskolor med väl tilltagen elevpeng.
Om vi betraktar inkluderingstanken som svår, bör vi heller inte blunda för de svårigheter en institutionaliserad exkludering kommer att föra med sig. Det handlar om allt från finansiering och urvalssystem, till fungerande regelverk och vilken verksam specialklasspedagogik vi egentligen föreställer oss. Det som ytligt sett kan tyckas vara en quick-fix, kommer vid en storskalig implementering att bjuda på en mängd utmaningar och svåra frågeställningar. Dessa är helt frånvarande i den pågående debatten, vilket är oroväckande.
Jag har redan berört finansieringsfrågan. Ett troligt scenario är att specialklassverksamheten blir dyrare, än vad som initialt kommer att beräknas. Min egen beräkning, att den snabbt kommer att närma sig 40% av en total skolbudget, är ingen orimlig gissning. I exkluderingstankens kölvatten kommer det att uppstå starka argument för att öka de normalfungerande klasstorlekarna, liksom för att öka ordinarie lärares undervisningstid. Detta kommer att generera nya konflikter, vilket över tid kommer att utmynna i ett ifrågasättande av specialklassernas kostnadsbild. När det så småningom börjar skäras i specialklasserna, kommer det att gå ut över verksamheternas kvalitet, vilket kommer att generera ytterligare nya konflikter. Resonemanget kan tyckas hypotetiskt, men grundar sig helt i den logik, enligt vilken senare års forcerade, sällan särskilt genomtänkta, skolreformer har utvecklats.
Ett huvudmotiv för exkluderingsideologin anhängare utgörs av en önskan om arbetsro i skolans ordinarie klassrum. Man önskar att elever som förstör lektioner skall hänvisas till en verksamhet, bättre anpassad för deras behov. Brist på social anpassningsförmåga var också det viktigaste urvalskriteriet till äldre tiders specialklasser. Bråkiga elever hamnade i OBS-klass. I dagens kontext, samexisterar dock exkluderingsideologin i hög grad med det neuropsykiatriska paradigmet. NPF-samhällets önskan om att utbudet av specialklasser skall svara mot behoven hos olika typer av neuropsykiatriska diagnoser, har även blivit den bredare exkluderingsrörelsens viktigaste argument. Fortfarande, vågar jag dock påstå, består kärnan i det starka stödet för exkluderingsideologin, av en förhoppning om arbetsro i skolan. Detta nuläge väcker svåra frågor om på vilka premisser elever skall placeras i specialklasser. Skall det vara valbart eller skall det vara tvingande? Skall det kunna ske som ”en konsekvens” av det egna beteendet eller som ett resultat av en utredning, eller som ett aktivt val? Skall man på skolvalsvis kunna välja sin specialklass? Vilket svar man väljer att ge dessa frågor kommer att ha avgörande betydelse för systemets fortsatta utformning. Utan några tvångsmedel, kommer antagligen många elever med problemskapande beteenden, att vägra specialklass. Därmed kommer många att bli besvikna på systemet. Med tvångsmedel, kommer lösningarna att, som ett brev på posten, åter upplevas som stigmatiserande och kränkande.
En annan fråga handlar om hur tidigt i skolgången elever bör exkluderas. Så tidigt som möjligt, brukar det heta. Det borde betyda redan i förskolan. Problemet med detta är dock att exkludering sällan är en vårdnadshavares förstahandsval. Vårdnadshavaren vill i allmänhet inte se sitt barn exkluderat innan de inkluderande alternativen anses uttömda. Situationen bedöms därför ofta som hanterbar under de första skolåren, för att med ökande krav närma sig en tippning-point, inte sällan så sent som i puberteten.
