samtider

Idag befinner sig 70 miljoner människor i världen på flykt, och antalet ökar snabbt. Jämte syrianer, utgör människor från Bangladesh de största grupperna.

En stor mängd bengaler flyr främst fattigdom och klimatkatastrofer, men Bangladesh tar även emot många asylsökande, främst Rohingas. Trots dessa svårigheter måste man hålla vissa saker i huvudet. Bangladesh är 170 miljoner, mestadels fattiga, människor som trängs på en yta motsvarande Götalands. De samsas på denna högst begränsade landyta där de dessutom måste anpassa livet efter att markerna översvämmas av Himalayas flodvatten varje vår. De har trots dessa förutsättningar, som land gjort betydande framsteg sedan 70-talet då det frigjorde sig från pakistansk överhöghet. Landet har förblivit en demokrati där grundläggande fri- och rättigheter fortfarande upprätthålls, och där olika religiösa grupper lever i fred, sida vid sida. Det befinner sig idag i den snabba industrialiseringsfas där Sverige befann sig för 100 år sedan. Problemen i Bangladesh kan, och ska inte underdrivas, men det är likväl ett land som inte lämnar dina sinnen när du har varit där, och med ett folk som du alltid kommer att sakna.

Två småkillar en tidig morgon, på väg till kiosken för att köpa sina frukostkex för ett par ”taka”.

Många miljontal, är de bengaliska tjänsteandar, som för smulor ser till att solen går upp varje morgon i vad som tills nyligen var världens fattigaste land.

Morgoncigarett på gårdsplanen. Rökförbud är inget man diskuterar.

Genom bananallén 05.30 till bussen som tar dem till h&m:s fabrik. Jobben sägs ha ”lyft dem ur fattigdom”. Det betyder 350 kronor i månaden (2015), behändigt precis över världsbankens absoluta fattigdomsgräns och ger ordentliga vinstmarginaler åt familjen Persson. 

I var och varannan familj, arbetsutvandrar någon eller några under delar av året. De utför RUT-arbeten hos rika Malaysier eller uppför gulfstaternas prestigebyggen under nästan omänskliga arbetsvillkor. De gör det inte därför att de vill, utan för att överleva. Barnens vård, delas under tiden av dem som blivit kvar ”därhemma”, en moster, en morfar eller en bror. 

Mobiltelefonin, digitaliseringen, sprids med vindens hastighet, även som här, mitt i Dhakas slum. 

Ett stilla parti kvällskricket, på bonnvischan väster om Dhaka. Resterna av brittiskt kolonialvälde syns lite varstans.

En näringskedja med många steg. Exakt allt tas tillvara. Krossat tegel sorteras i fraktioner efter storlek av ”de egendomslösa” och säljs i stånd längs landsvägarna.

Klasstorlekar är inget som diskuteras i bengalisk skola. Skolk utgör dock ett visst problem. I väst tror man att skolket beror på att barnen måste hjälpa till i hushållen, så är det inte. De jag möter skolkar för att ”skolan är tråkig”. Långsamt når välfärdssjukdomarna ett utvecklingsland…

Juteindustrierna drivs vidare med de maskiner engelsmännen lämnade efter sig.  Dammigt, oljedimmigt, stressigt och skitigt.

Ett nytt bankpalats, under uppförande.

På mjölkmarknaden. En liter kostar sju kronor, med en månadsinkomst på 350:- kan ni räkna ut resten själva.

De eviga översvämningarna gör jorden otroligt bördig. Fyra potatisskördar per år är inget ovanligt. Likväl slåss Monsanto och de andra företagen om att göra bengaliskt jordbruk beroende av GMO och pesticider.

Lite ”killsnack” om aftonen. Nyfikenheten på ”vårt arktiska rike” är omättlig, frågorna oändligt många. Människorna i Bangladesh finns alltid i mitt hjärta.