samtider

XVI

Anders Svärd noterade rökpelaren bakom Rune Bolunds hus redan när han svängde in sin Volvo på Hindvägen. Luften var hög och klar. Dessutom var det fredag. Det brukade betyda att Runes påkostade Webergrill var laddad med marinerat kött och olika grönsaker. Rune Bolund var nog kvarterets mesta grillare. Anders krypkörde förbi hans uppfart och fortsatte fram till deras eget hus, backade in på sin uppfart och slog av tändningen. Han borde gå dit, till Rune, direkt och förhöra sig om kommunens samrådsutskick. En blick på klockan sade honom att han kunde göra det utan att först gå in till sitt och riskera att fastna i något som Lena ansåg måste ske omedelbart. Trunken med jobbprylar fick ligga kvar i Volvons baklucka när han låste bilen och promenerade den korta biten bort till Rune.

Doften av grillat kändes redan vid uppfarten till Runes entré. Anders gick runt huset och såg precis som han räknat med Rune med grillspade och ölburk på andra sidan det låga staketet. Rune var i sextioårsåldern, kraftigt byggd men något överviktig. Det sades att hans byggfirma gick bra och att han hade gott om pengar men Anders hade aldrig sett honom bära något annat än chinos och kortärmade rutiga skjortor. Han gjorde en gest med handen och hejade. Rune Bolund såg upp.

– Tjenare Anders. Kom över. Vill du ha en öl?

Rune grävde redan i en kylväska och kom emot honom med en immig burk. Det var svårt att tacka nej.

– Tack, svarade han, tog emot burken och klev över staketet. Han öppnade sin öl och konstaterade i förbigående att burken var giraffmönstrad och att ölsorten hette Giraf. Alkoholstyrkan var över sju procent. Han satte sig på en pall till en av solstolarna på Runes veranda. Rune hade återvänt till sin Webergrill och vände vant på vad som föreföll vara rejält tilltagna oxfiléer.

– Det är dansk öl, sa Rune och såg upp från grillen. Jag var i Köpenhamn häromdagen. Hur är det med familjen, med Lena och tjejerna?

– Bra, bara bra, svarade Anders. Vi har överklagat domen som Anna fick emot sig.

– Där ser man. Då antar jag att ni har på fötterna. När går det målet upp i så fall?

– Ingen aning. Om några månader antar jag.

Rune plockade upp några marinerade majskolvar och slängde dem på grillen och tog därefter en djup klunk öl.

– Jag fick tag i Lennart Flodin.

– Åh bra, sa Anders. Så då har du pratat med honom?

– Pratat och pratat, fnyste Rune. En jävla typ, det är vad han är om du frågar mig. Han måste väl för fan tjäna tillräckligt med pengar som det är, utan att behöva hålla på med sådan här skit?

– Vad säger han då?

– Ja, vad säger han. Han påstår att det inte alls handlar om någon flyktingförläggning utan att det är ett HVB som kan användas till många olika saker.

– HVB, upprepade Anders och drack en till klunk av ölet. Han kände redan hur alkoholen från ölen hettade i kinderna.

– Hem för vård och boende. Jag menar, det hörs väl på namnet vad fan det handlar om.

– Är det inte flyktingar då?

– Jo antagligen. Men det kan kanske också handla om socialfall eller handikappade människor. Egentligen är det väl i slutänden samma sak. Värdet på våra fastigheter kommer att sjunka oavsett vad som flyttar in där.

– Det är det som gör mig mest förbannad.

– Nåja, just i vårt fall drabbar det kanske ingen fattig. Däremot hade vi nog sett fram mot en lugn tillvaro som pensionärer, inte att hamna i något litet svenskt jävla Bagdad eller Beckomberga. Som byggare har man ju även sett ett och annat, hur de där muslimerna kan bete sig. De är fan inte kloka.

Rune vände åter på köttet och tog en till klunk av ölet.

– Vad har du sett, frågade Anders.

– Allt. Det värsta var nog när vi byggde sanitetsanläggningar åt en stugby uppåt landet. Där pågick något slags sommarläger för, assyriska förbundet tror jag att det hette. Helvete vilken röra.

Anders hällde i sig det sista av ölen. Omedelbart räckte Rune honom en ny och fortsatte att berätta.

