samtider

X

Rektor Högberg satt apatisk och glodde på sin whiteboardtavla. Han suckade uppgivet inför sin att-göra-lista och visste att vad han än företog sig så skulle kontorsdörren ofelbart strax därpå öppnas och någon ny akut katastrof skulle gå före allt annat. Denna dag var det Maria Rodriguez lilla supporterarmé av misantropiska kollegor som hade idkat skytteltrafik på expeditionen redan sedan halvåtta. De ville samfällt veta av vilken anledning Maria skulle sitta ensam längst in i den administrativa korridoren och Hans hade, som han upplevde det, envetet hållit emot och hävdat sin rätt att leda och fördela arbetet. De bakomliggande personfrågorna hade inga andra än han, Paulsson och Rodriguez något med att göra.

– Detta gäller individuella personalärenden. Som rektor är jag även personalchef och det vore tjänstefel av mig att diskutera detta med andra än de berörda, hade han sagt och sedan kategoriskt lagt sina kort längs denna demarkationslinje. Han hoppades innerligt att det skulle sjunka undan. Eller satt de nu och kucklade inne på Marias rum? Han bestämde sig motvilligt för att göra en lov neråt korridoren.

Marias nya rum var tomt på folk men synen av det fick pulsen att stiga i bröstet på rektor Högberg. Förutom skrivbordet med tillhörande stol, hurts och bokhylla stod nu där en bänk med kaffebryggare och ett runt matbord med tillhörande fyra stolar. Fönstret ut mot skolgården hade försetts med röda storblommiga gardiner och på långväggen hängde en gigantisk inramad bild av fotografen William Egglestone. Hans svalde ett antal könsord och betraktade bilden; en hand som greppade ett sugrör nedsänkt i en drink med isbitar, allt i effektfullt motljus från ett charterplansfönster. Han blev stående i dörröppningen med uppdragna axlar och kände vågor av dåligt humör blandat med stress skölja över honom.

– Ursäkta.

Han vände sig om. Marias blick var riktad mot hans bröst. I famnen hade hon en laserskrivare och en liten radioapparat. Han tog ett steg åt sidan och hon gled förbi.

– Jaha, sa Hans.

Maria ställde ner sakerna på skrivbordet och sjönk ner i sin kontorsstol. Hon såg på honom.

– Det ser ut som att du tänker bosätta dig här, fortsatte Hans.

– Vad menar du?

Han pekade.

– Gardiner, kaffebryggare, köksbord. Tänker du ställa in en säng också?

Maria ryckte på axlarna.

– Nej.

– Men köksbordet då, varför ska du ha det här?

– Det är ett konferensbord.

– Var kommer det ifrån?

– Källaren, vaktmästeriförrådet. Jag fick hjälp av Gunnar.

Hans suckade.

– Och varför ska det stå här?

Maria lutade sig bakåt och drog ut en pärm ur bokhyllan bredvid skrivbordet. Hon öppnade den, bläddrade fram det hon sökte och höll det synligt för Hans.

– Här är samverkansprotokollet från april. Punkt nio, det saknas grupprum och mötesrum på skolan. Rektor föreslår att rum C 107 frigörs för ändamålet.

Hans tryckte undan en impuls att välta bordet.

– Men nu blev det som bekant inte så.

Maria höjde ögonbrynen.

– Så det saknas inte längre grupprum?

Rektor Högberg tänkte men kom inte på något att säga. Hans mobil ringde i fickan.

– Glöm inte att boka tid för medarbetardialog, sa han, drog upp mobilen, tryckte den mot örat och avlägsnade sig. Maria drog in luft och blev sittande i flera sekunder med lungorna fulla. Hon lät sedan luften sippra ut, långsamt, mycket långsamt.

Rektor Högberg hann inte mer än avsluta telefonsamtalet och sätta sig vid sitt skrivbord då Aina Svenssons nypermanentade huvud stack in genom dörren. Aina var skolsekreterare, över sextio och hade funnits på expeditionen sedan skolan startade.

– Det är en dam här ute som frågar efter dig. Är du ledig?

Hans suckade.

– Vem är det?

– Hon heter Pedersen, vill träffa rektorn.

Hans stålsatte sig för att inte börja hyperventilera och ångrade bittert att han hade återvänt till kontoret. Han visste mycket väl vilken Pedersen det handlade om. Det fanns inga flyktvägar.

– Visa henne in, sa han spänt.

Vibeke Pedersen stod redan bakom Aina då hon vände sig om.

– Åh, du är här redan. Var så god.

Med ett förvirrat leende sköt hon upp kontorsdörren på vid gavel och gjorde en välkomnande gest med vänsterhanden. Vibeke gick in och Aina stängde om henne. Hans reste sig ur kontorsstolen, lutade sig över skrivbordet och sträckte fram sin högernäve.

 – Hans Högberg, rektor.

En elegant, blommig doft slog emot honom. Han noterade i förbigående den tunga silverrosen hon bar runt halsen och hur den lyftes fram av en kolsvart ulltröja, säkert av exklusivt märke.

– Vibeke Pedersen, advokat. Jag företräder…

– Tack, avbröt Hans. Jag vet naturligtvis vem du är. Var så god och sitt.

