februari | 2023 | samtider

Archive for februari, 2023

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged incidentrapport, skolan on februari 26, 2023| Leave a Comment »

En incident på Svea College

För en gångs skull hade Anders Svärd tagit bussen. Arenabygget, där han hoppades få nytt jobb efter att hans nuvarande arbetsgivare gått i likvidation, låg i andra änden av den busslinje som passerade Hästvägen utanför deras Hindgata innan den cirklade sig upp mot Oxbo. På bussresan hem hade han ändå varit nedstämd och irriterad över dagens händelser. Arenan var ett gigantiskt bygge. Det borde kunna ge honom jobb för ett par år framöver och det var också vad som erbjöds honom, dock under vissa särskilda förutsättningar. En platschef som knappt kunde svenska hade mött honom och visat in honom till ett platskontor som inte var större än en toalett och mer primitivt än en städskrubb. Platschefen bredde på bruten svengelska ut texten om vad som var viktigt i den bransch där han arbetat i över tjugo år och han orkade inget annat än att umma, humma och le. Under rundvandringen på arbetsplatsen hade han inte mött mer än någon enstaka gammal bekant, resten var polacker eller från baltstaterna. Jobbigast blev det när de skulle diskutera lönen. Budet låg flera tusenlappar under vad han tänkt sig och platschefen gjorde tydligt att det inte fanns något utrymme för förhandlingar. Det slutade med att de kommit överens om att han skulle använda sin gamla firma och jobba som inhyrd egen. Under bussresan hem hade han räknat på det hela och bittert insett att nettosumman inte blev mycket högre än vad han skulle ha fått om han blivit sittande på lådan.

– Förbannade EU, sade han högt till sig själv och var nära att sparka till den med småmynt halvfulla kaffemugg som en rödögd romsk tiggare råkat ställa provocerande nära entrén till kebabstället intill busshållplatsen.

När han rundade garagelängan på Hindgatan och kunde se uppfarten till sin egen entré var fortfarande inte mer än halva kebabrullen uppäten. Hemma skulle de snart äta middag. Kebaben var ett idiotiskt infall som han själv hade svårt att förstå. I höjd med Hindgatan nummer två blev han stående och såg bort mot femman. Den låg endast ett par dörrhål från deras uppfart. Det hade stått tomt i mer än två månader, men nu verkade det som om folk rörde sig där. Var det äntligen sålt? Sedan området var nytt hade Conny och Rose-Marie Wallin bott där med fem, eller var det till och med sex barn. De var om sig, kring sig, och hade nästan alltid ett finger med när något hände i kvarteret. Conny var nog, sett över tid, grannföreningens mesta styrelseledamot och hade under ett par perioder även varit dess ordförande. När det skvallrades kunde det heta att de var påflugna och dominanta, men de var ändå omtyckta och respekterade i kvarteret. Conny hade diabetes. Ingen hade tänkt särskilt på den saken innan det blev allt mer påtagligt hur illa han for av sjukdomen. För ett par år sedan blev han helt sjukskriven från sitt jobb på en privat bilprovning och orkade sedan inte komma tillbaka som anställd. Han försökte få förtidspension men nekades. Så småningom hamnade han i fas tre och familjens ekonomi var uppenbart körd i botten. En tidig måndag morgon för drygt två månader sedan kom kronofogden och bar ut alla möbler. Huset lades på exekutiv auktion. Nu var den tydligen genomförd och någon var i färd med att flytta in.

Ett antal lådor låg staplade på uppfarten. Anders var så pass nära att han kunde urskilja klädsel och anletsdrag på den man som tycktes övervaka vad som verkade vara flyttgubbar i arbete. Han stannade upp vid en papperskorg och försökte tugga i sig det sista av kebaben samtidigt som han kisade in mot den lilla trädgården. Mannen var välklädd, ganska lång och tunnhårig. Antagligen var han betydligt äldre än honom själv. Han hade något bekant över sig, någon slags kändis? Anders bestämde sig för att gå fram och heja, vek ner den folie som omslöt kebaben för att tugga i sig bottenskrapet. Han tryckte in det i munnen och en rännil av blandad sås rann mellan fingrarna på honom, landade på hans skjorta och på byxorna, nära grenen. Han grinade illa, torkade av det värsta, och slängde de kladdiga resterna innan han lyfte upp sin arbetsbag i famnen för att dölja fläckarna och stegade fram mot Hindgatan fem. Han hade kommit på vem mannen var.

