Roman
Publiceras per kapitel cirka varannan dag på denna plattform. God läsning.
Arbetsnamn: En incidentrapport på Svea College
Författare: Klas Lindelöf
Del I
”Över alltsammans går vardagen grumlig och grund, med många små bakvatten och virvlar.
Människorna myllrar omkring varandra. Den ena vet så lite om den andra.”
Cora Sandel
I
Anders Svärd vägde på stolen och hade blicken fäst vid en punkt bortom frysdörrens alla kylskåpsmagneter. Värken från veckor av innertaksmontage ilade i hans skuldror.
– Hur är det ens möjligt. Hur kan läraren gå helt fri? Det är bevisat att han misshandlade henne och Anna är fortfarande bara ett barn. Hon är tvingad att gå dit. Skolan är obligatorisk. Skyldig till, vad hette det sa du?
– Ofredande, eller våld mot tjänsteman.
Lena Svärd, van vid krångliga texter från många år på pastorsexpeditionen såg upp från tingsrättsprotokollet och inväntade sin makes svar. Det av småbarnstider nednötta radhusköket var kvavt och instängt. År av snabblagad middagsmat hade lämnat sina outplånliga doftspår.
– Ofredande, våld?
Anders rätade upp sig och såg granskande på sin yngsta dotter, Anna Svärd. Hon satt hopsjunken på platsen närmast fönstret med en armbåge på bordet och snurrade ett rosa hårband runt en tesked. Hennes ljusa raka lugg hade fallit ner framför ögonen. Han slog ut med handen.
– Hon blev inkastad med kraft i en betongvägg av en vuxen person som kallar sig tjänsteman. Hon skadade sig. Hur fan kan någon få det till ofredande och våld mot?
– Nödvärn, kallas det. Hon skrek och vevade med armarna mot målsägande, adjunkten Kenneth Adrian Paulsson.
Anna dängde teskeden i bordet.
– Kenneth är en jävla idiot.
Hon slog till brödkorgen så att den for tvärs över köksbordet och landade på golvet strax intill hundens matskål.
– Jag hatar honom. Han är ett fucking äckel.
– Han är förstelärare, sa Lena.
– Jamen och! Hur fan har det gått till, skrek Anna.
Anders böjde sig över bordet, nappade till sig tingsrättsprotokollet och såg på sin fru.
– Jag tycker det börjar låta som om du försvarar den här läraren. Är det så?
– Jag läser bara vad som står i domen.
– Och tycker att det verkar bra och rättvist?
Lena ryckte på axlarna.
– Det har jag inte sagt.
Hon reste sig och gick bort till diskbänken.
– Men kanske hade det sett annorlunda ut om Anna inte hade…
Anna såg upp.
– Hade vadå?
– Hade. Ja, käftat emot jämt.
Anna drog i ärmarna på sin gula munktröja och korsade armarna över bröstet. Hennes tunna gestalt tycktes krympa en aning.
– Käftar jag emot?
Lena ryckte uppgivet på axlarna.
– Jo, ja. Det händer faktiskt.
Anders lade händerna på köksbordet.
– Alltså det här är inte klokt. Vi blir dömda i rättegång och får betala både böter och skadestånd trots att det är Anna som är offret och du pratar om att den där typen, Paulsson, är förstelärare och att vår dotter käftar emot.
– Jag menar inte så.
Nu höjde Anna armarna och tecknade med fingrarna på sitt karakteristiska sätt.
– Jag vet exakt vad du menar. Du menar att jag ska vara den där snälla och tysta lilla tjejen på raden längst fram som låter Jävelkenneth stå böjd över ens axel och flåsa med sin äckliga andedräkt och själv ska man bara som, jo och ja och tack så jävla mycket för hjälpen jag inte ville ha. Men vad tråkigt för dig då mamma, att jag aldrig tänker sjunka så lågt.
Lena vände sig om och lät de kastanjebruna ögonen tränga rakt genom sin dotter.
– Du! Vem var det som tröstade och stöttade dig och som anmälde den här skiten redan samma dag som det hände?
