samtider

Ett virus är ett virus är ett virus. Coronapandemin är vad den är och medicinsk expertis samt folkhälsoskyddande myndigheter världen över, gör säkert vad de med vetenskap och beprövad erfarenhet förmår göra för att skydda oss mot smittans skadeverkningar. Smittspridningens biologiska och medicinska aspekter tycks varken världssamfundet eller gemene man kunna påverka mer än på marginalen. Ändå är det kring dessa, smittspridningens matematik, som lejonparten av diskussionen och det globala beslutsfattandet uppehåller sig.

Att coronapandemin bekämpas ad-hoc i en anda av nationsvis jämförande relativism, påverkar antagligen utfallet i minst lika stor utsträckning som själva virusets objektiva egenskaper. Föreställningen om att det skulle föreligga någon slags kausalitet mellan det nationella ledarskapet och pandemins nationsvisa utfall saknar belägg, men styr i stor utsträckning såväl rapportering, diskussion, som faktiska åtgärder. Konsekvenserna av detta, för en global pandemibekämpning, är antagligen redan i dagsläget ett katastrofscenario, långt utöver vad vi hade behövts få uppleva.

Ett virus är ett virus, men som pandemi betraktat, verkar även virus i ett geopolitiskt och sociokulturellt sammanhang. I fråga om den pågående coronapandemin samverkar ett par av dessa ramfaktorer och skapar tillsammans en unik och, samhällsmedicinskt betraktat, helt ny förutsättning för global krishantering. Det ena är att de teknologiska förutsättningarna för informationsspridning under det senaste decenniet har förändrats på avgörande sätt och att detta förhållande gäller globalt. Det andra är en politisk utveckling under motsvarande period, som i vår samtid har utmynnat i att högernationalistiska idéer och narrativ, innehar världssamfundets så kallade problemformuleringsinitiativ. Dessa ramfaktorer är besynnerligt okommenterade i, såväl det offentliga samtalet, som i de krisplaner och åtgärdsprogram som de facto upprättas och föreligger. Vi talar alltså om helt avgörande förutsättningar som har underskattats, eller rent av negligerats, från pandemins dag ett.

Nyckelteknologin för att förstå vårt samtida informationslandskap är de ”smarta telefonerna” (handhållen informationsteknologi) och byggandet av 3G-näten. Sedan I-Phone släppte sin första modell 2007, har teknologin utvecklats och spridits över världen. Telefonifunktionen har degraderats till en app bland andra och tyngdpunkten har förskjutits mot interaktion och informationsutbyte i sociala medier. Med de ”smarta” telefonerna har informationssamhället nått den fas som teknikdebattören Lasse Svanberg redan för 40 år sedan benämnde ”den globala världsbyn”. Vi är ständigt uppkopplade mot resten av världen och kan i realtid följa, reagera på och interagera i, händelser i vår omvärld. Detta nya grundvillkor har vi snabbt adapterat till och blivit helt beroende av, så till den grad att även vår livsstil har förändrats i grunden. Vår upplevelse av att ”ha makt” över de val vi gör i våra telefoner står i stark kontrast till hur uppstyrd och centraliserad infrastrukturen bakom informationsteknologin i själva verket är. Vad vi gör i våra telefoner kan, i form av (big) data, lätt samlas upp av kapitalstarka aktörer och omsättas i övervakning, informationsreglering eller rena påverkansoperationer. Det senaste är att ”smittspåra via appar”, en idé som nog bör diskuteras ordentligt i det lite större sammanhanget som beskrivs här ovan (och nedan).