Lena satt vid köksbordet med dagens post uppsorterad i ett antal prydliga högar. Hon hade satt ett par enkla spännen i sin kastanjebruna lugg för att den inte skulle falla ner i ögonen. Överst i högen låg ett kuvert från Svea College. Hon sprättade det med en slö sax och vecklade ut brevet. Det var en kallelse till elevvårdkonferens. Informationen var knapphändig. Anna Svärd med vårdnadshavare kallades av rektor Hans Högberg. Med på mötet skulle även klassmentor Jeanette Lysander vara samt studie- och yrkesvägledare Rita Haglund och kurator Bodil Kjellén. Vid frågor kunde man ringa rektor Hans Högberg på ett nummer som Lena visste gick till en värdelös telefonväxel eftersom hon försökt ringa det tidigare i ett par andra sammanhang. Hon tittade på tid och datum för mötet och svor tyst för sig själv. Det låg på samma dag och bara en halvtimme efter den tid hon fått av vårdcentralen för provtagning. Det skulle aldrig fungera. Nu skulle hon bli tvungen att strula med att omboka någon av tiderna.

Det rasslade till utanför entrédörren. Genom köksfönstrets fördragna bomullsgardin såg hon en skugga röra sig och strax därpå stod Anders i hallen.

– Hej. Skönt att vara hemma. Vilka finns i huset?

Han såg upprymd ut och hade bråttom med att få av sig skorna.

– Bara jag. Ja, Viggen förstås.

Hunden slog några slag med svansen, utan att resa sig ur sin korg. Anders klev in i köket och slog sig ner vid köksbordet mitt emot Lena.

– Post?

– Jo. Post.

– Något till mig?

Lena räckte över kallelsen som kommit från Svea College. Han tittade flyktigt på den, lade ner den på köksbordet och sa: – Conny och Rose-Maries är äntligen bebott igen. Och vet du vem som har flyttat in?

Lena tittade upp utan att visa något större engagemang. Hon skakade på huvudet och Anders fortsatte: – Lennart Flodin, kommunalrådet. Jag mötte honom själv på vägen hit.

Lenas blick sjönk ner på hans skjorta.

– Men vad du ser ut. Har du gått omkring så där idag?

Anders såg ner på sitt bröst.

– Äh, jag har spillt bara. Hände nyss. Jag ska byta.

Han började långsamt knäppa upp knapparna i sin skjorta.

– Men det är väl en intressant nyhet att ett av stans kommunalråd flyttar in i vårt område. Han sitter i kommunstyrelsen. Fattar du vilken nytta vi kan få av det?

Lena började sprätta ett av fönsterkuverten. Hon hade burit på en molande grundirritation redan innan Anders dök upp och nu späddes den på. Först av att han inte läst kallelsen från Svea College, sedan av hans flottiga kläder. Hon vecklade ut en faktura från Bredbandsbolaget och svarade stramt: – Alltså, jag har svårt att tro på det. Varför skulle en sådan höjdare flytta in här? Har han inte köpt till sina barn, eller något i den stilen?

– Nej. Här var fint, tyckte han och varför skulle han inte kunna tycka det. Du har väl också sagt att du gillar det här området och att du inte vill flytta?

– Jodå. Men det är ändå inte Sigridsdal. Varför någon skulle sälja en flott kåk där uppe för att flytta in här, konstigt om du frågar mig. Han är ju moderat dessutom.

Anders hade fått av sig sin skjorta och stod åter i hallen, på väg in i den anslutande tvättstugan.

– Vad pratar du om? Det finns väl många moderater här.

– Anders, se dig omkring. Vilka är det som bor här? Rune Bolunds byggfirma är kanske halvkänd i stan. Häftigare än så blir det inte.

Anders kom ut från tvättstugan och trädde en vit pikétröja över huvudet.

– Jo, nu flyttar Lennart Flodin in. Det blir kanonbra. Han sätter sig i vår styrelse, värdet på kåkarna ökar, fler flyttar hit som har gott om pengar. Alla blir nöjda och glada.

– Ja, om du säger det så. Det är skönt att det inte står tomt längre hos Conny och Rose-Marie. Kan du läsa brevet jag gav dig nu?

Anders satte sig åter vid köksbordet och skummade brevet från Svea College. Han skakade på huvudet och lade det åt sidan.

– Elevvårdskonferens. Varför då?

– Vet inte. Antagligen för att domen i tingrätten har kommit.

– Ja, och? Tror de inte att vi känner till det?

– Anders, jag vet inte. Men du får banne mig följa med på mötet. Jag vägrar att gå utan dig.

– Men om jag inte kan?

– Anders, du måste lova att du följer med. Jag sitter inte där ensam med Anna en gång till.