Han gjorde en gest med vänsterhanden mot besöksstolen.

– Vad kan jag hjälpa dig med?

Vibeke ställde ned sin oxblodsfärgade portfölj på golvet och hängde den gulbruna boucléjacka hon haft i handen över ryggstödet på en av stolarna vid konferensbordet. Hon satte sig i besöksstolen, böjde sig ned och öppnade sin portfölj. Hon fiskade upp en ipad, placerade den i sitt knä och loggade in. Därefter såg hon upp på rektor Högberg.

– Så där.

Hans log osäkert.

– Som bekant har ju domen avkunnats i målet mellan Kenneth Paulsson, tjänstgörande lärare på er skola och Anna Svärd, elev på er skola. Eftersom domen i stort sett föll till min klients nackdel ställs jag, vilket ni säkert känner till, i egenskap av advokat och naturligtvis i samråd med min klient inför frågan om domen bör överklagas till högre instans.

Hon tystnade. Hans hade korsat sina ben och trummade med vänsterhandens fingrar på sitt knä. Han hade egentligen inte reflekterat över möjligheten att domen skulle kunna bli överklagad. Det hade förmodligen inte Kenneth heller.

– Ja.

– För att det skall vara meningsfullt att överklaga bör man givetvis kunna påvisa brister i den utredning eller de sakskäl som ligger till grund för själva domslutet.

Hon tystnade igen och såg ner i sin ipad. Hans skruvade på sig och lutade huvudet för att mota den huvudvärk som rullade fram bakom ena tinningen.

– Jo, jag känner till det.

– De senaste dagarna har jag ställt en del upplysningsvisa frågor till personer som arbetar på er skola och det verkar som att en lärare…

Hon såg ner på sin ipad;  – en Maria Rodriguez, skulle ha lämnat en skriftlig vittnesuppgift till er gällande händelsen mellan Kenneth Paulsson och Anna Svärd. Stämmer det?

Hans kände huvudvärken sprida sig som en kasteld från ena tinningen till den andra. Han kvävde en impuls att skrika och svarade: – En incidentrapport. Det kan stämma.

– Kan stämma. Är ni osäker?

– Nej, den finns.

– Var?

– Den finns i ett låst arkiv här på skolan, precis som alla andra incidentrapporter. Sådana skrivs i parti och minut om allt möjligt. Och omöjligt.

– Diarieförs de?

– Va?

– Diarieförs de?

Hans kände hur huvudvärken snabbt närmade sig en nivå där det var svårt att sitta upprätt. Han kunde inte längre låtsas som om det regnade.

– Ursäkta mig ett ögonblick. Jag har sådan förbannad huvudvärk.

Han drog ut en skrivbordslåda och rotade fram en tummad ask med Ipren: – Jag måste ta ett pulver.

Med asken i handen reste han sig och försvann ut i korridoren. Vibeke satt storögd kvar i sin besöksstol och övervägde om hon skulle erbjuda sig att skjuta på samtalet till en lämpligare tidpunkt. Hon slog bort tanken. Hennes schema var pressat och hon ville inte förlora någon tid i onödan. Det fick komma från honom i så fall. Hon öppnade sin mailbox och blev sittande med den i gott och väl fem minuter innan rektor Högberg återvände och tog plats i sin kontorsstol. Han hade sköljt sitt ansikte i kallt vatten. Det syntes.

– Ursäkta mig. Nå, var var vi, sa han.

Vibeke loggade ut från sin mail.

– Diarieförs de?

– Va? Jo, de förses med ankomstdatum och rubrik, om det är det du menar.

Vibeke snörpte på munnen.

– Nåväl. Maria Rodriguez vittnesuppgifter, hennes incidentrapport, ingår inte i det material som ligger till grund för domen. Hur kommer det sig?

– Det kan du inte fråga mig. Du borde som advokat snarare fråga dig själv.

– Men varför har du inte lämnat in den till utredningen?

– Ingen har frågat efter den.

Vibeke såg bekymrad ut.

– Men du måste väl ha förstått att den kunde ha betydelse för målet?

Hans suckade och rullade ett varv med huvudet. Värken blev i vart fall inte värre längre. Han rätade på sig.

– Ärligt talat. Den här typen av handlingar är sekretesstämplade av skolan och vi har ingen skyldighet att lämna ut dem så länge det inte rör sig om grova brottsmisstankar. Om polisen hade efterfrågat handlingen hade vi antagligen samarbetat.

– Då ber jag dig nu om en kopia av incidentrapporten.

Hans drog i sina fingerleder men slutade igen när han blev varse det knastrande ljudet.

– Jag skall höra med min huvudman och ber om att få återkomma.

Vibeke Pedersen knattrade ner något på sin ipad, slog ihop locket och lade den i sin portfölj. Hon reste sig, lyfte upp sin boucléjacka och hängde den över sin ena underarm, greppade portföljen och nickade med ett uttryckslöst leende mot Hans.

– Tack då.

– Ingen orsak.

Hon blev stående med handen på dörrhandtaget ett par sekunder och iakttog honom, öppnade sedan dörren och stängde den igen efter sig. Hans kunde höra hennes ekande steg tona bort i korridoren. Han kände illamåendet växa i buken. Han behövde kräkas.