samtider

XII

Hans Högberg vaknade med ett ryck av den skrällande signalen på sin mobiltelefon. Han ångrade åter att han hade valt den futuristiska ringsignalen med dess enerverande syntetiska flöjtton. Han trevade med handen på nattduksbordet men insåg snabbt att telefonen låg i fickan på de byxor han hade släppt på golvet intill den gamla läderfåtöljen med öronlappar. Han hasade ur sängen, stapplade bort till fåtöljen och sjönk ned i den i en kombinerad rörelse där han samtidigt fiskade upp byxorna från golvet. Han grävde fram telefonen och svarade på sjunde eller åttonde signalen.

– Hallå, Högberg.

– God morgon. Och var fan håller du hus?

Han blev iskall. Det var Reiner Hoffman, Sveakoncernens VD som av personalen fått öknamnet Mister Burns. Han tittade hastigt på klockan. Den var nästan halv tio.

– Jag är hemma, sjukskriven.

– Jag och Bruno befinner oss på skolan, på din expedition. Det är några saker vi skulle behöva diskutera med dig. Du kan inte pallra dig hit?

Bruno Ståhl var ordförande i styrelsen. Hans fasad var solitt formell på ett sätt som gjorde att det omöjligen gick att ana någon människa bakom fasaden.

– Jag är som sagt sjuk, magsjuk.

– Det var inget svar på min fråga.

Hans blundade och masserade sin panna med den lediga handen.

– Nej, stönade han. Jag måste vara hemma idag. Tidigast i morgon är jag i tjänst igen.

– Synd. Jag och Bruno har nämligen ett antal frågor vi skulle behöva få klarhet i.

– Kan det vänta till i morgon?

– Nej, vi får ta det nu över telefon. Häng kvar ett ögonblick så ska jag slå på högtalartelefonen.

Hans Högberg suckade djupt och sänkte telefonen mot skuldran. Han hörde hur det sprakade och blippade och hur Reiner fick ur sig någon svordom innan hans röst återkom i en något mer ekande version.

– Hör du mig Hans?

Han satte luren mot örat igen och grimaserade.

– Jag hör dig.   

– Jo, i går kväll blev jag uppringd av en advokat Pedersen. Hon företräder tydligen den där eleven på din skola som gav sig på Kenneth Paulsson i våras. Hon sa att hon hade varit i kontakt med dig. Är det korrekt?

– Ja, det stämmer. Hon var på skolan i går.

– Hade ni bestämt träff?

– Eh, nej. Hon bara dök upp.

– Hur kom hon in?

Hans körde in naglarna i sitt nakna lår. Det fanns få saker som irriterade honom mer än Reiner Hoffmans totalt tondöva sätt att hålla korsförhör kring allt och inget. Var ville han komma nu?

– Genom dörren förstås, svarade han.

– Släpper ni in vem som helst på skolan? Ni har ju blivit ålagda att förse skolorna med ordentliga skalskydd.

Hans suckade igen, såg för sitt inre Reiner Hoffman golvas med en välriktad karatespark.

– Jag har utrett och lagt fram flera offerter på kortläsare men styrelsen tyckte som bekant att de var för dyra.

– Det styrelsen har sagt är att skolorna tills vidare måste försäkra sig om att det finns en plan för visuellt skalskydd och att den fungerar under kontorstid. Aina sitter ju tre meter från dörren. Hon får ha koll på vilka som går in och ut.

Hon är inte anställd som väktare din idiot, tänkte Hans och sa: – Okey. Var det något mer?

– Ja, jag har inte kommit till själva saken ännu. Advokat Pedersen sa att du hade sagt att du skulle kontakta mig. Varför har du inte gjort det?

– Jag är som sagt sjuk. Jag åkte hem direkt efter det där mötet i går eftermiddags. Därefter har jag sovit och spytt fram till nu.

– Advokat Pedersen sa också att hon hade varit i kontakt med ett antal medarbetare på skolan. Har hon berättat det?

– Svar, ja.

– Milde himmel. Har er personal alls tagit del av koncernens Code of Coduct, eller pratar de om vad som helst med precis vem som helst?

Hans drog i sömmarna på sin t-tröja. Den stramade.

– De har tagit del av koncernens Code of Conduct, svarade han. Jag har gått igenom den på medarbetarsamtalen och de har kvitterat den.

– Det är förbannat illa att vi har medarbetare som pratar bredvid mun. Jag vill att du tar reda på vilka de är.

Hans himlade med ögonen.

– Är det verkligen lämpligt, att jag försöker efterforska källor?

– Hur så, vi är väl ingen kommunal myndighet heller. Vad?

Det blev tyst i luren. Han hörde Brunos röst men så svagt att bara var tredje ord gick fram. Han anade att Bruno förklarade något om friskolornas lagmässiga ställning. Reiners röst kom tillbaks.

– Hallå? Ja, nu är skadan i alla fall skedd. Hon känner till incidentrapporten från den här Hernandez. Va? Rodriguez, ja. Tänker du lämna ut den? Hallå!

Hans suckade igen.

– Ja, jag är här. Jag har funderat mycket på om vi bör lämna ut den.

– Blanda inte in oss i dina beslut. Har du kommit fram till något?

– Mitt förslag är att vi, jag, inte gör det.

– Och vilket resonemang ligger bakom det?

Hans tog ett djupt andetag.

– Om incidentrapporten ingår i utredningsmaterialet så blir den väl antagligen tillgänglig offentligt. Jag tror, om media börjar citera långa stycken i texten och publicera faximiler, ja ni vet hur det brukar bli. Då kan det se ganska illa ut. Det kan ge skolan dålig publicitet, tror jag.

– Sämre. Inte dålig, sämre.

– Jag tror att det blir bäst gentemot våra kunder också, om vi visar att skolan håller hårt på sekretessen.

– Då säger vi så. Sedan inser du säkert att du har en del arbete med Code of Conduct framför dig. Det är helt vitalt att vi kan lita på skolans personal och det är du som är deras chef. Du ser till att det fungerar. Den där Hernandez, Rodriguez, se för guds skull till att hon håller sig på mattan. Vi vill inte ha några fler överraskningar, varken jag, Bruno eller någon annan i styrelsen. Vi vill kunna ägna koncernens dyrbara tid åt att utveckla verksamheten, inte en massa kludd. Lyssnar du?

Hans hade åter sänkt luren mot skuldran och blivit varse sin alldeles för höga puls.

– Jag lyssnar, svarade han.

– Då säger vi så. Håll mig underrättad.

– Jag tänker, började Hans, men märkte att Reiner redan hade lagt på luren. Han kände illamåendet återkomma och tryckte instinktivt på mobilens avstängningsknapp men insåg omedelbart hur riskabelt det skulle vara att göra sig helt oanträffbar. Han satte igång den igen och slog pinkoden. Det ringde direkt, Ainas nummer. Han lät det ringa ut och gick till badrummet. Han behövde en dusch.