– Om det är så viktigt så, svarade Anders och reste sig igen.

– Tack. Men vänta med att anteckna tiden. Jag ska försöka boka om den.

– Varför då?

– Äh, jag har en tid på vårdcentralen.

– Varför då?

– Rutin bara. Provtagningar.

Lena blev medveten om den molande smärtan under armhålan. Hon reste sig, gick genom hallen och vardagsrummet, öppnade altandörren och drog in ett djupt andetag. Luften var hög och klar. Hösten var påtagligt på väg nu.

Read Full Post »

En incident på Svea College, IV

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged Pedagogik, skolan, skolinspektionen, skolpolitik, skolverket on februari 14, 2023| Leave a Comment »

Hans Högberg, rektor, hade det största av rummen i den korta administrativa korridoren. Trots det kändes det dammigt och instängt, kanske för att det saknade fönster, kanske för att det, förutom ett stort skrivbord, var belamrat med tre överfyllda bokhyllor, ett stort värdeskåp samt ett litet brunt konferensbord med fyra stolar. Rektor Högberg satt apatisk och glodde på sin whiteboardtavla. Han tänkte på sin övermäktiga att-göra-lista och vad han borde ta tag i. Brandskyddsplanen borde sedan länge uppdateras, liksom likabehandlingsplanen och planen för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Han borde börja planera för alla medarbetarsamtal och reservera datum och tider för dem i sin redan överfyllda kalender. Årets incidentrapporter, åtgärdsplaner och andra elevutredningar låg fortfarande i en hög i säkerhetsskåpet. De borde systematiseras och arkiveras. Han borde analysera och utvärdera årets tredje omgång av arbetsmiljöenkäter som fortfarande låg orörda i hans dator och utifrån sin analys ”skapa en genomtänkt strategi för skolutveckling” som det så tjusigt hette med Skolinspektionens språkbruk. Framför allt borde han vara synlig och röra sig ute i verksamheten. Kanske borde han äntligen göra en plan för de lektionsbesök han sedan länge föresatt sig att genomföra. Hans dörr stod på glänt och ett dämpat sorl, då och då stegrat till dunsar, smällar, ett rop eller skratt påminde honom om den verksamhet som bedrevs där ute. Han suckade uppgivet inför sin att-göra-lista, visste att vad han än företog sig så skulle kontorsdörren ofelbart strax därpå öppnas och någon ny akut katastrof skulle gå före allt annat. Det kunde vara en lärare som förlorat kontrollen över en lektion, en stöld ur något elevskåp, en rasande förälder som krävde förklaringar på sonen eller dottern dåliga betyg, en journalist som ville undersöka skolbibliotekets standard. Det kunde vara snart sagt vara vad som helst. Nu var det Kenneth Paulsson som knackade försiktigt på den halvöppna dörrens insida. Rektor Högberg såg upp och svalde en svordom. Paulsson harklade sig,

– Kan jag komma in?

– Visst.

Hans slog igen sitt anteckningsblock medan Kenneth Paulsson drog fram en besöksstol och satte sig på andra sidan det väldiga skrivbordet.

– Jo, alltså, hur blir det nu, med saker och ting?

Hans Högbergs axlar åkte upp en aning. Han hatade den typen av trevande och intetsägande inledningar som krävde direkta motfrågor. Han replikerade: – Med saker och ting?

– Ja, alltså, det här har vi ju redan diskuterat. Efter det som har hänt verkar det väl ändå lite ohållbart att Anna Svärd ska gå kvar på den här skolan. Jag och antagligen inte bara jag, upplever att hon är en tickande bomb och jag känner faktiskt inte riktigt att jag kan ta ansvar för att hon finns på skolan. Jag uppfattade det som att vi var överens om det här men som det är nu är hon ju inte ens tillfälligt avstängd, om jag har förstått saker och ting rätt?

Hans skruvade på sig.

– Själva händelsen ägde ju faktiskt rum före sommarlovet och eftersom det hela hamnade i tingsrätten har vi ju blivit tvungna att avvakta domstolens utslag.

– Som har kommit nu, fyllde Paulsson i.

– Jo, som har kommit nu och därför planerar vi att snarast kalla elev med vårdnadshavare till ett elevvårdssamtal, om en vecka ungefär. Sedan får vi se vad som kommer upp där och fatta vidare beslut utifrån det. Vad jag kan bedöma är det väl inte uteslutet att det blir aktuellt med ett skolbyte.

Paulsson fnyste.

– Inte uteslutet. Hon måste bort helt enkelt. Jag kan som sagt omöjligt ta ansvar för någon säkerhet med henne vandrande i skolans lokaler.

