samtider

Hans Högberg, rektor, hade det största av rummen i den korta administrativa korridoren. Trots det kändes det dammigt och instängt, kanske för att det saknade fönster, kanske för att det, förutom ett stort skrivbord, var belamrat med tre överfyllda bokhyllor, ett stort värdeskåp samt ett litet brunt konferensbord med fyra stolar. Rektor Högberg satt apatisk och glodde på sin whiteboardtavla. Han tänkte på sin övermäktiga att-göra-lista och vad han borde ta tag i. Brandskyddsplanen borde sedan länge uppdateras, liksom likabehandlingsplanen och planen för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Han borde börja planera för alla medarbetarsamtal och reservera datum och tider för dem i sin redan överfyllda kalender. Årets incidentrapporter, åtgärdsplaner och andra elevutredningar låg fortfarande i en hög i säkerhetsskåpet. De borde systematiseras och arkiveras. Han borde analysera och utvärdera årets tredje omgång av arbetsmiljöenkäter som fortfarande låg orörda i hans dator och utifrån sin analys ”skapa en genomtänkt strategi för skolutveckling” som det så tjusigt hette med Skolinspektionens språkbruk. Framför allt borde han vara synlig och röra sig ute i verksamheten. Kanske borde han äntligen göra en plan för de lektionsbesök han sedan länge föresatt sig att genomföra. Hans dörr stod på glänt och ett dämpat sorl, då och då stegrat till dunsar, smällar, ett rop eller skratt påminde honom om den verksamhet som bedrevs där ute. Han suckade uppgivet inför sin att-göra-lista, visste att vad han än företog sig så skulle kontorsdörren ofelbart strax därpå öppnas och någon ny akut katastrof skulle gå före allt annat. Det kunde vara en lärare som förlorat kontrollen över en lektion, en stöld ur något elevskåp, en rasande förälder som krävde förklaringar på sonen eller dottern dåliga betyg, en journalist som ville undersöka skolbibliotekets standard. Det kunde vara snart sagt vara vad som helst. Nu var det Kenneth Paulsson som knackade försiktigt på den halvöppna dörrens insida. Rektor Högberg såg upp och svalde en svordom. Paulsson harklade sig,

– Kan jag komma in?

– Visst.

Hans slog igen sitt anteckningsblock medan Kenneth Paulsson drog fram en besöksstol och satte sig på andra sidan det väldiga skrivbordet.

– Jo, alltså, hur blir det nu, med saker och ting?

Hans Högbergs axlar åkte upp en aning. Han hatade den typen av trevande och intetsägande inledningar som krävde direkta motfrågor. Han replikerade: – Med saker och ting?

– Ja, alltså, det här har vi ju redan diskuterat. Efter det som har hänt verkar det väl ändå lite ohållbart att Anna Svärd ska gå kvar på den här skolan. Jag och antagligen inte bara jag, upplever att hon är en tickande bomb och jag känner faktiskt inte riktigt att jag kan ta ansvar för att hon finns på skolan. Jag uppfattade det som att vi var överens om det här men som det är nu är hon ju inte ens tillfälligt avstängd, om jag har förstått saker och ting rätt?

Hans skruvade på sig.

– Själva händelsen ägde ju faktiskt rum före sommarlovet och eftersom det hela hamnade i tingsrätten har vi ju blivit tvungna att avvakta domstolens utslag.

– Som har kommit nu, fyllde Paulsson i.

– Jo, som har kommit nu och därför planerar vi att snarast kalla elev med vårdnadshavare till ett elevvårdssamtal, om en vecka ungefär. Sedan får vi se vad som kommer upp där och fatta vidare beslut utifrån det. Vad jag kan bedöma är det väl inte uteslutet att det blir aktuellt med ett skolbyte.

Paulsson fnyste.

– Inte uteslutet. Hon måste bort helt enkelt. Jag kan som sagt omöjligt ta ansvar för någon säkerhet med henne vandrande i skolans lokaler.

– Det behöver du i och för sig inte heller.

– Vad menar du?

– Det är ytterst mitt ansvar. Jag är rektor.

– Formellt ja, men i praktiken gör ju inte det att vi känner oss tryggare ute i verksamheten.

Paulsson lät påstridig nu och Hans Högberg kände ilningar av intensiv olust ansätta sina skuldror. Han ville få slut på samtalet.

– För övrigt är det inte jag som fattar beslut om avstängningar eller skolförflyttning.

– Nej, det är skolans huvudman men det sker väl ändå på din inrådan?

– För huvudmannen är en elevflytt i första hand etthundrasjuttiofem tusen kronor i förlorad intäkt. Men oavsett vilket måste saker ske i rätt ordning och nästa punkt är alltså ett elevvårdssamtal.

Paulsson reste sig.

– Nåja, jag ska höra vad facket säger.

– Gör du det, sa Hans Högberg samtidigt som han böjde sig ner mot en skrivbordslåda, en signal på att annat arbete vidtog.

– Förresten.

Kenneth Paulsson stannade halvvägs mot dörren.

– Det var en sak till.

Rektor Högberg frös fast i sin rörelse med handen på skrivbordslådan. Han log ansträngt.

– Vadå?

– Maria Rodriguez.

Högberg svalde ett antal otidigheter och svarade tappert: – Vad är det med henne?

– Det känns helt enkelt ohållbart att vi delar arbetsrum och det antar jag att du förstår.

Högberg lutade sig bakåt i den mjuka kontorsstolen och drog i sina fingerleder på ett sätt som alstrade ett knastrande ljud.

– Men ni är ju fem personer där?

Kenneth Paulsson hade nu återvänt till sin stol på andra sidan skrivbordet.

– Det handlar inte om huruvida vi är två eller fem eller tio personer. Situationen är ohållbar. Idag kom hon intravande på tjänsterummet med tre elever i släptåg när jag satt och förberedde prov. Du måste flytta på henne.

Hans insåg att Paulsson inte skulle släppa frågan, att den skulle förfölja honom och utgöra ett psykosocialt arbetsmiljöproblem tills dess han vidtagit någon typ av potent åtgärd. Han sökte efter ett slagkraftigt men intetsägande svar när en snilleblixt landade välkommet i hans prövade huvud.

– Eller så flyttar du, hörde han sig själv säga.

– Jag?

Kenneth Paulssons ögon var uppspärrade och klotrunda. Han såg nollställt förvånad, nästan ugglelik ut.

– Vad menar du?

Högberg samlade sig och sa: – Kopieringsrummet har ju flyttat ut i vinkeln längst ner i korridoren. Elevassistenterna som flyttade in försvinner vid månadsskiftet. Då kan du ta det.

– Varför då?

– Tja, för att du är förstelärare till exempel och har uppgifter utöver den rena undervisningen.

Paulsson fnyste.

– Desto viktigare att jag finns i ett kollegialt sammanhang. Men nu har du ju en bra lösning åt Maria Rodriguez. Flytta dit henne. Det är mitt förslag.

Han reste sig åter för att gå men stannade i dörröppningen och vände sig om.

– Då kan hon ju ha hur mycket elever hon vill på sitt tjänsterum.

Rektor Högberg suckade djupt och återgick till sin strängt upptagna apati.