Till och från, eller på och av, diskuteras ”bildningsidealet” i vår offentlighet. För närvarande är det ”på” och jag tar tillfället i akt att ägna denna bloggtext åt en kråkvinkel på fenomenet. Min tes är ungefär, att bildningsidealet bör identifieras som ett organiskt, snarare än instrumentellt fenomen. Som med så mycket annat på denna blogg, bör en sådan tankegången bli viral först om några år, ungefär år 2024.
När jag har tillfälle lyssnar jag på tolvslaget med dagens dikt i radions P1. Jag vet inte så mycket om poesi, men roar mig ändå med ett slags quiz som går ut på att gissa upphovsman till den upplästa dikten, samt till det efterföljande musikstycken. Ibland prickar jag rätt på poet, om vederbörande tillhör den välkända mittfåran, en Dan Andersson, Karin Boye (sic) eller Göran Sonnevi. För det mesta kan jag någorlunda placera musikstycket i tid och rum. Nyligen spelades ett stycke där den dominerande solostämman utgjordes av en klarinett som förde tankarna till experimentell nymodernism. Grundackorden lät dock 1600-tal, Centraleuropa, Bach, rent av Goldbergvariationerna. Det föreföll motsägelsefullt, och klarinett fanns väl inte ens på 1600-talet? Jag gissade lite uppgivet på pastisch av Goldbergvariationerna, vilket det också visade sig vara. Sådana gånger, när man har avtäckt en slamkrypare, kan man för en stund känna sig syresatt och uppsluppen trots att upplevelsen är helt privat. Jag förnimmer något av det som den ungerske forskaren Csíkszentmihályi har benämnt som ”flow”, känslan som infinner sig då man ägnar sig åt kreativa aktiviteter och lustfyllt lärande. Men är den aktivitet jag har ägnat mig åt ett uttryck för det så kallade bildningsidealet? Jag tror faktiskt att de flesta svarar jakande på den frågan. Även jag själv.
I litteraturen tillskrivs bildningsidealet en ganska enhetlig definition. Det handlar om att aktivt uppsöka kunskap och förkovra sig på ett sätt som medger att man kan sätta sina kunskaper i ett större sammanhang. Det handlar om att kunna frigöra sig från kunskapens nyttobetonade aspekter och betrakta kunskapen som, inte bara ett medel, utan ett mål i sig självt. Det handlar om det reflexiva medvetandet, att kunna sätta sig själv och den egna tiden i ett historiskt, kulturellt och socialpsykologiskt sammanhang. Men bildningsidealet är också en term som numera nästan uteslutande används i preteritum, om en obestämd dåtid som inte längre existerar. Bildningsidealet övergavs för 30, 50 eller 100 år sedan, beroende på vem man frågar. Bildningsidealet är samtidigt något som måste återupprättas. Det verkar de flesta vara rörande överens om.
Jag sitter på en av de otaliga anställningsintervjuer jag har bevistat. HR-konsulten ber mig att i en mening beskriva något av min personlighet. Jag säger att jag nog anser att Antonín Dvôrak är överskattad, att jag föredrar Rachmaninov. HR-konsulten tittar konstigt på mig och frågar vem Dvôrak är. Det spelar ingen roll. Jag har redan förlorat intresset för just det skoljobbet. Denna HR-konsult, som antagligen där och då förlorade intresset för mig, sitter som grindvakt vid rekryteringen av den kompetens som skall förvalta, eller snarare försöka återupprätta, det omhuldade bildningsidealet. Hon vet inte vem Dvôrak var och kan ännu mindre förstå hur en personlighet skulle kunna uttryckas i musikaliska preferenser. Ändå ställer hon frågor om min personlighet, snarare än frågor om min bildning och professionalitet. Hon hade förväntat sig ett svar av typen, jag gillar utmaningar, är stresstålig och vill ha många bollar i luften men har samtidigt förstått värdet av återhämtning och en rik fritid. Denna HR-konsult utgör inget undantag bland dem jag har träffat, hon utgör tvärsnittet. Det är paradoxalt, därför att ungefär samma personer som i sin retorik omhuldar bildningsidealet, framstår i andra sammanhang som bildningsföraktande. De som bör reproducera, eller återskapa bildningsidealet, framstår som dess antipod. Jan Björklund, skolans högsta befälhavare i åtta år, gillar bildningsidealet, men vet antagligen inte heller vem Dvôrak var. Han har i vart fall, i många sammanhang, uppvisat en påfallande grund allmänbildning. Samtidigt har han med stora bokstäver förkunnat att arbetarklassens barn är de stora förlorarna när bildningsidealet överges. Det är något i denna retoriska figur som inte stämmer.