– Våra verktyg försvann i parti och minut till och med mitt på ljusan dag. Så fort vi vände ryggen till saknades något. Till slut började vi låsa fast verktygen med slanglås. Vi hade till exempel ganska mycket elektriska handverktyg som fortfarande var ganska dyra på den tiden. Dem låste vi fast och lät ligga när vi tog lunch. Och vad tror du händer?

– Låsen klipptes upp, föreslog Anders.

– De stjäl batterierna! Fattar du så jävla dumt. Bara batterierna. Inte ens batteriladdarna, för dem hade vi också låst fast.

Anders skrattade, öppnade sin nya öl och tog en stor klunk.

– Inte nog med det. När vi kommer dit morgonen efter så hittar vi skit i de handfat vi precis har monterat på plats. Några har alltså klättrat upp och bajsat i handfaten trots att de inte ens är inkopplade.

– Är det sant, frågade Anders misstroget och gjorde en grimas.

– Klart det är sant. Det slutade med att vi fick ägna en hel dag åt att bygga staket runt hela bygget och ha bevakning på nätterna. Rena rama Fort Knox.

Altandörren sköts upp och Astrid Bolund, Runes fru, kom ut med en tom bricka i händerna. Hon blev varse Anders och log brett.

– Hej Anders. Hur står det till med Lena och tjejerna?

– Bra tack. Jag bara tittar förbi som hastigast och växlar några ord med Rune.

Hon vände sig halvt mot sin make.

– Gratängen är snart klar. Vi sitter inomhus väl? Kan jag ta de här faten som ser färdiga ut?

– Jajaja. Rune viftade avmätt med sin grillgaffel som om han föste bort en irriterande fluga. Han vände sig åter mot Anders.

– Så att om nu kvarteret Travaren skall hysa en arabisk koloni då tackar Rune Bolund för sig. Det är ett som är säkert.

– Jag tycker…

Anders kände hur det svajade till i huvudet. Han tog ett djupt andetag och ytterligare en klunk öl: – Jag tycker att vi måste göra en samlad protestskrivelse från föreningens sida.

– Jag har redan påbörjat den, sa Rune och lyfte över de sista grönsakerna från grillen till ett blåmönstrat porslinsfat: – Jag kan skicka det till dig på mail när det börjar bli färdigt.

– Bra. Nämner du risken för värdeminskningar?

– Nej för fan. Sådant vill de inte höra. Jag drar på med den sociala riskbilden och de stadsplanemässiga nackdelarna. Sedan föreslår jag ett antal alternativ som är bättre och billigare. Jag känner en planarkitekt som hjälper mig. Han vet hur de tänker.

Anders reste sig och svepte det sista av ölen. Berusningen ingav en känsla av lätt upprymdhet i det soliga höstvädret.

– Det blir nog bra. Tack för ölen. Jag får gå hem till Lena och ungarna nu. Vi ska väl äta någonting vi med.

Anders släppte sin arbetsväska på golvet i hallen och ropade inåt huset.

– Hallå. Jag är hemma nu.

Ingen svarade. Han tittade på klockan. Den var nästan halv sex. Vid den tiden en fredag brukade det vara full fart i köket. Han ropade igen men fick fortfarande inget svar. Lena hade kanske gått ut med hunden eller så hade även hon fastnat hos någon granne. Han drog av sig skorna, slängde in sin arbetsväska i tvättstugan och gick upp för trapporna till övervåningen. Dörren till deras sovrum stod på glänt.

– Hej Anders, hörde han Lena säga med matt röst där inifrån.

Han sköt upp dörren. Hon låg på den bäddade sängen med en filt över sig och betraktade honom.

– Jag är sjuk.

Anders satte sig vid fotändan och lade en hand på hennes smalben.

– Vad är det för fel.

Hon slöt ögonen och bet sig i underläppen som om hon kämpade mot gråten.

– Jag vet inte. Jag är bara så trött. Jag orkar ingenting.

– Då borde du bli undersökt.

– Jag var på vårdcentralen i morse. Jag väntar på provsvar.

Anders kände ett sting av oro tränga undan en del av berusningen.

– Vad tror du då?

Lena såg ut genom fönstret. Hennes blick var frånvarande.

– Jag vet verkligen inte. Jag hoppas att det är ME. Jag har läst om det.

– ME?

– Kroniskt trötthetssyndrom. Det stämmer med symptomen men jag vet inte.

Hon pressade luft ur lungorna och blundade igen. Hennes underläpp darrade en aning. Anders kände sig illa till mods.