– Det behöver du i och för sig inte heller.

– Vad menar du?

– Det är ytterst mitt ansvar. Jag är rektor.

– Formellt ja, men i praktiken gör ju inte det att vi känner oss tryggare ute i verksamheten.

Paulsson lät påstridig nu och Hans Högberg kände ilningar av intensiv olust ansätta sina skuldror. Han ville få slut på samtalet.

– För övrigt är det inte jag som fattar beslut om avstängningar eller skolförflyttning.

– Nej, det är skolans huvudman men det sker väl ändå på din inrådan?

– För huvudmannen är en elevflytt i första hand etthundrasjuttiofem tusen kronor i förlorad intäkt. Men oavsett vilket måste saker ske i rätt ordning och nästa punkt är alltså ett elevvårdssamtal.

Paulsson reste sig.

– Nåja, jag ska höra vad facket säger.

– Gör du det, sa Hans Högberg samtidigt som han böjde sig ner mot en skrivbordslåda, en signal på att annat arbete vidtog.

– Förresten.

Kenneth Paulsson stannade halvvägs mot dörren.

– Det var en sak till.

Rektor Högberg frös fast i sin rörelse med handen på skrivbordslådan. Han log ansträngt.

– Vadå?

– Maria Rodriguez.

Högberg svalde ett antal otidigheter och svarade tappert: – Vad är det med henne?

– Det känns helt enkelt ohållbart att vi delar arbetsrum och det antar jag att du förstår.

Högberg lutade sig bakåt i den mjuka kontorsstolen och drog i sina fingerleder på ett sätt som alstrade ett knastrande ljud.

– Men ni är ju fem personer där?

Kenneth Paulsson hade nu återvänt till sin stol på andra sidan skrivbordet.

– Det handlar inte om huruvida vi är två eller fem eller tio personer. Situationen är ohållbar. Idag kom hon intravande på tjänsterummet med tre elever i släptåg när jag satt och förberedde prov. Du måste flytta på henne.

Hans insåg att Paulsson inte skulle släppa frågan, att den skulle förfölja honom och utgöra ett psykosocialt arbetsmiljöproblem tills dess han vidtagit någon typ av potent åtgärd. Han sökte efter ett slagkraftigt men intetsägande svar när en snilleblixt landade välkommet i hans prövade huvud.

– Eller så flyttar du, hörde han sig själv säga.

– Jag?

Kenneth Paulssons ögon var uppspärrade och klotrunda. Han såg nollställt förvånad, nästan ugglelik ut.

– Vad menar du?

Högberg samlade sig och sa: – Kopieringsrummet har ju flyttat ut i vinkeln längst ner i korridoren. Elevassistenterna som flyttade in försvinner vid månadsskiftet. Då kan du ta det.

– Varför då?

– Tja, för att du är förstelärare till exempel och har uppgifter utöver den rena undervisningen.

Paulsson fnyste.

– Desto viktigare att jag finns i ett kollegialt sammanhang. Men nu har du ju en bra lösning åt Maria Rodriguez. Flytta dit henne. Det är mitt förslag.

Han reste sig åter för att gå men stannade i dörröppningen och vände sig om.

– Då kan hon ju ha hur mycket elever hon vill på sitt tjänsterum.

Rektor Högberg suckade djupt och återgick till sin strängt upptagna apati.

Read Full Post »

III

Posted in Epistemologi, Politik, Satir, Skoldebatt, tagged Pedagogik, skolan, skolinspektionen, skolpolitik, skolverket on februari 12, 2023| Leave a Comment »

Kenneth Adrian Paulsson satt vid ett av fem skrivbord i det arbetsrum som avdelats för vad som blivit i första hand språklärare. Han hade sin vana trogen sträckt ut de långa benen och lät fötterna vila mot det lägsta planet i bokhyllan bakom skrivbordet samtidigt som han lutade sig över en komplicerad korsordskonstruktion som skulle mäta elevernas kunskaper i svenskans ordklasser. Det hade från början verkat enkelt men ju mer han arbetade med det desto mer osäker blev han på om det verkligen gick att göra som han hade tänkt från början. Saker och ting skulle bli substantiv, hade han tänkt sig men sedan kommit på att saker och ting ju faktiskt i sig själva inte var några substantiv. Det var först när de placerades i någon typ av grammatiskt sammanhang, en meningsbyggnad, som de blev substantiv. Han mindes vad hans gamle mentor på universitetet sagt: – Substantiven finns inte där ute. De går inte att sälja, köpa eller äga. Substantiven finns i språket och endast där.

