Det är lätt att moralisera över ordningsbetyg. Sett till de problem man tror sig kunna lösa är förslaget ett slag i luften, men det får stora och långsiktiga konsekvenser för våra barn och unga. Förslaget blockerar också en viktigare diskussion, den om de systemfel som utgör skolans verkliga bekymmer. Symbolpolitik är gratis och riskfritt, strukturreformer kostar, både i kronor och politiskt mod. Att förslaget om ordningsbetyg kan samla en riksdagsmajoritet, säger mer om samtidens auktoritära strömningar, än om vilken politik som skulle kunna gynna en allmänt samhällsnyttig utveckling.
Bortsett från dessa moraliskt uppenbara aspekter på sakfrågan, borde man nog också diskutera politikens syn på detta med att införa och att avskaffa saker och ting. Dessa två storheter behandlas sorglöst som om de vore två sidor av samma mynt. Så är det inte. De systemiska 
skillnaderna mellan att införa och att avskaffa är väsentliga. Låt mig exemplifiera.
Sverige är en monarki. Att styrelseformen egentligen utgör en anakronism är de flesta överens om. Sverige avskaffar likväl inte sin monarki. Om Sverige istället hade varit en republik, förefaller det osannolikt att någon skulle komma på tanken att införa monarki. Det finns således systemiska skillnader mellan att införa och att avskaffa. Kunskapen om detta förhållande är svagt utvecklat hos dagens politiker och ledare.
Jan Björklund säger sorglöst att ordningsbetyg finns i Norge, och att man där inte diskuterar att avskaffa dem. Det är inte sant. Det finns en opinion i Norge för att de skall avskaffas, men den vinner ingen tillräcklig parlamentarisk majoritet. Det finns heller inte, vad jag vet, någon forskning som kan berätta att ordningsbetygen skulle vara särskilt välgörande för det norska utbildningssystemet, snarare tvärtom. Därmed vet vi inte heller om Norge hade övervägt att införa ordningsbetyg om de, liksom Sverige, hade avskaffat dem. I denna fråga blir den internationella utblicken intetsägande.
Resonemanget ovan kan förefalla hypotetiskt, men handlar om högst avgörande aspekter av det politiska hantverket. Låt mig ta ytterligare ett exempel.
När Sverige valde att bli medlemmar i EU, skedde det i en folkomröstning. Landets ekonomiska elit var övertygade om det nödvändiga i ett medlemskap, och därför gick i stort sett alla resurser till Ja-sidan. Trots denna exempellösa mobilisering kantad av hotbilder och 
skräckvisioner, var det med minsta möjliga marginal som ja-sidan till slut lyckades få sitt mikroskopiska försprång. Priset var polarisering och mätningar efter inträdet har genomgående visat på såväl polariseringen, som en svängning till stabil majoritet för ett utträde, vilket trots det inte har skett. Det politiska landskapet, för- och emot, har dessutom ömsat skinn i takt med att EU:s dagordning har förändrats. Att införa, var något helt annat än vad som nu blir att avskaffa, om Sverige mot all förmodan gör en swexit.
Förr i världen fanns det en medvetenhet om, och respekt för, de systemiska dilemman jag har försökt beskriva ovan. Det tog sig uttryck i att lagar och politiska beslut bereddes mycket noggrant innan de sjösattes, eller avlägsnades. Exempelvis lades förslaget om svensk enhetsskola redan i 1946 års skolkommission. Den testkördes sedan i över ett decennium för att beslutas i riksdagen 1962 och inte vara helt genomförd förrän 1972.Ordningsbetygens avskaffande var en del i denna omfattande beredning. Sådana ledtider är helt otänkbara i dagens opinionsstyrda kvartalspopulism. Om riksdagen nu, utan tillstymmelse till forskning eller beredningsunderlag, väljer att höfta till ett bedömningssystem med ordningsbetyg, blir det svårt att i närtid avskaffa dem igen oavsett deras konsekvenser för svenskt utbildningsväsende. Det är i så fall både ansvarslöst och amatörmässigt agerat.
På picknick-korgens botten ligger en knappt halvfull flaska grekmakedoniskt vin (Assyrtiko, nr: 2338, 99:- på Systembolaget). Jag unnar mig ett par njutningsfulla klunkar i en tyst protest över den mittskånska situationen. Flaskan öppnades i ett oeldat torp för nästan en månad sedan, men det märks inte. Den utsökt anspråkslösa balansen mellan syrlighet, sötma och mineralisk fräschör finns kvar. Vinets delikata hantverksmässighet utgör i sig självt en tyst protest över de inskränkta, självtillräckliga och passivt aggressiva attityder som tillåts prägla den mittskånska situationens alla små kommunala presidier. Dessa presidier som i sin tur utgör politikens motsvarigheter till Don Simon Vino Blanco, det gallsura missfostret i grälla tetror, som kan köpas för en spottstyver på färjorna till Tallin, det med en blymönjig eftersmak av bristfälligt sanerad industritomt.
