samtider

XV

Kenneth Paulsson såg ut över sin klass. Eleverna satt böjda över sina bänkar och det var tyst sånär som på de arbetande pennornas raspande samt en och annan hostning. Eleverna hade lärt sig att använda lekionstiden fullt ut. Om de blev färdiga med sina uppgifter skulle de använda tiden för att kolla, dubbelkolla och göra förbättringar. Det hade han präntat in i dem och det fungerade. Utom på Omar förstås. Han hade lämnat efter knappt tio minuter och hans eviga följeslagare Hanif kort därefter. Kenneth hade redan ögnat deras svar och de skulle förmodligen bli underkända. Men som skolministern brukade säga, alla kan inte bli akademiker. Tjugosju elever av tjugonio satt kvar och det var hans förtjänst. Hans sätt att förena höga krav med höga förväntningar fungerade. Han tittade på klockan, fem minuter kvar. I vanliga fall brukade han njuta av de kravlösa provlektionerna. Nu lurade en dålig känsla i hans bröstkorg. Han kunde inte riktigt avgöra om det var irritation eller ledsenhet men den gnagde. Mötet med Hans Högberg hade stört honom. Rektorns attityd kändes förändrad, som om något hade hänt eller skulle hända och de beskyllningar han kommit dragandes med kändes orättvisa. Han var förstelärare Kenneth Paulsson. Vilka han talade med och om vad han talade kunde rimligen inte rektor Högberg lägga sig i. Snarare borde Högberg vara tacksam för att han modererade i skolans spretiga lärarkollektiv så att jobbet blev gjort och onödiga konflikter kvävdes i sin linda. Vad som hände ute i skolans verklighet hade Hans inte en aning om där han satt förankrad bakom sitt skrivbord på rektorsexpeditionen, tänkte Kenneth och suckade irriterat. Han tittade på klockan igen, två minuter kvar. Det där med att endast två personer skulle ha sökt förstelärartjänsten var antagligen en lögn, en ren härskarteknik från Hans sida. Han skulle kunna ta kontakt med Jeanette. Hon var skolans fackombud och borde veta hur det låg till med rekryteringen av förstelärare. Nej, det skulle bli lite pinsamt om det nu faktiskt förhöll sig på det sättet som Hans påstod. Han kliade sig tankspritt i pannan, tittade på klockan igen och påbörjade nedräkningen.

– En minut kvar.

Eleverna började röra sig i bänkarna. De lade samman papper och sopade undan spill från suddgummin som samlats på bänkskivorna. Någon enstaka elev fick panikartad blick och började skriva forcerat som om resten av deras liv hängde på den återstående minuten av provtiden.

– Trettio sekunder.

Det bildades kö av elever vid hans kateder. De lämnade ifrån sig sina papper och försvann en efter en ut ur klassrummet. Tjuten och slamrandet från korridoren strömmade in genom den öppna klassrumsdörren och fick de sista tappra eleverna att ge upp och samla ihop sina saker.

 – Där är tiden ute.

Karen reste sig som vanligt sist av alla, gick fram till katedern och rodnade när hon lämnade fram sitt prov. Kenneth försökte undvika att se mot hennes byst men följde henne med blicken när hon lämnade klassrummet. Hon var inte bäst i klassen men en idog och sympatisk elev som han tyckte sig känna något slags frändskap med. Kenneth rättade till sin slips, sedan högen med inlämnade prov. Därefter blev han sittande med blicken tomt riktad framför sig. Han var en skicklig lärare, om han fick säga det själv. Skicklighet och kompetens skapade avundsjuka.

Kenneth sköt upp dörren till sitt arbetsrum och var nära att knuffa omkull Klara Edelman som stod på andra sidan.

– Ursäkta, sa hon och flyttade sig en meter in mot rummet.