En introvert irritation var under uppseglande hos Kenneth när dörren till arbetsrummet slogs upp och Maria Rodriguez kom in, tätt följd av tre elever. Hon skrattade gällt åt något som hade sagts på vägen och började bläddra i de väldiga högar som alltid låg upptravade på hennes skrivbord. Hon rotade fram några häften och vände sig mot eleverna.

– Här, sa hon. Här är något som jag tror är lämpligt för er att börja med. Det är en artikel som beskriver de sista timmarna i Jim Jones läger innan giftet börjar delas ut.

Eleverna tog emot, tackade och försvann slamrande ur rummet. Maria sjönk ner i rummets enda fåtölj och började knappa på sin mobiltelefon. Kenneth följde henne med blicken. Hans mun och ögon bildade tre raka streck i det bleka ansiktet.

– Och vad har Jim Jones självmordssekt med svenskämnets centrala innehåll att göra, om jag får fråga?

Maria lyfte blicken från sin mobil och såg på honom med öppen mun.

– Va? Nej, det handlar om gestaltning. Där är det väl egalt vad det är som gestaltas?

Hon återgick till telefonen men Kenneth fortsatte.

– Egalt. Och då tycker du att en självmordssekt är ett lämpligt tema för fjortonåringar?

Maria svarade utan att se på honom.

– Det var deras idé, inte min. Och, nej, jag har i och för sig inget problem med att mina elever får närma sig ett svårt ämne. Jag kan ta ansvar för det.

Kenneth trummade med fingrarna mot skrivbordsskivan.

– För övrigt borde väl gestaltning ligga redan under våren i sjuan?

Maria lade ner telefonen, knöt sina händer i knäet och såg nu stint på honom.

– Varför då Kenneth. Varför borde den det?

– Därför att det rimligtvis blir så om man följer de råd och anvisningar från Skolverket som vi gemensamt har bestämt oss för att vi ska utgå ifrån. För övrigt tycker jag att det är ytterst olämpligt att komma inramlande i arbetsrummet med elever i släptåg. Här kan ju ligga provmaterial, elevomdömen och allt möjligt helt öppet.

Maria skruvade på sig och höjde rösten en aning.

– Alltså, vad är det med dig egentligen. Varför är du på mig precis hela tiden? Är det för att jag lämnade in en incidentrapport?

Kenneth drog ut benen under skrivbordet och rätade på sig i stolen.

– Verkligen inte. Tingsrätten har ju som bekant fastslagit att det inte var någon incident.

– Det jag blev vittne till var en incident, oavsett vad tingsrätten kommit fram till och det hade varit tjänstefel av mig att inte rapportera.

Nu höjde även Kenneth rösten

– Det var nödvärn. Hon var ju bindgalen.

– Du, var bindgalen Kenneth. Du brast i omdöme. Det var vad jag såg med mina ögon.

Kenneth försökte le.

– Verkligen inte. Jag bara ingrep i situationen.

– Ingrep. Jo, tack.

Maria reste sig ur stolen och gick till sitt skrivbord samtidigt som hon fortsatte: – Du skrek, skitunge, tror jag faktiskt och du vräkte henne med full kraft in i väggen. Lilla Anna…

Hon blev stående framför sitt skrivbord.

– Hon skrek allt möjligt och hon vevade med armarna, fräste Kenneth och reste sig även han. Han var ett huvud längre än Maria.

– Jodå, fortsatte Maria med matt stämma. Anna skrek och hon kastade även den där lådan med tavelsudd tvärs genom lärarrummet. Jag såg det. Men det motiverar inte ditt våld.

– Nej du, jag har inte tid med det här längre.

Kenneth rafsade ihop några papper och tog ett par steg mot dörren.

– Om du vill envisas med att tingsrätten fabulerar i sin friande dom så är det inte mitt problem men jag tycker att det är oprofessionellt agerat av dig.

Maria sjönk ner i stolen vid sitt skrivbord utan att se åt hans håll. Han blev stående med handen på dörrhandtaget.

– Vet du vad jag tror?

Han fortsatte utan att invänta hennes reaktion: – Jag tror att det här bottnar i en ilska över att jag fick tjänsten som förstelärare.

Maria reagerade fortfarande inte. Kenneth tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dröjande dörren några centimeter.

– Sedan inser du säkert att jag måste lämna en incidentrapport till rektor Högberg om den här ovanan att ha elever bland sekretessmaterialet på våra tjänsterum.

Kenneth drog upp dörren och försvann med taktfasta klapprande steg. Maria drog in luft och blev sittande i flera sekunder med lungorna fulla. Hon lät sedan luften sippra ut, långsamt, mycket långsamt.