Som av en händelse, sammanfaller utvecklingen av den handhållna informationsteknologin med en snabb politisk utveckling i riktning mot högernationalistiska ideal med starka inslag av korporativism, främlingsfientlighet och populism. Oavsett varför det förhåller sig så, kan vi konstatera det som ett faktum. När världen denna vinter drabbas med full kraft av en global pandemi, reagerar inte världen som samfund, utan i form av 195 separata nationer där de tydliga förväntningarna på ”kraftfulla åtgärder” från individuella auktoriteter, oavsett statsskick, redan ligger underförstått paketerade i det globala informationsflödet. Företeelsen som sådan liknar ytligt sett ett väldokumenterat fenomen, att nationer samlar sig vid kris, men den skiljer sig denna gång på ett antal avgörande punkter. Tydligast manifesteras kanske skillnaderna av hur den globala smittbekämpningen snabbt har urartat i en lika morbid, som debil tävling i dödstal per capita mellan olika länders starke män. Vi bortser i sammanhanget från att spridningen verkar ske i kluster snarare än att den följer några nationsgränser, och att klustren tycks bry sig föga om vilka nationella direktiv som råkar tillämpas där de får fäste. Vi reproducerar de internationella sammanställningarna av dödstal som om de vore fakta, trots att de nationella beräkningsmodellerna skiljer sig åt väsentligt och de stora mörkertalen i bägge riktningarna är plågsamt uppenbara. Världssamfundets samlade smittbekämpning och smittspridning blir därefter, på det hela taget stokastisk. Vi famlar i mörker och har, vad gäller den faktiska smittobekämpningen, att i varje läge välja mellan ett stort antal ”sanningar”. Några av dem är antagligen korrekta i någon objektiv mening, andra är fabricerade i något intresse, ett antal är produkter av konspiratoriska fantasier, ytterligare några är helt enkelt felaktiga. Viruset ”kanske” uppstod i Wuhan i december, det ”kanske” spreds på en matmarknad eller det ”kanske” rymde från ett laboratorium. Kina ”kanske” lyckades skydda sin egen befolkning. Det kan vi inte riktigt veta eftersom Kina ”kanske” har ett intresse av att mörka saker och ting, men ”kanske” hjälper ansiktsmask eller så hjälper ”kanske” immunitet, det beror på vem som råkar ha tillskansat sig ett medialt utrymme i det land eller sammanhang där saken diskuteras…

Min samlade bedömning är sett mot ovanstående att världen år 2020, trots att vi aldrig har stått mer välrustade materiellt och teknologiskt, är extremt sårbar för kriser av den typ vi nu genomgår med pandemin. Det är egentligen så självklart att det inte skulle behöva sägas, men med den högernationalistiska globala hegemonin som nu råder, följer ideal, dogmer och normer, en etik och moral som är raka motsatsen till vad som skulle vara verksamma redskap för det internationella samfundet. I virusets ursprung, egenskaper och spridningsmönster finns givetvis fakta och information som skulle kunna vara avgörande för bekämpningen av det samma. Dessa potentiella resurser skulle kunna utgöra redskap för transparent samverkande nationer, bilateralt samverkande transnationella enheter samt för kraftsamlande globala paraplyorganisationer. Tillgänglig information och proaktiva resurser skulle resolut allokeras dit de gör mest nytta och den globala pandemibekämpningen skulle snabbt kunna uppnå en effektivitet som slog oss alla med häpnad. När det samlade världssamfundet visar sig från sin bästa sida kan det nämligen få mirakel att se enkla ut. Det ställer dock, i land efter land, krav på en grundläggande politisk mognad, en förståelse för vårt planetära livs grundvillkor och ett odelat intresse att betjäna vårt gemensammas bästa, en förhoppning som idag tycks ligga längre bort än på väldigt länge. Det ställer också krav på en informationsteknologisk infrastruktur som designas för våra vardagsbehov, för faktaförmedling och konstruktivt informationsutbyte, snarare än för att premiera destruktiv hatpropaganda och falska nyheter samt för att parasitera på vår bioinformatik.

Jag skall erkänna, att jag under pandemins inledande två månader, upplevde något som liknade sinnesfrid. Samhällstempot bromsade in på ett välgörande sätt och hatets malande kolportörer försvann från tidningsspalter, debattsoffor och sociala medier. I några veckor trodde jag att en mer sansad och samarbetande värld trots allt var möjligt. Jag borde ha begripit bättre. De som tystnade i några veckor, har nu återtagit sina vanliga platser i samhällets vidlyftiga baksäte och ägnar sig med större iver än någonsin åt att skamlöst hugga dem som faktiskt försökt åstadkomma något, i ryggen. Det måste så klart bli ännu mycket värre, innan det kan bli bättre.