samtider

IX

Anna hade sjunkit ner i en nött gammal saccosäck som låg inslängd i ett hörn av Faribas trånga vindskupa. Rummets enda fönster erbjöd en magnifik utsikt över hustaken i innerstadens södra del. Under fönstret stod en obäddad säng i furustomme. Där halvlåg Fariba med sin laptop och bredvid henne satt Vanja med ryggen mot rummets yttervägg. Längs rummets långsida stod en garderob vars dörr inte gick att stänga helt. Under en stor färgsprakande bollywoodplansch fylld med dansare stod ett litet brunbetsat skrivbord med två omaka stolar. I den ena satt Alva med fötterna vilande mot sängens gavel. Hon fnissade fortfarande efter att utförligt ha berättat om hur hon lurade Stallhageskolans dumma lärare att skriva hennes kemiprov. Anna betraktade henne. Hon såg ut som vanligt med sitt korta korpsvarta hår men lite friskare, lite rundare och kanske starkare på något vis.

– Men Alva, hur har du det då? Du har inte berättat något om hur det är där borta.

Alva såg sig omkring. All uppmärksamhet i rummet var riktad mot henne.

– Bra, faktiskt. Bra.

– Men vad händer liksom? Du var ju inlåst sa du.

Alva suckade.

– Det var skitjobbigt i början. Då kände man sig verkligen inlåst.

Alva såg sig omkring. Nu lyssnade alla andäktigt.

– Vi stack efter några dagar, jag och två andra tjejer. Det var mitt i natten. Vi hann inte gå ens ut till stora vägen innan de hann ikapp oss och tvingade oss att följa med tillbaka.

– Herre gud, sa Vanja.

– Men det är lättare nu, fortsatte Alva. Man vänjer sig och de som jobbar där är faktiskt schyssta. De flesta i alla fall.

– Vad gör ni då, på dagarna, frågade Anna?

– Vi lär oss bädda sängen, sa Alva och skrattade. De andra föll in i skrattet.

– Seriöst, sa Anna.

– Men det är sant. I början var det ett jävla bråkande om täcken och överkast varenda morgon. Så nu kan jag bädda sängen.

– Det låter ju knäppt, sa Fariba.

– Det tyckte jag också, svarade Alva. Men jag börjar nog fatta mer nu, av vad det går ut på. Det heter rutiner. En gubbe som jobbar där, Ica-Stig, förklarade det bra. Han sa att när man ser sig omkring och ser alla hus och vägar och bilar och skolor och restauranger så måste man tänka att inget av det där finns av sig självt. Allt finns tack vare att människor har gjort det och jobbar med det hela dagarna. Om alla sket i allt och gav varandra fingret så skulle det inte finnas ett piss, inte ens mat att äta. När man tänker på det viset så stämmer det ju faktiskt.

– Vadå, för att man inte bäddar sängen, sa Vanja och såg tvivlande ut.

– Äh, sängen är bara ett exempel. Nu när allt annat fungerar bättre så är de inte så noga med sängen längre.

– Allt annat?

– Laga frukost, mata djuren, gå i skolan, göra läxor, träna innebandy. Om man inte tjafsar är det faktiskt lite som att bo på hotell.

Anna tog sats och sa: – Du har aldrig sagt något om varför du hamnade där från början.

– Nej och det är… Jag vill inte prata om det. Inte än i alla fall.

Det blev tyst i rummet. Bara det lågfrekventa surrandet från Faribas laptop hördes.

– Men, började Anna och funderade på hur hon skulle fortsätta meningen. Hur lång tid ska du vara där?

– Kanske några veckor, kanske några månader. Det bestäms av domstolen.

– Vad sjukt, sa Vanja.

– Kanske det, svarade Alva. Man vänjer sig.

Det plingade till i Faribas laptop. Hon drog upp locket och läste på skärmen.

– Men gud. Danne är inne. Han är så jävla pinsam.

Anna krånglade sig upp från saccosäcken och satte sig på sängen bredvid Fariba.

– Vad säger han?

– Titta där, svarade Fariba, pekade på skärmen och läste högt. E säger att hon inte kan träffa mig på grund av läxor. Spännande då att hon chattar, ledsen smiley.

– E, Emelie. De är tillsammans. Kolla hennes konto.

Fariba knappade vant på tangentbordet och Emelies sida blev synlig. Nu trängdes alla fyra i sängen runt Faribas dator. Fariba skumläste innehållet.

– Vem är Konstapel, frågade Anna.

– Någon hon är kär i verkar det som, svarade Fariba.

– Varför tror du det?

– Men läs.

– Du menar ”om du var här”.

– Ja, bland annat.

Vanja suckade och satte pekfingret i skärmens överkant.

– Deras problem. Vad är det där?

Fariba klickade och ett ungt blont mansansikte under signaturen Soccer Petter blev synligt.

– Snygg, sa Fariba och läste i hans tidslinje. Verkar trevlig, eller?

– Fejk, sa Alva.

– Varför tror du det?

– Jag vet bara.

– Har du chattat med honom, frågade Anna.

– Inte jag men på boendet hör man en del. Han byter identitet stup i ett.

– Vet du vem det är egentligen, undrade Fariba.

– Inte mer än att han är jävligt mycket äldre än oss och att han jobbar som lärare här i stan.

– Lägg av, sa Vanja och gjorde en grimas. Så jävla creepy.

– Vilken skola, frågade Anna.

– Vet inte.

– Vi kollar, sa Anna. Ge mig datorn.

Hon satte pekaren i meddelandefältet, skrev ”så du är förstechattare oxå”, och slog sedan enter. De väntade spänt i några sekunder. Soccer Petter försvann från sidan.

– Ha, den jäveln. Han loggade ut, sa Fariba. Varför gjorde du så?

– Fick lust, svarade Anna.

– Jag vet vad du tänkte, sa Fariba. Om det stämmer kunde vi ju ha gjort världens fälla.

Alva slog till locket.

– Ge fan i dem. Det är det enklaste. Och det säkraste.

Anna blundade och såg av någon anledning åter Gotland för sitt inre. En liten gård söder om Klintehamn. Där skulle hon bo när hon blev stor. Hon skulle ha får som betade på strandängarna och kanske ett par kaninburar.