Jag behöver knappast tillägga att jag inte fick jobbet. Bildningsidealet, så som begreppet används i vår samtid, verkar vara en romantiserad abstraktion som hör till högtidstalen. I samma stund som det i vardagssituationer praktiseras enligt sin vedertagna definition, blir det obekvämt och svårhanterligt, i minst dåliga fall reducerat till något som kan avfärdas som akademiskt koketteri. Eller så har många av de som omger sig med begreppet, valt att missuppfatta, eller starkt reducera, dess entydiga definition. Jag tycker mig ur de sammanhang där det förekommer, kunna skönja ett mönster i var man egentligen vill landa med ”sitt” instrumentella bildningsideal, nämligen i idén om ”frigörelse genom att vara flitig och foga sig”. Elever bör foga sig efter vad läraren säger, lärare bör foga sig efter utbildningsministern, arbetssökande bör foga sig efter en arbetsplatsvision. I någon mening, om vi betraktar samhället som ett biljardbord och bollarna som dess beståndsdelar, är tankegången begriplig. Så som vi har valt att organisera samhället, underlättas skolinstitutionens dagliga kunskapsöverföring av att elever lyssnar på sina lärare, eller av att lärare gör det en utbildningsminister säger åt dem att göra. Men föreställningen om att kontentan av denna bildningshierarki realiserar bildningsidealet, stämmer inte. Den är helt enkelt felaktig. Bildningsidealet kan aldrig regleras eller kommenderas fram. Det går så mycket djupare, och uppstår av sig självt när jordmånen är gynnsam. Jag återkommer till denna gynnsamma jordmån, men vill först försöka klargöra vad bildning egentligen är för typ av fenomen samt varför dess väsen missförstås så grundligt av vår samtid.
Hoa-Hoa Dahlström blev omåttligt populär genom att vara bildad i TV-programmet ”På spåret”. Kombinationen av bildning, buse, brottarkropp och söderslang ansågs allmänt som sällsynt kittlande. Under flera säsonger var det Hoa-Hoa som var programserien stora dragplåster. Fenomenet visar på att bildning inte är något neutralt fenomen, utan i hög grad beroende av kontext, såväl som en dramaturgisk ram. Bildning kan vara ett självändamål, men att gå omkring och vara bildad är det knappast. Någonstans vill man trots allt få utlopp för sin bildning. En intressant fråga är om Hoa-Hoa hade kunnat erhålla samma rockstjärnestatus i dagens medialandskap. Jag är tveksam och skall ge min något hypotetiska förklaring.
En ofta förbisedd egenskap hos den offentlighet som har vuxit fram det senaste decenniet, är hur den polariserade samtalstonen tvingar fram ställningstaganden hos långt fler än tidigare. På något plan bör detta kunna betraktas som en medveten strategi från det auktoritära kraftfält som ifrågasätter jämlikhetsdoktrinen och vill tvinga fram strängare moralregler. Det är i första hand bland dessa företrädare man talar om med- och motborgare samt om folk- och landsförrädare. Samtalsklimatet kan betraktas som ett förstadium till det institutionaliserade angivarssamhälle som sannolikt väntar runt hörnet, tyvärr. Offentliga personer får finna sig i att etiketteras som antingen det ena, eller det andra, något som får många att helt tystna. I Hoa-Hoas fall hade det sannolikt räckt med någon ”slip” åt ena eller andra hållet i direktsändning för att han skulle bli kontroversiell istället för populär. Hans ställningstagande hade blivit överordnad hans odiskutabla bildning. Idag, påstår jag, definieras bildningsidealet således allt mer som ”rätt bildning” eller ”bildning hos rätt person” snarare än ”bildning som självändamål”.