 Kenneth blev stående i dörröppningen med provbunten under armen och såg på medan hon lindade samman strömkablar och lade dem i skrynklig papperskasse från någon stormarknad. Där hennes skrivbord stått precis innanför dörren stod nu bara en hurts och några staplade lådor. Kenneth stängde om dem, lade proven i en hög på sitt skrivbord och betraktade hennes förehavanden med händerna i sidorna.

– Vad står på, frågade han.

Klara rätade på sig och gav honom en flyktig blick.

– Jag flyttar min arbetsplats. Det fanns plats för ett skrivbord till inne hos Maria.

Kenneth sjönk ner i sin kontorsstol.

– Plats finns det väl här också.

– Jag har som bekant aldrig riktigt gillat att sitta precis innanför dörren. Nu slipper jag det, sa Klara och släppte ner ett par hopvirade kablar i kassen på golvet.

– Du kunde ha ställt ditt skrivbord på Marias gamla plats, sa Kenneth och pekade.

– Där står det ju en bokhylla. Du monterade upp den samma dag som hon flyttade.

Klara lyfte upp papperskassen och tog den under armen som om hon inte riktigt litade på dess bärhandtag. Hon öppnade sedan dörren och försvann ut ur rummet utan att stänga dörren efter sig. Kenneth suckade, rullade sittande fram sin kontorsstol och petade till dörren med sin vänsterfot så att den gick i lås. Vad var nu detta? Klara Edelman hade aldrig gjort något väsen av sig. Hon var inte mer än kring trettio och hade kommit till skolan för ett par år sedan. Förutom svenska och engelska undervisade hon också i tyska. Kenneth hade upplevt henne som socialt smidig och samarbetsvillig. Nu skulle hon plötsligt, utan förvarning eller någon närmare förklaring byta arbetsrum. Det hela föreföll egendomligt.

En nyckel sattes i dörrlåset. Det var Klara som kom tillbaks igen. Hon vecklade ut samma papperskasse som hon burit ut kablarna i och ställde den på golvet. Därefter började hon plocka böcker ur den bokhylla som stod uppställd på andra sidan dörren. Kenneth såg med smala ögon på hennes förehavanden.

– Vet Hans Högberg om att du flyttar, frågade han.

– Nej det tror jag inte. Han är väl sjuk idag?

– Vem har sanktionerat flytten då?

Klara såg undrande på honom och ryckte på axlarna.

– Det var Maria som erbjöd. Cecilia flyttade in i går, från rummet bredvid matsalen.

– Jo tack jag vet, sa Kenneth irriterat, men det vore väl bra om lärarflyttandet följde någon slags beslutad planering så att det inte uppstår kaos och allmän huggsexa om lokalerna.

Klara ryckte på axlarna igen.

– Kanske det. Men nu är ni ju tre lärare här och vi är tre lärare borta på Marias rum. Det blir väl en ganska bra fördelning?

En nyckel sattes i låset och Ingrid Jansson öppnade dörren. Hon var skolans äldsta lärare och hade skrivbordet bredvid Kenneth.

– Oj, vad händer här, frågade Ingrid samtidigt som hon rullade in den bokvagn hon alltid sköt framför sig när hon rörde sig mellan klassrummen.

– Jag flyttar in till Cecilia och Maria, sa Klara, så får både ni och jag bättre plats.

– Så bra, utbrast Ingrid. Då behöver jag inte längre sitta och skava med knäna mot bokvagnen. Dessutom får vi ju plats med en till fåtölj, eller vad säger du Kenneth?

Kenneth snurrade ett halvt varv på sin kontorsstol och började plocka i sin hög med färska svenskaprov.

– Jag anser att saker och ting bör förankras hos rektorn, sade han med ryggen mot Klara och Ingrid.

 – Är inte han sjuk, undrade Ingrid. Jag går och hör med Gunnar om det inte råkar finnas en fåtölj stående någonstans.

Kenneth reste sig hastigt och såg på dem med öppen mun som om han tänkte börja svära.

– Jag behöver en kopp kaffe, sa han och stegade fram till dörren, drog upp den på vid gavel för att sedan försvinna i riktning mot lärarrummet.