samtider

XI

De satt samlade kring köksbordet. Även Rebecka satt med på hörnet intill hundskålen. Lena hade dukat med kaffekoppar och små assietter. I en skål mitt på bordet låg de tinade bullarna men Vibeke hade ännu inte tagit någon. Hon hade satt sig vid bordets ena kortsida och bläddrade bland de handlingar som låg utspridda framför henne. Lena såg på, i tur och ordning, Anders, Rebecka och Anna.

– Vad säger ni?

Anna ryckte på axlarna. Rebecka såg ointresserad ut. Anders slog handflatan i bordet.

– Vi kör.

Lena kände sig lättad över att Anders för en gångs skull lät så bestämd. Hon hade själv under de senaste dagarna blivit allt mer tveksam när det gällde överklagandet. Från början hade hon bara sett möjligheten till upprättelse, men tankarna på allt jobbigt som skulle väckas till liv igen kom när stunden närmade sig att dominera hennes medvetande. Kanske hängde det också ihop med att hon inte kände sig riktigt frisk eller så var det helt enkelt en vanlig mänsklig reaktion. Tänk om de förlorade igen. Hon slog bort tanken och såg på Vibeke Pedersen. Hennes eleganta gestalt kändes främmande i deras slitna radhuskök.

– Vad händer om du inte får ut incidentrapporten, frågade hon.

Vibeke sträckte på sig.

– Egentligen gör det nog ingen stor skillnad. Lärarens, Maria Rodriguez vittnesmål är det centrala. Jag utgår från att hon står fast vid sin version av händelsen.

– Så då överklagar vi väl då, sa Lena och tittade på Anna. Eller vad säger du?

Anna lutade sig bakåt i stolen och ryckte på axlarna. Lena suckade.

– Anna, du måste åtminstone försöka få ur dig ett ja eller nej.

– Ja. Vad fan, fräste Anna.

Vibeke log och började plocka ner sina handlingar i sin oxblodsröda portfölj som hon hade stående på golvet bredvid sig.

– Då återkommer jag till er när beslutet är meddelat.

Lena reste sig, visslade på Viggen, familjens hund och vände sig mot Vibeke.

– Jag följer dig ut, tänker ta en runda med hunden.

De blev stående vid Vibekes svarta Audi. Viggen sniffade förstrött på dess bakhjul. Lena drog i kopplet.

– Finns det något vi kan göra, frågade hon.

Vibeke öppnade bildörren, lade ner sin portfölj på passagerarsätet, rätade upp sig och såg eftertänksamt på Lena.

– Det jag möjligen tänker på är Anna. Det vore ju helt fantastiskt om hon kunde vara lite mer mångordig i rätten.

Lena skakade på huvudet.

– Jag vet verkligen inte. Hon har alltid varit väldigt blyg och fåordig.

– Tänk på det, sa Vibeke och tog plats bakom ratten.

Lena tog ett par steg åt sidan och följde den svarta bilen med blicken då den backade ut från deras garageuppfart och snabbt försvann längs Hindvägen i riktning mot Stallgatan och Oxboleden. Den var låg och sportig, antagligen dyr. Hon drog till sig Viggen och började gå den vanliga rundan, löparspåret till sjukhusparken och Stallgatan på vägen tillbaka. Hon tänkte på Anna. Hennes blyghet hade alltid funnits där. Lena tyckte att hon hade kunnat se det redan då Anna var bebis, på den öppna förskolan till exempel. När andra barn kom för nära var det som om Anna stelnade till och fick något glasartat, lite frånvarande i blicken. Lena tänkte på sin pappas 70-årskalas. Det hade varit mycket folk och hon och Anders hade bearbetat Anna i flera veckor för att hon skulle läsa upp en kort dikt under middagen. När tillfället närmade sig och desserten var serverad, insåg de att Anna var försvunnen. Rebecka hittade henne på källartrappan bakom huset men hon vägrade följa med in igen innan middagen var garanterat avslutad. Lena log vemodigt åt minnet och lossade Viggen från kopplet. Hon försökte öka takten men blev omedelbart andfådd. Det samma tycktes gälla Viggen. Vad var det med dem? Ingen av dem hade längre kvar sina gamla takter. Hon kände allt oftare att hon behövde sträcka ut och vila. Smärtan i vänster sida kom också allt tätare. Lena hade på jobbet hört talas om sjukdomen ME, kroniskt trötthetssyndrom. Var det vad hon led av?

När Lena återkom till huset efter rundan lyfte hon vanemässigt på locket till brevlådan. Tydligen hade de glömt att tömma den för där låg tre brev och en broschyr om sopsortering. Hon tog dem under armen och gick in med hunden.

Anders satt kvar vid köksbordet och knappade på sin mobil. Lena släppte ett brev på bordet framför honom.

– Post till dig, sa hon, gick ut i vardagsrummet och sjönk ner i deras gråmelerade nappasoffa framför TV:n. Anna halvlåg redan i den tillhörande fåtöljen med en ipad i händerna. Lena försjönk i tv-programmet, något slags reportage om svenska medelålders kvinnor som levde lyxliv i Hollywood.

– Hellre fattig med förståndet i behåll än att vara som dem, började hon halvhögt resonera med sig själv men avbröts av Anders vrål utifrån köket.

– Men herre gud!

Sekunden senare stod han frustande i vardagsrummet framför Lena och viftade med ett papper.

– Den där jävla Flodin. Han tänker göra något slags flyktingboende av Conny och Rose-Maries. Det är ju inte klokt. Det verkar helt vanvettigt.

Han sträckte med darrande hand fram pappret till Lena. Det var ett samrådsutskick från kommunens fastighetsförvaltning gällande detaljplan, ändrad användning för fastighet 20:12 i kvarteret Travaren.

– Det var ju det jag sa, sa Lena och räckte tillbaks pappret; – att det var något skumt.

– Men varför, sa Anders, tog pappret ur Lenas hand och stirrade uppgivet på det.

– Det handlar i alla fall inte om välgörenhet, svarade Lena med blicken riktad mot den stora platta TV-skärmen.

Anders satte sig vid hennes fotända.

– Vad handlar det om då?

– Att han vill tjäna pengar förstås. Om han hyr ut det där till Migrationsverket eller socialförvaltningen så kan han säkert ta minst ett par tusen om dagen i hyra. Kan du fatta att det blir mycket pengar?

– Men det är ju helt galet uppåt väggarna. Flodin är en av stans högsta politiker. Han måste väl ändå ha någon slags känsla för moral?

Lena ryckte på axlarna.

– Kanske det. Men det är väl vad politik handlar om nu för tiden, att tjäna pengar.

– Kan ni prata lite tystare, sa Anna och såg upp från sin ipad.  Jag försöker faktiskt koncentrera mig.

– Det låter nästan kriminellt, sa Anders och viftade med pappret från kommunen. Det här måste vi stoppa. Våra kåkar kommer att bli helt värdelösa om det blir verklighet. Och den där Flodin kan dra åt helvete. Om de så erbjuder en miljon skattefritt och två veckor på Teneriffa så kommer jag aldrig att rösta på hans parti.

– Det är nog inte bara vi som är förbannade. Varenda granne sitter väl och svär över Flodin nu. Jag tror att kommunen kommer att få ganska många klagomål.

– Föreningen, sa Anders. Grannföreningen borde kunna göra en skrivelse som är gemensam för området. Jag ringer Rune.

– Var bara tysta, skrek Anna.