Anna och Anders teg. Lena tog några steg över köksgolvet och lyfte fjärrkontrollen till den TV som stod inklämd på en hylla mellan skafferiet och skiljeväggen mot hallen.
– Nu börjar lokala nyheterna. De tar antagligen upp domen.
TV:n fladdrade igång och de välbekanta speakerrösterna fyllde rummet. Lena iakttog sina familjemedlemmar. Anna snurrade åter sitt rosa hårband runt en tesked. Anders satt lutad över tingsrättsprotokollet. Hon noterade flyktigt att hans evigt snaggade frisyr hade grånat den senaste tiden och att hårfästet kröp allt längre upp på hjässan. Han såg upp på henne.
– En annan sak man kan fundera över är varifrån vi ska få pengarna.
– Det är väl ändå inget vi behöver diskutera just nu, svarade Lena irriterat.
Bakom henne flashade nyheten om tingsrättens friande dom mot en lärare upp. En mansröst redogjorde kort för bakgrunden, därefter hördes landets utbildningsministers välbekanta röst.
– Det här tycker jag är ett kvitto på att våra reformer har haft avsedd effekt och att ändringarna i skollagen fyller den funktion som var avsedd. Om Sverige åter vill bli något annat än en randstat i framtida internationella kunskapsmätningarna krävs det att vi en gång för alla gör upp med den gamla flumskolan och låter utbildningen präglas av ordning och reda. För att det ska fungera måste också skolans anställda kunna tillförsäkras den respekt och auktoritet de förtjänar.
Bilden flyttade över till en generaldirektör på Skolinspektionen som i stort sett upprepade vad ministern hade sagt, därefter lärarnas fackbas som drog samma slutsatser en tredje gång. Mot slutet av reportaget dök offret, försteläraren Kenneth Paulssons ansikte upp i TV-rutan. Anna reste sig rakt upp med en sådan kraft att stolen bakom henne välte. Innan någon hann reagera hade en blomkruka från köksfönstret missat TV-skärmen med endast någon centimeter och splittrades med ett brak mot köksväggen. Sekunderna senare smällde ytterdörren igen. Det enda som hördes nu var meteorologens förutsägelser om den kommande veckans lågtryck över Östersjön. Lena såg på Anders. En tår rann genom den veckogamla skäggstubben på hans kind.
– Vet du vad jag tror, mumlade han.
Lena skakade på huvudet.
– Vi skulle aldrig ha valt det där förbannade Svea College. Hon trivdes ju innan. Hon hade det bra.
– Alla blattar, svarade Lena. Har du glömt dem? Det var det enda du tjatade om.
– Men det gjorde du med. Vi var väl överens om att en svensk skola var det som gällde?
– Fariba, Vanja, Alva, invandrarna från hennes gamla skola är väl de enda vi träffar här hemma? Som fortfarande är hennes vänner.
Anders såg ut genom fönstret.
– Jo, men för att just de ändå är ganska normala. Det skulle inte förvåna mig om den där Paulsson är smygblatte.
– Lägg av, snäste Lena.
– Hur mycket pengar handlar skadeståndet om? Anders torkade hjälpligt sina kinder med underarmen.
– Minns inte. Det står väl någonstans? Tiotusen tror jag.
– De pengarna har vi inte.
– Vi får väl sälja det här och flytta till någon lägenhet ute i Oxkroken.
Anders gned sig i ögonen.
– Nu var du väl onödigt dramatisk. Vad säger advokaten?
– Pedersen säger att hon först vill läsa domen ordentligt. Men hon utesluter inte helt att det finns öppningar för ett överklagande.
– Överklagande. Vad menas med det?
Anders hade rest sig och drog tankspritt sitt pekfinger mot den jordiga tapeten bakom TV:n. Lena följde honom med blicken. Den tatuerade draken på hans överarm såg så malplacerad ut i sammanhanget.
– Det menas, äh, jag orkar inte. Jag går ut en sväng med hunden och hämtar luft.
samtider 
Lämna en kommentar