Inget av detta bryr sig femåringen om. Han har lärt sig några strofer ur Arvingarnas senaste monsterhit och skanderar dem sorglöst från baksätet när vi utanför Norra Rörum styr in på den slingriga kostig som bär namnet Magnus Stenbocks väg. Vi färdas nu på vad som för 300 år sedan utgjorde E4:an mellan Stockholm och Malmö. Intill vägen, strax innan Pottehuset, restes år 1927 en minnessten över Stenbocks armés bivackering på platsen i februari 1710. Sextontusen karoliner övernattade i väntan på det anfall som skulle gå till historien under namnet ”Slaget vid Helsingborg”. Upprinnelsen till denna drabbning var Karl XII:s nederlag vid Poltava, i vars efterföljd danskarna såg en given chans att återerövra våra södra landskap. Den danske generallöjtnanten Jørgen Rantzau uttryckte sig dock med otillräcklig tydlighet när han skulle omgruppera den danska hären. Förvirring uppstod och Magnus Stenbocks armé kunde 
jaga dem på flykten. Sverige förblev svenskt och vid den pampiga invigningen av minnesstenen 1927, samlades lokalbefolkningen kring kyrkohedern Albin Olsson (1869-1939) som med darr på stämman framförde sitt svulstiga pekoral, …Med beundran och tacksamhet minnes Sveriges folk och ej minst Skånelandets befolkning den stenbockska härens hjältebragd till fosterlandets försvar i en farofylld tid. Därför hylla vi minnet av den store fältherren Magnus Stenbock och hans tappra karoliner. Så hurrade man fyrfaldigt för Stenbock och hans karoliner, KFUM-scouternas kör sjöng Stenhammars ”Sverige” och Snoilskys dikt ”Stenbocks kurir” deklamerades.
hjälte, som stod i rök och damm. Det är en samtida ironi att de flesta av dem, i detta nyhögeravantgarde, ävenledes dyrkar och avundas den i sammanhanget lede fi, vårt södra grannland Danmark, som ju med större konsekvens har genomför sin illiberala baklängesrevolution. Logik och konsekvens hör inte till deras starka sidor.
Telefonförsäljning är ett exempel, ett problemskapande beteende på riktigt. Medan seriösa entreprenörer försöker skapa intresse runt sina produkter, ägnar sig dessa, marknadens bottentrålar, åt utstuderade bedrägerier för att pådyvla våra mest försvarslösa medborgare tjänster och produkter som de aldrig har efterfrågat. För gemene man innebär ofoget dagligt trassel med nix-filter, samtalsblockering och kontroll av okända uppringare. För tiotusentals innebär det timmar av mail- och telefonkonversation för att friskriva sig från oönskade försändelser. I allt för många fall leder det till skuldsättning och personliga tragedier som, bortsett från allt annat, i sin förlängning utsätter landets redan hårt ansatta välfärd för ytterligare påfrestningar. Telefonförsäljningens bidrag till allmännyttan är entydigt negativt. Att sälja per telefon är ett problemskapande beteende.
Visst är det märkligt att Sveriges riksdag kan samla sig och visa muskler runt sådant strunt som mobilförbud och ordningsbetygen i skolan, men inte ens funderar på vad man skulle kunna göra för att stävja och lagföra oönskad telefonförsäljning, ett problemskapande beteende som ju faktiskt utgör ett reellt samhällsgissel. De individer som vi vant oss vid att betrakta som problemskapande i skolan, kommer att straffas med låga ordningsbetyg och därmed hamna i arbetsmarknadens c-lag. De jobb som erbjuds dem, kommer sannolikt att gälla otrygga anställningar med svältlöner inom telefonförsäljning. Den problemskapande beteende-cirkeln är sluten.
PowerPoint på något seminarium. Ett ofta framfört favoritargument gäller att memorering kräver repetition, tät till en början, sedan med större intervall. Även om argumentet framförs av såväl hjärnforskare, som kognitionsvetare, är det tveksamt om någon av professionerna kan ta äran av själva forskningsfyndet. Den intuitiva vetskapen om att det förhåller sig så här, är nämligen betydligt äldre än de discipliner som gärna traderar idén. Det skulle också förvåna mig om inte flertalet lärare är medvetna om detta och många andra minnesrelaterade inlärningsförhållanden.
För den som fortfarande är nyfiken på hur en framtid med kognitionsvetenskapliga lärarutbildningar kan komma att gestalta sig, rekommenderar jag som lektyr, studieplanerna från landets redan existerande utbildningar i kognitionsvetenskap. Förutom teknisk och kognitiv psykologi, domineras innehållet av datalogi och lingvistik. Delkurserna har namn som”distribuerad och situerad kognition”, ”medvetandefilosofi” och ”språkteknologi”. Inget av detta är per definition ointressant för en lärare, men det är knappast heller den skräddarsydda verktygslåda som kan utgöra stommen i en lärarprofession. Man kan för övrigt dra liknande slutsatser genom att studera nyhetsflödet från Karolinska Institutets avdelning för hjärnforskning. Vi talar i dessa sammanhang om breda verksamhetsfält med spetsig grundforskning, varav en mycket liten del egentligen riktar sig mot inlärning, skola och utbildning.
samtider 