Read Full Post »

En incident på Svea College.

Posted in Genomslunket on februari 8, 2023| Leave a Comment »

Lena låg klarvaken. Klockan hade passerat midnatt och hon kände svetten klibba mot det varma täcket. Hon rullade åter över på sida och drog upp täcket så att fötterna blev fria men ingen ställning kändes vilsam. Hon såg Anders konturer i det mörka sovrummet. Han sov tungt med djupa väsande andetag. Genom väggen kunde hon höra ett svagt mummel, antagligen från någon film som Rebecka fortfarande låg vaken och tittade på. Annas äldre syster var sjutton nu, ingen stjärna i skolan hon heller men hade i alla fall fotbollen som hon lade nästan all vaken tid på.

Lena reste sig med stöd av armbågen och sträckte sig efter sin mobil, kände hur det åter högg till strax under armhålan. Hon slog Annas nummer men möttes av samma automatiska svarsmeddelande som vid de tidigare försöken. Helvete, var höll hon hus? Annas frånvaro och den molande smärtan under armhålan skapade lika delar ångest. Hon sjönk ner på rygg och lät blicken vandra mellan de fjärilslika skuggor som nattljusen skapade i takets ojämnheter. Upphuggna tankefragment snavade över varandra i hennes trötta huvud. Så blev hon liggande länge. Livet var fan inte rättvist.

Ytterdörren slog igen. Hon var med ens klarvaken och tittade på mobilens upplysta display. Nästan halv två. Hon kunde höra Annas tassande steg nere i köket, hur hon öppnade kylskåpet och hällde i sig några klunkar direkt från mjölkpaketet. Jävla unge, hann hon tänka mitt i lättnaden över att hon var hemma. Minuten senare stod Anna i dörröppningen till sovrummet.

– Är du vaken?

– Skönt att du är hemma. Var har du varit?

– Äh, ute bara.

Lena drog upp kudden bakom huvudet mot sänggaveln och lutade sig till halvsittande.

– Kom hit Anna. Sätt dig.

– Pappa sover ju. Tänk om vi väcker honom.

– Han vaknar inte, kom.

– Vänta då.

Anna vände och försvann med lätta steg nedför trapporna. Lena hörde åter kylskåpsdörren, lite prassel och stegen i trappan. Anna uppenbarade sig åter, med en apelsin i näven. Hon satte sig ytterst på sängkanten och började långsamt lossa apelsinens skal med sin långa tumnagel.

– Nu är jag här. Vad vill du?

Lena log. Annas omväg över apelsinen kändes så välbekant.

– Jag vill veta var du har varit.

– Ute, sa jag ju. Är det här ett förhör?

– Lägg av, Anna. Vad är det för världsbild du har? Jag är din morsa och jag har rätt att veta var du har hållit hus.

Anna drog tumnageln genom apelsinens skal och suckade djupt.

– Först gick jag ut genom dörren. Sen gick jag Hindvägen ner till Stallgatan. Där genade jag runt Netto till Oxboleden där jag gick över övergångsstället och ner till cykelbanan som följer kanalen. Den gick jag till Köpmansbron, som jag gick över. Sen följde jag Musketellgatan, eller vad den heter, bort till Burger King. Där köpte jag Pommes. Jag doppade dem i en mugg med ketchup samtidigt som jag messade Vanja och Fariba. Men ingen av dem svarade. Så då chattade jag en stund på, det spelar ingen roll. Ja, sen gick jag samma väg hem.

Lena såg på henne att hon talade sanning så långt.

– Men det kan väl inte ha tagit fyra timmar?

– Sen satt jag här utanför. I garaget. I bilen.

– Men, varför? Varför kom du inte in?

– För att ni skulle somna, orkade inte bråka. Mamma, jag vill verkligen inte prata om det. Jag behöver sova.

Anna hade lyckats lossa apelsinskalet i ett sammanhängande stycke och började dela frukten i klyftor. Lena såg tankfullt på sin dotter.

– En sak bara.

– Vadå?

– Som jag minns det så var den där Paulsson en av dina lärare de första veckorna när du kom till Svea College. Sedan har han inte varit det.

– Och?

– Bytte ni lärare?

– Ja. Eller, jag bytte lärare.

– Vadå bytte?

– Han var skitkonstig, så jag bad om att få byta klass.

– Men det har du ju inte gjort. Väl?

– Jo, på svenskan. Jag har Maria, Maria Rodriguez.

Anna lossade det tunna skinnet från en apelsinklyfta och stoppade det i munnen. Lena betraktade henne, såg att hennes händer darrade, bara en aning.

