samtider

En incident på Svea College

VIII

Brevet från vårdcentralen låg fortfarande oöppnat på köksbordet. Lena hade gått tidigare från sin kanslitjänst på pastorsexpeditionen. Hon hade känt sig trött och hängig. Dessutom hade det inte funnits mycket att göra. Det fanns det förresten sällan. Hon kunde knappt själv fatta att hon blivit kvar i alla år. Hon hade hamnat där redan som tonåring strax innan uppdraget med folkbokföringen flyttades till staten. Av någon anledning fortsatte det sedan. Hon jobbade på olika projekttjänster och handledde alla de församlingsmedlemmar som kom och gick i diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med tiden lärde hon sig allt om församlingarnas verksamheter och fick så småningom en fast anställning som expeditionens enda kanslist, trots att hon inte var ett dugg kyrklig. Det var över femton år sedan nu.

Det högg till under armhålan och hon kände åter den molande smärtan. Lena lossade Viggens koppel och han vaggade fram till sin vattenskål intill väggen bakom köksbordet. Hon svalde, tog ett djupt andetag. Brevet från vårdcentralen brände i hennes medvetande. Naturligtvis borde hon ha öppnat det direkt när hon kom hem, innan hon gick rundan med hunden. Där fanns hennes provsvar och enda sättet att få visshet var genom att öppna det. Hon lyfte upp det, vägde det i handen och lade ner det igen. Hon behövde en kopp kaffe först.

Ytterdörren öppnades och stängdes igen med en smäll som fick porslinet i köksskåpen att skallra. Utan att vända sig om visste Lena att det var Anna.

– Hej, Anna. Vad gör du hemma så här tidigt?

Anna sparkade av sig skorna.

– Håltimme. Eller, engelskan var inställd.

– Varför då.

– Jag vet väl inte. Hon var sjuk kanske.

Lena hörde att Anna inte pratade sanning men orkade inte pressa henne.

– Så vad ska du göra nu?

Anna kom in i köket och släppte sin kanvasväska på köksbordet.

– Vet inte.

Hon lyfte upp brevet från vårdcentralen och granskade det. Lena tog några snabba steg över köksgolvet och ryckte det ur händerna på henne.

– Det är till mig.

– Jaha, och.

Anna blev stående med uppsträckta händer och såg förvånad ut.

– Inget. Bara det, att det var till mig.

– Fan vad du är konstig ibland.

– Inte så konstig att jag skolkar och skyller på läraren i alla fall, fräste Lena och återvände till kaffebryggaren.

– Vi har håltimme sa jag ju, skrek Anna.

– Tror jag inte på, svarade Lena och slog igen locket till kaffebryggaren.

– Du får tro vad du vill. Så är det i alla fall.

Lena kände smärtan under armhålan komma tillbaka. Hon vände sig om, rynkade pannan och såg på Anna som fortfarande stod upp vid köksbordet.

– Lektionen är inställd alltså? Vi kanske ska ringa din fröken och få det bekräftat? Numret står ju på anslagstavlan.

Anna lyfte upp sin kanvasväska, slängde den över axeln och började gå mot hallen.

– Ring vart fan du vill. Jag tänker ändå inte stanna i det här dårhuset.

Hon trädde in fötterna i sina svarta sneakers. Lena blev stående med armarna i kors, förvånad över sin egen ilska. Anders öppnade ytterdörren och var nära att krocka med sin dotter som trängde sig förbi och slog igen dörren med en smäll som fick kökets porslin att skallra i sina skåp. Anders såg efter den stängda dörren och tittade sedan uppgivet på sin fru.

– Jaha. Vad är det nu då?

Lena vek ihop brevet från vårdcentralen och sjönk ner vid köksbordet.

– Inget. Det var mitt fel. Jag var på dåligt humör.

Hon suckade ljudligt. Anders drog av sig sin gula reflexjacka från Björnkläder.

– Det är full fart borta vid Conny och Rose-Maries.

– Flodins. Vi kanske ska sluta kalla det för Conny och Rose-Maries. Jag såg det när jag var ute med hunden. Han satsar visst ordentligt.

– Där finns det pengar. Fint ska det vara.

Lena reste sig igen, tog fram en kopp ur köksskåpet och började hälla upp kaffe från bryggaren.

– Du är tidigt hemma. Det finns kaffe.

– Jag drack precis, svarade Anders som hade hällt ut resterna av dagens matlåda i köksvasken och börjat skölja av det som skulle ställas i diskmaskinen, innan han fortsatte: – Det fanns inte mycket att göra efter lunch. Materialbrist, försenade leveranser, torktider och så vidare.

 Lena sjönk åter ned vid köksbordet.

– Pedersen ringde.

– Pedersen?

– Advokaten, Vibeke. Hon sa att hon jobbar på det.

Anders slog igen luckan till diskmaskinen.

– Jobbar på vadå?

– Överklagandet. Hon vet inte än om det är meningsfullt. Hon säger bara att det börjar bli bråttom. Tiden går ut om en vecka.

– Kan vi göra något?

– Det verkar inte så, avvakta och se. Hon skulle hålla tät kontakt.

Lena tog upp sin mobil och slog numret till Anna. Efter tre signaler gick den automatiska telefonsvararen på. Hon knäppte av, tog brevet från vårdcentralen och gick till badrummet.

Hennes magra kropp darrade fortfarande. Brevet från vårdcentralen låg på golvet och hon läste det gång på gång. Negativt resultat. Hon rev av en bit toalettpapper och torkade sig, kände tårarna som kom längs hennes kinder. Skulle det betyda att hon var frisk? Varför hade hon då värken och varför kände hon sig så orkeslös? Hon bestämde sig för att känna sig lättad, reste sig, drog upp byxorna och spolade. Hon sköljde huvudet i kallt vatten, betraktade sitt ansikte och alla tecken på åldrande. Den raka näsan, den faraoniska, var det enda som med åren förblivit sig lik. Hon sköljde mer. Så blev hon stående, länge.