samtider

Kenneth Adrian Paulsson satt vid ett av fem skrivbord i det arbetsrum som avdelats för vad som blivit i första hand språklärare. Han hade sin vana trogen sträckt ut de långa benen och lät fötterna vila mot det lägsta planet i bokhyllan bakom skrivbordet samtidigt som han lutade sig över en komplicerad korsordskonstruktion som skulle mäta elevernas kunskaper i svenskans ordklasser. Det hade från början verkat enkelt men ju mer han arbetade med det desto mer osäker blev han på om det verkligen gick att göra som han hade tänkt från början. Saker och ting skulle bli substantiv, hade han tänkt sig men sedan kommit på att saker och ting ju faktiskt i sig själva inte var några substantiv. Det var först när de placerades i någon typ av grammatiskt sammanhang, en meningsbyggnad, som de blev substantiv. Han mindes vad hans gamle mentor på universitetet sagt: – Substantiven finns inte där ute. De går inte att sälja, köpa eller äga. Substantiven finns i språket och endast där.

En introvert irritation var under uppseglande hos Kenneth när dörren till arbetsrummet slogs upp och Maria Rodriguez kom in, tätt följd av tre elever. Hon skrattade gällt åt något som hade sagts på vägen och började bläddra i de väldiga högar som alltid låg upptravade på hennes skrivbord. Hon rotade fram några häften och vände sig mot eleverna.

– Här, sa hon. Här är något som jag tror är lämpligt för er att börja med. Det är en artikel som beskriver de sista timmarna i Jim Jones läger innan giftet börjar delas ut.

Eleverna tog emot, tackade och försvann slamrande ur rummet. Maria sjönk ner i rummets enda fåtölj och började knappa på sin mobiltelefon. Kenneth följde henne med blicken. Hans mun och ögon bildade tre raka streck i det bleka ansiktet.

– Och vad har Jim Jones självmordssekt med svenskämnets centrala innehåll att göra, om jag får fråga?

   Maria lyfte blicken från sin mobil och såg på honom med öppen mun.

– Va? Nej, det handlar om gestaltning. Där är det väl egalt vad det är som gestaltas?

Hon återgick till telefonen men Kenneth fortsatte.

– Egalt. Och då tycker du att en självmordssekt är ett lämpligt tema för fjortonåringar?

Maria svarade utan att se på honom.

– Det var deras idé, inte min. Och, nej, jag har i och för sig inget problem med att mina elever får närma sig ett svårt ämne. Jag kan ta ansvar för det.

Kenneth trummade med fingrarna mot skrivbordsskivan.

– För övrigt borde väl gestaltning ligga redan under våren i sjuan?

Maria lade ner telefonen, knöt sina händer i knäet och såg nu stint på honom.

– Varför då Kenneth. Varför borde den det?

– Därför att det rimligtvis blir så om man följer de råd och anvisningar från Skolverket som vi gemensamt har bestämt oss för att vi ska utgå ifrån. För övrigt tycker jag att det är ytterst olämpligt att komma inramlande i arbetsrummet med elever i släptåg. Här kan ju ligga provmaterial, elevomdömen och allt möjligt helt öppet.

Maria skruvade på sig och höjde rösten en aning.

– Alltså, vad är det med dig egentligen. Varför är du på mig precis hela tiden? Är det för att jag lämnade in en incidentrapport?

Kenneth drog ut benen under skrivbordet och rätade på sig i stolen.

– Verkligen inte. Tingsrätten har ju som bekant fastslagit att det inte var någon incident.

– Det jag blev vittne till var en incident, oavsett vad tingsrätten kommit fram till och det hade varit tjänstefel av mig att inte rapportera.

Nu höjde även Kenneth rösten

– Det var nödvärn. Hon var ju bindgalen.

– Du, var bindgalen Kenneth. Du brast i omdöme. Det var vad jag såg med mina ögon.

  Kenneth försökte le.

– Verkligen inte. Jag bara ingrep i situationen.

– Ingrep. Jo, tack.

Maria reste sig ur stolen och gick till sitt skrivbord samtidigt som hon fortsatte: – Du skrek, skitunge, tror jag faktiskt och du vräkte henne med full kraft in i väggen. Lilla Anna…

Hon blev stående framför sitt skrivbord.

– Hon skrek allt möjligt och hon vevade med armarna, fräste Kenneth och reste sig även han. Han var ett huvud längre än Maria.

– Jodå, fortsatte Maria med matt stämma. Anna skrek och hon kastade även den där lådan med tavelsudd tvärs genom lärarrummet. Jag såg det. Men det motiverar inte ditt våld.

– Nej du, jag har inte tid med det här längre.

Kenneth rafsade ihop några papper och tog ett par steg mot dörren.

– Om du vill envisas med att tingsrätten fabulerar i sin friande dom så är det inte mitt problem men jag tycker att det är oprofessionellt agerat av dig.

Maria sjönk ner i stolen vid sitt skrivbord utan att se åt hans håll. Han blev stående med handen på dörrhandtaget.

– Vet du vad jag tror?

Han fortsatte utan att invänta hennes reaktion: – Jag tror att det här bottnar i en ilska över att jag fick tjänsten som förstelärare.

Maria reagerade fortfarande inte. Kenneth tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dröjande dörren några centimeter.

– Sedan inser du säkert att jag måste lämna en incidentrapport till rektor Högberg om den här ovanan att ha elever bland sekretessmaterialet på våra tjänsterum.

Kenneth drog upp dörren och försvann med taktfasta klapprande steg. Maria drog in luft och blev sittande i flera sekunder med lungorna fulla. Hon lät sedan luften sippra ut, långsamt, mycket långsamt.