XIV
Högst upp på fjärdesidan fanns en tvåspaltare om målet. Under rubriken ”Friande dom för lärare överklagas” låg en arkivbild på en asfalterad skolgård och en kort text om målet. Vibeke Pedersen sippade på sitt nyponte och ögnade innehållet. Det var mest återvunnet material från tingsrättsförhandlingarna, konstaterade hon och slog ihop tidningen. Hon lutade sig bakåt och såg ut genom det stora lågt placerade fönstret. Den vilsamma utsikten över Sigridsdals lummigare delar var en av anledningarna till att hon gillade de förmiddagar då hon kunde sitta hemma och arbeta. När det stora huset var tomt och det inte fanns något som distraherade kunde hon vara mycket effektiv utan att känna sig stressad. Hon drack ur det sista av teet, drog en stickad tröja över huvudet och reste sig för att gå ned efter dagens post.
En kylig höstvind slog emot henne när hon sköt upp ytterdörren och gick ut på farstubron. Vibeke betraktade ett antal gäss som i plogformation passerade snett ovanför deras tomt. Det kändes lika vemodigt varje år. Hon drog in händerna i tröjärmarna och började gå längs grusgången till grinden vid vägen där brevlådan stod. Gräsmattan var fortfarande grön och den oklippta ligusterhäcken såg likadan ut året om, men de flesta andra växterna började skifta i gult och rött. Några tappade redan sina blad. Hennes näsborrar vädrade en unken odör när hon drog upp haspen och öppnade grinden. Hon såg omedelbart att det var något fel med deras ljusblå brevlåda. En mörk sörja bildade en sträng från locket ner mot det stansade posthornet på lådans framsida. Vibeke svor tyst för sig själv. Hon insåg direkt att de blivit utsatta för ett hyss eller sabotage av något slag och kände reflexmässigt efter om mobiltelefonen låg i fickan för att hon skulle kunna ringa polisen och göra en anmälan. Hon betraktade brevlådan igen och nyfikenhet tog överhanden. Innan hon ringde någonstans ville hon veta vad det handlade om. Vibeke återvände till trädgården och hittade en lämplig pinne under ett av äppleträden. Hon bröt den i lämplig längd och återvände till brevlådan. Med pinnen lyfte hon försiktigt på locket och böjde sig fram men drog omedelbart tillbaks huvudet och svalde en kräkreflex. Det var bajs, kanske människobajs. På insidan av brevlådans lock satt en handtextad lapp upptejpad. Det stod VISSA SVENSKA SKOLOR FÖRTÄNAR BÄTTRE RYKTE ÄN VISSA ANDRA SKOLOR. Vibeke släppte ner locket och slog polisens nummer redan när hon i rask takt gick grusgången på väg tillbaks in i huset.
Lena satt i väntrummet på vårdcentralen vid Vintertorget när mobilen ringde. Hon hade utmattad blivit liggande kvar i sängen på morgonen och slagit bort alla tankar på att gå till jobbet. Hon hade senare orkat resa sig och suttit i köket med tidning och kaffekopp men värken under vänster armhåla var emellanåt så intensiv att hon knappt kunde lyfta armen. I panik hade hon till slut ringt vårdcentralen och bråkat till sig en tid för undersökning. Hon lyfte luren och svarade. Det var Vibeke Pedersen.
– Hej Lena. Stör jag dig.
Lena övervägde om hon skulle avslöja något om sin belägenhet men beslutade sig för att låtsas som om det regnade.
– Hej. Nej, du stör inte.
– Jag vill bara meddela, så att ni vet om det, att någon har saboterat brevlådan på min hemadress och att det verkar hänga samman med överklagandet i din dotters mål.
– Oj. Vad hade de gjort?
– Hällt skit i den. Riktig skit alltså, bajs.
Lena drog efter andan.
– Men herre gud. Och varför tror du att det har med överklagandet att göra?
– Det fanns ett skrivet meddelande, någonting om att jag skulle lämna skolan i fred.
– Men vem…
– Jag tänker så här Lena, antagligen är det bara fråga om en enskild rättshaverist med någon slags anknytning till skolan. Jag har varit med om sådant här förr, i andra sammanhang. Men eftersom det nu drabbar mig så kan man inte utesluta att även ni, er familj, är i riskzonen i och med att ni är målsägande.
– Men varför…
– Man kan naturligtvis inte veta men var försiktiga och se er för. Kolla brevlådan innan ni öppnar den, kolla displayen innan ni svarar i mobil. Se till att dörrar och fönster är låsta och håll koll på obekanta som rör sig i närheten av ert hus. Om ni skulle märka att ni är utsatta för någon form av förföljelser eller trakasserier så kan det finnas en del skyddsåtgärder vid ämbetet som man kan använda sig av. Det är viktigt att ni omedelbart anmäler om ni märker något sådant.
Lena kände sig yr. Hon hade tusen frågor men fick bara ur sig: – Okej.
– Jag återkommer så snart jag kan igen med en uppdatering, fortsatte Vibeke.
– Det…
– Jag är ledsen över att behöva störa er med den här typen av tråkigheter men jag tyckte att det var viktigt att ni fick informationen.
– Visst, tack.
– Vi hörs Lena. Hej.
Vibeke lade på. Lena kände sig vimmelkantig. Hon drog till sig ett tummat nummer av Hemmets Journal och började bläddra planlöst.
Sköterskan som visade Lena vägen in till doktor Richardson gav ett forcerat och stressat intryck. Doktor Richardson, en tunn kvinna i sextioårsåldern med grått rakt hår, satt vid sin dator när Lena kom in och satte sig på en stol intill den sjukhusbrits som stod mitt i rummet. Utan någon ansats att hälsa, snurrade doktorn ett halvt varv på sin kontorsstol och såg på Lena.
– Lena Svärd. Tyvärr måste vi nog göra en ny provtagning på dig. Det verkar dessvärre som att de provresultat vi sände hem till dig inte är de riktiga.
En stöt gick genom kroppen på Lena och hon blev varse hur hennes händer tog ett krampaktigt tag runt stolens armstöd.
– Verkligen, var det enda hon fick ur sig.
– Jo, det verkar tyvärr som att ett antal prover har blandats ihop. Vi upptäckte det när vi läste din journal, efter att du ringde i morse.
Lena kände något svart växa i bröstet. Hon ville bara gråta.
– Blandat ihop?
– Arbetsbelastningen är extrem här och har varit under lång tid. Jag är verkligen ledsen.
samtider 