– Då har du inte varit på jobbet idag?

Hon skakade lätt på huvudet.

– När får du provsvaren?

– Om ett par dagar kanske.

Han strök med handen över hennes ben.

– Vill du ha någonting?

– Det är bra tack.

– Vatten?

Lena skakade åter på huvudet.

– Var är barnen?

– Rebecka är på fotbollscup och Anna sover hos Fariba. Jag måste vila nu.

Anders reste sig.

– Säg till om du behöver något.

Han gick dröjande ner för trapporna och ut i köket. Han öppnade kylskåpsdörren och lyfte ut boxen med rosévin och ställde den på diskbänken. Han kände inte alls för att äta något. Ett glas kallt vin räckte gott.

Read Full Post »

XV

Kenneth Paulsson såg ut över sin klass. Eleverna satt böjda över sina bänkar och det var tyst sånär som på de arbetande pennornas raspande samt en och annan hostning. Eleverna hade lärt sig att använda lekionstiden fullt ut. Om de blev färdiga med sina uppgifter skulle de använda tiden för att kolla, dubbelkolla och göra förbättringar. Det hade han präntat in i dem och det fungerade. Utom på Omar förstås. Han hade lämnat efter knappt tio minuter och hans eviga följeslagare Hanif kort därefter. Kenneth hade redan ögnat deras svar och de skulle förmodligen bli underkända. Men som skolministern brukade säga, alla kan inte bli akademiker. Tjugosju elever av tjugonio satt kvar och det var hans förtjänst. Hans sätt att förena höga krav med höga förväntningar fungerade. Han tittade på klockan, fem minuter kvar. I vanliga fall brukade han njuta av de kravlösa provlektionerna. Nu lurade en dålig känsla i hans bröstkorg. Han kunde inte riktigt avgöra om det var irritation eller ledsenhet men den gnagde. Mötet med Hans Högberg hade stört honom. Rektorns attityd kändes förändrad, som om något hade hänt eller skulle hända och de beskyllningar han kommit dragandes med kändes orättvisa. Han var förstelärare Kenneth Paulsson. Vilka han talade med och om vad han talade kunde rimligen inte rektor Högberg lägga sig i. Snarare borde Högberg vara tacksam för att han modererade i skolans spretiga lärarkollektiv så att jobbet blev gjort och onödiga konflikter kvävdes i sin linda. Vad som hände ute i skolans verklighet hade Hans inte en aning om där han satt förankrad bakom sitt skrivbord på rektorsexpeditionen, tänkte Kenneth och suckade irriterat. Han tittade på klockan igen, två minuter kvar. Det där med att endast två personer skulle ha sökt förstelärartjänsten var antagligen en lögn, en ren härskarteknik från Hans sida. Han skulle kunna ta kontakt med Jeanette. Hon var skolans fackombud och borde veta hur det låg till med rekryteringen av förstelärare. Nej, det skulle bli lite pinsamt om det nu faktiskt förhöll sig på det sättet som Hans påstod. Han kliade sig tankspritt i pannan, tittade på klockan igen och påbörjade nedräkningen.

– En minut kvar.

Eleverna började röra sig i bänkarna. De lade samman papper och sopade undan spill från suddgummin som samlats på bänkskivorna. Någon enstaka elev fick panikartad blick och började skriva forcerat som om resten av deras liv hängde på den återstående minuten av provtiden.

– Trettio sekunder.

Det bildades kö av elever vid hans kateder. De lämnade ifrån sig sina papper och försvann en efter en ut ur klassrummet. Tjuten och slamrandet från korridoren strömmade in genom den öppna klassrumsdörren och fick de sista tappra eleverna att ge upp och samla ihop sina saker.

 – Där är tiden ute.

Karen reste sig som vanligt sist av alla, gick fram till katedern och rodnade när hon lämnade fram sitt prov. Kenneth försökte undvika att se mot hennes byst men följde henne med blicken när hon lämnade klassrummet. Hon var inte bäst i klassen men en idog och sympatisk elev som han tyckte sig känna något slags frändskap med. Kenneth rättade till sin slips, sedan högen med inlämnade prov. Därefter blev han sittande med blicken tomt riktad framför sig. Han var en skicklig lärare, om han fick säga det själv. Skicklighet och kompetens skapade avundsjuka.

