samtider

XIII

Anna strosade längs med gågatan i centrum. Lunch och håltimme gjorde att hon hade två timmar att fördriva. Hon var ensam. Hennes vänner på Stallhageskolan hade någon slags temadag och åt sin lunch på ett museum. Att strosa längs gågatan kunde, när man hade tur, innebära att något oväntat roligt dök upp. Hon lät förstrött blicken svepa över ett skyltfönster med ouppnåeliga läderjackor då hon anade en bekant gestalt i det solbelysta gatuparti som avspeglade sig i fönstrets glas. Hon vände på huvudet och blev alldeles kall då hon insåg att det var Kenneth Paulsson och att han var på väg nästan rakt åt hennes håll. Hon drog upp huvan på sin gula munktröja och gick snabbt i riktning bort från Paulsson. Hon vek av från gågatan in på den första tvärgatan som dök upp och halvsprang en bit innan hon åter saktade ner stegen och promenerade i rask takt fram till tvärgatans slut där den mötte Rostocksgatan som ledde upp mot innerstadens övre delar. Hon vände sig om och svor för sig själv när hon såg att Paulsson valt samma väg. Han verkade dock inte ha sett henne. Hans tempo var lågt och blicken var riktad ner i trottoarens stenbeläggning. Anna svor igen. Nu skulle hon bli tvungen att runda ett helt kvarter för att komma tillbaks till gågatan igen. Hon bestämde sig snabbt för att den övre vägen var närmast och började gå raskt längs med Rostocksgatans lätta uppförsbacke.

Vid Rostocksgatans slut öppnade sig ett litet torg och fyra vägar strålade samman. Anna betraktade femvåningshuset i gult tegel som låg rakt över torget och insåg att hon befann sig på en plats som hon normalt sett tog långa omvägar runt. Där var det. Hon blundade och träffades av en iskall vind som drog rakt genom hennes tunna kropp. Huset fanns alltså på riktigt. Men de andra sakerna som fanns i hennes huvud, var det bara en otäck dröm, någon slags jobbig fantasi?

Hon hade vaknat fullt påklädd i en främmande säng i ett rum som hon aldrig hade sett förut. Bredvid henne låg två lika främmande tjejer, jämnåriga eller något äldre. Hon hade känt sig yr och hennes huvud hade gjort ont. Bestört hade hon rest sig och tassat fram till lägenhetens ytterdörr. Den hade varit olåst och hon hade sprungit ner för trapporna utan att bry sig om sina skor som fanns kvar någonstans där uppe.

Anna tvingade sin blick längs fasaden upp till fönstret på fjärde våningen. Persiennerna var nerdragna. Där var det. Det hade fortfarande varit mörkt ute då hon barfota gick hela vägen hem. Hon hade aldrig berättat för någon. Kanske hade hon bara inbillat sig alltihop, kanske var det bara en dröm. Hon ryste, vände om och halvsprang in i Cottbusgränden som ledde tillbaks till gågatan.

Kenneth Paulsson var tillbaks på skolan efter sin långlunch med ärenden. Han hälsade avmätt på Aina Svensson och drog upp dörren till den administrativa korridoren. En gnagande oro ansatte honom men han försökte skjuta undan den genom att fylla sitt huvud med lektionsupplägg och elevuppgifter. Väl framme vid Hans Högbergs expedition knackade han på den halvöppna dörrens insida och stack in huvudet. Högberg satt bakom sitt skrivbord. Han såg tärd och blek ut.

– Jag trodde att du var sjuk, sa Kenneth.

Hans Högberg suckade.

– Det är jag också. Jag tog mig in till skolan bara för att ordna några saker. Och jag behöver växla ett ord med dig. Sätt dig.

Kenneth såg en aning orolig ut men satte sig ytterst på besöksstolen mitt emot Hans.

– Vad gäller saken?

– Ja, vad gäller saken? Historien med Anna Svärd kommer tydligen att överklagas till hovrätten.

– Jo, jag vet det. Låt dem hålla på.

– Vad menar du?

– Jag menar att det väl knappast förändrar någonting. Utslaget i tingsrätten tycker jag var solklart och i grunden är det väl exakt samma händelse som ska prövas i hovrätten?

– Med den skillnaden att Maria Rodriguez vittnesmål möjligen får ett visst utrymme.

– Den satmaran, fräste Kenneth.

– Förlåt?

– Det hon ägnar sig åt är ett förbannat hämndbeteende, tycker jag.

Hans tog sig för pannan och stönade.

– Ja, du brukar säga ungefär så. Vad menar du egentligen med det. Vad har Maria för anledning att hämnas på dig?

– Jag vet inte, men gissningsvis avundsjuka för att jag fick förstelärartjänsten.

Hans såg uppriktigt förvånad ut. Han knäppte sina händer över magen och snurrade ett kvarts varv på stolen.

– Kenneth. Det här borde jag egentligen inte berätta för dig men faktum är att Maria aldrig har sökt någon förstelärartjänst.

Kenneths ansikte blossade upp och antog en blekt rödrosa nyans.

– Då är det väl kanske min löneutveckling som stör henne?

– En löneutveckling som ligger helt och hållet i ditt försteläraruppdrag.

Hans lutade sig framåt och såg nu stint på Kenneth Paulsson.

– Sanningen är att ni var två som sökte tjänsten Kenneth, bara två på hela förbannade skolan. Fråga mig inte varför, men så var det. Och den som konkurrerade med dig var inte Maria Rodriguez.

Kenneth satt med halvöppen mun och blicken riktad ner i skrivbordsskivan snett framför sig. Kring ögonen lekte ett malplacerat leende. Han var tyst.

– Nu vill jag be dig om en sak Kenneth, fortsatte Hans. Jag vill inte höra ett ord till från dig när det gäller Maria och jag vill inte höra ett ord till när det gäller Anna heller. Släpp alla tankar på dem.

– Vad menar du?

– Jag menar exakt det jag säger. Du diskuterar inte heller de här sakerna med någon. Och om någon journalist eller annan utomstående hör av sig till dig så säger du ingenting, utan hänvisar bara vidare till mig. Har du förstått?

Kenneth satt fortfarande orörlig.

– Har du förstått, upprepade Hans.

Kenneth ryckte till och såg sig omkring lite förvirrat, som om han undrade vart han var.

– Ja, sa han med lätt sprucken röst.

– Bra, det var allt, sa Hans Högberg och reste sig. Då åker jag hem och fortsätter att kurera mig.

Kenneth Paulsson satt kvar i besöksstolen medan Hans krokade av sin kavaj från klädhängaren, stängde portföljen och släckte takbelysningen.

– Ska vi gå då, frågade Hans när han stod vid dörren och var redo att stänga expeditionen. Kenneth reste sig långsamt, öppnade munnen som för att säga något men stängde den igen och lommade i väg. Hans såg efter honom och suckade.

– Primadonna, mumlade han tyst för sig själv samtidigt som han hörde ett gapskratt från korridorens andra ände. Dörren till Marias rumstod öppen. Han gick dit och tittade in. I rummet stod nu två skrivbord istället för ett. Vid skrivbordet bredvid Maria satt Cecilia Swedin, en ung lärare med geografi, religion och samhällskunskap i sin tjänst. Hon såg upp på Hans och log förläget.

– Maria sa att det fanns plats här och det var ju så trångt inne på vårt lärarrum, så jag har flyttat hit, sa Cecilia förklarande.

Hans Högberg suckade djupt, slängde kavajen över axeln och gick.

– Suffragetter, mumlade han tyst för sig själv.