– Men då måste det ju ha hänt någonting?

– Nej, eller, han var konstig bara. Mamma, jag orkar verkligen inte.

– Konstig? Ge något exempel.

– Jo.

Anna drog in andan, som om hon samlade sig.

– Typ att vi skulle välja ut en svensk roman som vi skulle läsa och då hade jag förstås glömt det. Då hämtar han en äcklig barnbok på skolbiblioteket och säger att, den här kan vara något för dig att börja med så att vi kommer någonstans. Liksom.

Hon tystnade och stoppade en apelsinklyfta i munnen, blundade och sa vädjande,

– Mamma, kan vi sluta nu? Jag behöver faktiskt sova.

– Vilken barnbok var det?

Anna höjde rösten.

– Spelar roll. Det var en fucking bäbisbok.

– Vilken?

Anna sjönk ihop och såg uppgiven ut.

– Lilla Anna och långa farbrorn.

Lena fnissade, fnissade mera. Det kändes totalt omotiverat men gick inte att hejda. Det bubblade fram, bara så där.

Read Full Post »

Post Corona 2023

Posted in Genomslunket on februari 6, 2023| Leave a Comment »

Roman

Publiceras per kapitel cirka varannan dag på denna plattform. God läsning.

Arbetsnamn: En incidentrapport på Svea College

Författare: Klas Lindelöf

Del I

”Över alltsammans går vardagen grumlig och grund, med många små bakvatten och virvlar.

Människorna myllrar omkring varandra. Den ena vet så lite om den andra.”

Cora Sandel

Anders Svärd vägde på stolen och hade blicken fäst vid en punkt bortom frysdörrens alla kylskåpsmagneter. Värken från veckor av innertaksmontage ilade i hans skuldror.

– Hur är det ens möjligt. Hur kan läraren gå helt fri? Det är bevisat att han misshandlade henne och Anna är fortfarande bara ett barn. Hon är tvingad att gå dit. Skolan är obligatorisk. Skyldig till, vad hette det sa du?

– Ofredande, eller våld mot tjänsteman.

Lena Svärd, van vid krångliga texter från många år på pastorsexpeditionen såg upp från tingsrättsprotokollet och inväntade sin makes svar. Det av småbarnstider nednötta radhusköket var kvavt och instängt. År av snabblagad middagsmat hade lämnat sina outplånliga doftspår.

– Ofredande, våld?

Anders rätade upp sig och såg granskande på sin yngsta dotter, Anna Svärd. Hon satt hopsjunken på platsen närmast fönstret med en armbåge på bordet och snurrade ett rosa hårband runt en tesked. Hennes ljusa raka lugg hade fallit ner framför ögonen. Han slog ut med handen.

– Hon blev inkastad med kraft i en betongvägg av en vuxen person som kallar sig tjänsteman. Hon skadade sig. Hur fan kan någon få det till ofredande och våld mot?

– Nödvärn, kallas det. Hon skrek och vevade med armarna mot målsägande, adjunkten Kenneth Adrian Paulsson.

Anna dängde teskeden i bordet.

– Kenneth är en jävla idiot.

Hon slog till brödkorgen så att den for tvärs över köksbordet och landade på golvet strax intill hundens matskål.

– Jag hatar honom. Han är ett fucking äckel.

– Han är förstelärare, sa Lena.

– Jamen och! Hur fan har det gått till, skrek Anna.

Anders böjde sig över bordet, nappade till sig tingsrättsprotokollet och såg på sin fru.

– Jag tycker det börjar låta som om du försvarar den här läraren. Är det så?

– Jag läser bara vad som står i domen.

– Och tycker att det verkar bra och rättvist?

Lena ryckte på axlarna.

– Det har jag inte sagt.

Hon reste sig och gick bort till diskbänken.

– Men kanske hade det sett annorlunda ut om Anna inte hade…

Anna såg upp.

– Hade vadå?

– Hade. Ja, käftat emot jämt.

Anna drog i ärmarna på sin gula munktröja och korsade armarna över bröstet. Hennes tunna gestalt tycktes krympa en aning.

– Käftar jag emot?

Lena ryckte uppgivet på axlarna.

– Jo, ja. Det händer faktiskt.

Anders lade händerna på köksbordet.

– Alltså det här är inte klokt. Vi blir dömda i rättegång och får betala både böter och skadestånd trots att det är Anna som är offret och du pratar om att den där typen, Paulsson, är förstelärare och att vår dotter käftar emot.

– Jag menar inte så.

Nu höjde Anna armarna och tecknade med fingrarna på sitt karakteristiska sätt.