Något som inte alls berörs i inkluderingsdebatten, är vilken verksam pedagogik man egentligen föreställer sig inom ramen för ett specialklassystem. Vad är det i specialklasspedagogiken som anses omöjligt att arbeta med inkluderat? Jag har ställt frågan i många sammanhang, men egentligen aldrig fått några svar. De svar jag får, gäller aspekter som är uppenbart möjliga att inkludera, men där det inte blivit gjort. Oftast gäller det kompetens och resurser. Kanske är exkluderingsideologin bara ännu ett exempel på samtidens segregeringsvurm i stort. Lika barn, leka bäst.
Jag själv? Jag har inget emot vare sig smågrupper, specialklasser eller andra exkluderande särlösningar. Däremot är jag djupt skeptisk till den förhärskande exkluderingsideologi som i samtiden växer sig allt starkare. Exkludering kan aldrig vara ett mål, det kan däremot inkludering. Inkluderingstanken är svår, i vissa fall omöjlig. Den kräver intresse, pedagogisk kunskap och god vilja, och kan under dessa förutsättningar bli väldigt bra. Jag tror på det därför att jag, med egna ögon har sett det. Jag har under mina egna barns skolgång fått uppleva otaliga exempel på saken, inkluderande lösningar som gjort alla till vinnare och mig varm i hjärtat. Under mina år som rektor har jag trots detta, jobbat med alla möjliga typer av ”nödvändiga” exkluderande lösningar. De har dock alltid ingått i en genomtänkt trappa av åtgärder, alltid med det självklara målet, att så långt möjligt inkludera utifrån varje individs förutsättningar. En exkluderande lösning har även den, syftat till inkludering. Mitt förslag är, behåll inkluderingstanken, men låt skolenheter och huvudmän arbeta pragmatiskt med de verktyg de anser nödvändiga för sin måluppfyllelse. Låt en lika pragmatisk stat övervaka deras arbete och sprida de goda exemplen. Där specialklasser fyller en funktion, fyller de antagligen en funktion. Det borde till och med Skolinspektionen begripa. Att öppna dammluckorna för exkluderingen som norm blir dock troligen ett beslut våra skolreformatörer bittert kommer att ångra.
Frågan man kan ställa sig så här, ett decennium senare är; hade situationen på vår gymnasieskola sett annorlunda ut om det där och då hade funnits ett mobiltelefonförbud? Spontant är mitt svar på den frågan, nej. På vår enhet fanns det en samsyn kring hur en god ordning kunde definieras och till en sådan ordning hörde definitivt inte några störande mobiltelefoner. I praktisk juridisk mening hade ett mobiltelefonförbud inte förändrat någonting. Det går dock att betrakta den tänkta lagstiftningen ur ett annat perspektiv.
Jag blev vid ett tillfälle mordhotad av en gymnasieelev. Det började med att dennes explosiva beteendeproblem utgjorde en omöjlighet för vederbörandes närvaro på skolenheten. Jag försåg huvudmannen med underlag och de stängde av eleven en vecka (Skollagen 2010:800). Efter avstängning återkom inte eleven till skolan utan valde istället att mordhota undertecknad via sms, vilket omedelbart, i elevens frånvaro, resulterade i en ny avstängning. Sammanfattningsvis eskalerade situationen snabbt till ett läge där huvudmannen stängde av eleven för resterande läsår. Den myndiga elevens ”vårdnadshavare” överklagade till Skolinspektionen, som i en utförlig inlaga ställde ett drygt tjugotal komplicerade kontrollfrågor till vår enhet. Många av frågorna, i ett ärende där vi ansåg oss ha mycket bra på fötterna, emanerade ur rena påhitt från ”motpartens” sida. Jag behöver knappast tillägga att ärendet renderade en stor mängd arbete och att handläggningen ställde minutiösa krav på skolans dokumentation. När Skolinspektionen efter några veckors handläggning överlämnade sin dom, fann man att eleven i samband med en av avstängningssituationerna inte tillräckligt tydligt hade beretts möjligheter att yttra sig angående beslutet före dess verkställighet. Därmed skulle vederbörande med omedelbar verkan meddelas välkommen till enheten igen. Ridå.
samtider 