Kenneth sköt upp dörren till sitt arbetsrum och var nära att knuffa omkull Klara Edelman som stod på andra sidan.

– Ursäkta, sa hon och flyttade sig en meter in mot rummet.

 Kenneth blev stående i dörröppningen med provbunten under armen och såg på medan hon lindade samman strömkablar och lade dem i skrynklig papperskasse från någon stormarknad. Där hennes skrivbord stått precis innanför dörren stod nu bara en hurts och några staplade lådor. Kenneth stängde om dem, lade proven i en hög på sitt skrivbord och betraktade hennes förehavanden med händerna i sidorna.

– Vad står på, frågade han.

Klara rätade på sig och gav honom en flyktig blick.

– Jag flyttar min arbetsplats. Det fanns plats för ett skrivbord till inne hos Maria.

Kenneth sjönk ner i sin kontorsstol.

– Plats finns det väl här också.

– Jag har som bekant aldrig riktigt gillat att sitta precis innanför dörren. Nu slipper jag det, sa Klara och släppte ner ett par hopvirade kablar i kassen på golvet.

– Du kunde ha ställt ditt skrivbord på Marias gamla plats, sa Kenneth och pekade.

– Där står det ju en bokhylla. Du monterade upp den samma dag som hon flyttade.

Klara lyfte upp papperskassen och tog den under armen som om hon inte riktigt litade på dess bärhandtag. Hon öppnade sedan dörren och försvann ut ur rummet utan att stänga dörren efter sig. Kenneth suckade, rullade sittande fram sin kontorsstol och petade till dörren med sin vänsterfot så att den gick i lås. Vad var nu detta? Klara Edelman hade aldrig gjort något väsen av sig. Hon var inte mer än kring trettio och hade kommit till skolan för ett par år sedan. Förutom svenska och engelska undervisade hon också i tyska. Kenneth hade upplevt henne som socialt smidig och samarbetsvillig. Nu skulle hon plötsligt, utan förvarning eller någon närmare förklaring byta arbetsrum. Det hela föreföll egendomligt.

En nyckel sattes i dörrlåset. Det var Klara som kom tillbaks igen. Hon vecklade ut samma papperskasse som hon burit ut kablarna i och ställde den på golvet. Därefter började hon plocka böcker ur den bokhylla som stod uppställd på andra sidan dörren. Kenneth såg med smala ögon på hennes förehavanden.

– Vet Hans Högberg om att du flyttar, frågade han.

– Nej det tror jag inte. Han är väl sjuk idag?

– Vem har sanktionerat flytten då?

Klara såg undrande på honom och ryckte på axlarna.

– Det var Maria som erbjöd. Cecilia flyttade in i går, från rummet bredvid matsalen.

– Jo tack jag vet, sa Kenneth irriterat, men det vore väl bra om lärarflyttandet följde någon slags beslutad planering så att det inte uppstår kaos och allmän huggsexa om lokalerna.

Klara ryckte på axlarna igen.

– Kanske det. Men nu är ni ju tre lärare här och vi är tre lärare borta på Marias rum. Det blir väl en ganska bra fördelning?

En nyckel sattes i låset och Ingrid Jansson öppnade dörren. Hon var skolans äldsta lärare och hade skrivbordet bredvid Kenneth.

– Oj, vad händer här, frågade Ingrid samtidigt som hon rullade in den bokvagn hon alltid sköt framför sig när hon rörde sig mellan klassrummen.

– Jag flyttar in till Cecilia och Maria, sa Klara, så får både ni och jag bättre plats.

– Så bra, utbrast Ingrid. Då behöver jag inte längre sitta och skava med knäna mot bokvagnen. Dessutom får vi ju plats med en till fåtölj, eller vad säger du Kenneth?

Kenneth snurrade ett halvt varv på sin kontorsstol och började plocka i sin hög med färska svenskaprov.

– Jag anser att saker och ting bör förankras hos rektorn, sade han med ryggen mot Klara och Ingrid.

 – Är inte han sjuk, undrade Ingrid. Jag går och hör med Gunnar om det inte råkar finnas en fåtölj stående någonstans.

Kenneth reste sig hastigt och såg på dem med öppen mun som om han tänkte börja svära.

– Jag behöver en kopp kaffe, sa han och stegade fram till dörren, drog upp den på vid gavel för att sedan försvinna i riktning mot lärarrummet.

Read Full Post »