Om vi betraktar bildning på detta sätt, som ett socialt och kontextberoende, dessutom dramaturgiskt begrepp, så är det lätt att se exempelvis ”den bildade”, ”den förläste”, ”fanatikern” och ”besserwissern”, i sammanhanget kan fungera som utbytbara objekt. Att bildningsbegreppet är användbart hos samtidens auktoritära diskurs beror helt enkelt på diskursens flexibla inställning till begreppets grundläggande definition. Allt du säger kan vändas mot dig. Bildningsidealet och bildningsföraktet blir varandras narrspeglar, begrepp för positionering och inget annat.
Bildningsidealets jordmån? Det är lika delar relativt överflöd och social tolerans, dessutom verkande över längre historiska bågar. Drottning Kristina kan nämnas i samma mening som bildningsidealet, Carl XII kan det inte. Det relativa bristtillståndet lämnar inget utrymme för bildningsidealet och ur intoleransen frodas bildningsföraktet. Auktoritära revolutionärer och samhällsomdanare inleder alltid sitt allomfattande slaktande med, just bildningsidealet. Den eftertänksamme reformatorn däremot, uppsöker det aktivt och med vördnad. Svårare än så är det faktiskt inte. Om bildningsidealet sedan tillåts växa i en gynnsam jordmån är helt och hållet upp till oss. Bildningsidealet kan inte pådyvlas någon. Det växer ur vår kollektiva förmåga att se, och lita, på varandra, att våga tro på kunskap och de goda avsikter bildad kunskap leder till. Någon ”känd” människa kommer att berätta detta runt år 2024, ni kommer säkert att läsa och förstå.
Det finns en del tydliga mönster när det gäller skolans undervisning. Yrkeslärarna har sällan problem med sådant som ordning och reda. Inte ens passen i yrkesteori störs av stökiga elever. Adjunkterna har omfattande ordningsproblem. Mest utsatta är språklektionerna. En stor del av skolans disciplinärenden berör störningar i samband med svenska- eller engelskalektioner. Inget av detta beror på att yrkeslärarna är särskilt stränga, eller på att de i högre utsträckning kräver arbetsdisciplin. Det beror inte heller på att de i större, eller mindre, utsträckning ägnar sig åt förmedling och katederundervisning. Det har absolut ingenting med pedagogisk skicklighet att göra. Det går helt enkelt inte att skapa en förståelse för vad som händer utan att betrakta den socialpsykologiska kontexten eleverna befinner sig i samt vad den betyder för deras identitet, trygghet och kulturella tillhörighet. Ingångsvärdet på en språkadjunkt signalerar i denna kontext ”hot”. Det är inom ”språkets domäner” som många av dessa elever har upplevt nederlag ända sedan förskoleåldern.
Det är inte enkelt att bli en ”särskilt skicklig” lärare av det slag jag har beskrivit ovan, men det handlar inte heller om någon medfödd talang. Utöver elementa, så som djup förtrogenhet med sitt ämne och väl förberedda lektioner, kräver det personlig ödmjukhet och lång ”medveten” träning med sikte på de relationella klassrumssituationer som kan uppstå. Det kräver också en tro på att denna typ av kunskap är möjlig att förvärva. I de fall en hel skolkultur kan byggas kring denna typ av övertygelser, blir resultatet nästan alltid någonting väldigt bra. Men det händer inte så ofta.
samtider 