– Jag vet exakt vad du menar. Du menar att jag ska vara den där snälla och tysta lilla tjejen på raden längst fram som låter Jävelkenneth stå böjd över ens axel och flåsa med sin äckliga andedräkt och själv ska man bara som, jo och ja och tack så jävla mycket för hjälpen jag inte ville ha. Men vad tråkigt för dig då mamma, att jag aldrig tänker sjunka så lågt.

Lena vände sig om och lät de kastanjebruna ögonen tränga rakt genom sin dotter.

– Du! Vem var det som tröstade och stöttade dig och som anmälde den här skiten redan samma dag som det hände?

Anna och Anders teg. Lena tog några steg över köksgolvet och lyfte fjärrkontrollen till den TV som stod inklämd på en hylla mellan skafferiet och skiljeväggen mot hallen.

– Nu börjar lokala nyheterna. De tar antagligen upp domen.

TV:n fladdrade igång och de välbekanta speakerrösterna fyllde rummet. Lena iakttog sina familjemedlemmar. Anna snurrade åter sitt rosa hårband runt en tesked. Anders satt lutad över tingsrättsprotokollet. Hon noterade flyktigt att hans evigt snaggade frisyr hade grånat den senaste tiden och att hårfästet kröp allt längre upp på hjässan. Han såg upp på henne.

– En annan sak man kan fundera över är varifrån vi ska få pengarna.

– Det är väl ändå inget vi behöver diskutera just nu, svarade Lena irriterat.

Bakom henne flashade nyheten om tingsrättens friande dom mot en lärare upp. En mansröst redogjorde kort för bakgrunden, därefter hördes landets utbildningsministers välbekanta röst.

– Det här tycker jag är ett kvitto på att våra reformer har haft avsedd effekt och att ändringarna i skollagen fyller den funktion som var avsedd. Om Sverige åter vill bli något annat än en randstat i framtida internationella kunskapsmätningarna krävs det att vi en gång för alla gör upp med den gamla flumskolan och låter utbildningen präglas av ordning och reda. För att det ska fungera måste också skolans anställda kunna tillförsäkras den respekt och auktoritet de förtjänar.

Bilden flyttade över till en generaldirektör på Skolinspektionen som i stort sett upprepade vad ministern hade sagt, därefter lärarnas fackbas som drog samma slutsatser en tredje gång. Mot slutet av reportaget dök offret, försteläraren Kenneth Paulssons ansikte upp i TV-rutan. Anna reste sig rakt upp med en sådan kraft att stolen bakom henne välte. Innan någon hann reagera hade en blomkruka från köksfönstret missat TV-skärmen med endast någon centimeter och splittrades med ett brak mot köksväggen. Sekunderna senare smällde ytterdörren igen. Det enda som hördes nu var meteorologens förutsägelser om den kommande veckans lågtryck över Östersjön. Lena såg på Anders. En tår rann genom den veckogamla skäggstubben på hans kind.

– Vet du vad jag tror, mumlade han.

Lena skakade på huvudet.

– Vi skulle aldrig ha valt det där förbannade Svea College. Hon trivdes ju innan. Hon hade det bra.

– Alla blattar, svarade Lena. Har du glömt dem? Det var det enda du tjatade om.

– Men det gjorde du med. Vi var väl överens om att en svensk skola var det som gällde?

– Fariba, Vanja, Alva, invandrarna från hennes gamla skola är väl de enda vi träffar här hemma? Som fortfarande är hennes vänner.

Anders såg ut genom fönstret.

– Jo, men för att just de ändå är ganska normala. Det skulle inte förvåna mig om den där Paulsson är smygblatte.

– Lägg av, snäste Lena.

– Hur mycket pengar handlar skadeståndet om? Anders torkade hjälpligt sina kinder med underarmen.

– Minns inte. Det står väl någonstans? Tiotusen tror jag.

– De pengarna har vi inte.

– Vi får väl sälja det här och flytta till någon lägenhet ute i Oxkroken.

Anders gned sig i ögonen.

– Nu var du väl onödigt dramatisk. Vad säger advokaten?

– Pedersen säger att hon först vill läsa domen ordentligt. Men hon utesluter inte helt att det finns öppningar för ett överklagande.

– Överklagande. Vad menas med det?

Anders hade rest sig och drog tankspritt sitt pekfinger mot den jordiga tapeten bakom TV:n. Lena följde honom med blicken. Den tatuerade draken på hans överarm såg så malplacerad ut i sammanhanget.

– Det menas, äh, jag orkar inte. Jag går ut en sväng med hunden och hämtar luft.

Read Full Post »