samtider

XIX

Anna släppte sin canvasväska på golvet i hallen. Hon kände redan när hon klev in genom dörren att någonting var annorlunda. Pappas stora trunk låg där den brukade, slängd innanför dörren till tvättstugan och Rebeckas bag balanserade ovanpå hatthyllan. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var fel men det var någonting med stillheten. Med försiktiga rörelser, som om hon inte vågade bryta tystnaden, drog hon av sig jackan och hängde upp den på en av krokarna. Den åkte omedelbart i golvet när hon släppte greppet. Hon sparkade av sig skorna och konstaterade i förbifarten att jackans hängare var trasig. Med en trött rörelse fiskade hon upp den från golvet och kastade upp den på hatthyllan bredvid Rebeckas träningsbag. Hon tassade ut i köket. Vid köksbordets kortända satt Rebecka med Viggen i famnen. Det såg ut som om hon hade gråtit nyligen.

– Har det hänt något, frågade Anna nästan viskande.

– Mamma är sjuk, svarade Rebecka.

Det svindlade till inuti Anna och ett myller av små ljusprickar började dansa i utkanten av hennes synfält. Hon ville skrika rakt ut men drog istället ett djupt andetag.

– Vadå sjuk?

– Pappa ringde från sjukhuset. Han är där med henne och vet inte när de kommer hem igen.

Frånvarande öppnade Anna kylskåpsdörren och stängde den igen.

– Men vad är det som har hänt, frågade hon och lutade sig mot köksbänken.

– Jag vet inte riktigt. Pappa sa bara att de hade ringt från sjukhuset och sagt åt henne att komma in omedelbart. Det var någonting med mammas blodvärden eller, typ något sådant.

Anna bet sig hårt i underläppen. Hon ville att mamma Lena skulle vara hemma och sitta vid köksbordet med sin kaffekopp. Hon fick inte vara sjuk.

– Kommer de hem igen idag?

– Pappa skulle ringa lite senare, när han visste lite mer.

– Kan inte vi ringa till honom?

– Han sa att han inte kunde ha telefonen på. Han lovade att ringa igen innan sex om de inte var hemma då.

Anna tittade på köksklockan. Den var nästan fem. Hon tog ett äpple ur en korg på köksbänken, tog en tugga och slängde det sedan hårt i köksgolvet.

– Fan, skrek hon. Jag pallar inte att mamma ska vara sjuk. Hon får komma hem nu.

– Det där tänker inte jag torka upp, sa Rebecka och tittade slött mot köksgolvet.

Anna gick med bestämda steg ut i vardagsrummet och slängde sig i den grå fåtöljen. Hon hamnade halvliggande med ena benet över ett armstöd och en underarm vilande över pannan. Det kändes som om hon bara ville somna ifrån alltsammans för att sedan vakna igen i den vanliga världen där mamma kom in och frågade om hon hade några läxor.

– Har du ätit något, ropade Rebecka utifrån köket.

Anna halvlåg med blicken fäst i taket. Tankarna snubblade omkring i hennes huvud utan att någon av dem lyckades få riktigt fäste.

– Anna. Har du ätit?

Visst hade hon märkt att mamma verkade annorlunda den senaste tiden. Hon hade ofta klagat på att hon var trött och hon blev irriterad på en massa konstiga småsaker.

– Du kan väl åtminstone svara, sa Rebecka. Hon stod på tröskeln till vardagsrummet, fortfarande med Viggen i famnen.

– Vad, undrade Anna.

– Jag frågade om du är hungrig.

Anna såg uttryckslöst på sin storasyster. Rebecka ryckte uppgivet på axlarna.

– I så fall ligger det hundra spänn i kopparkitteln ovanpå skafferiet. Pappa sa att vi kunde köpa något nere vid grillen. Jag går ut med hunden.

Rebecka gick ut i hallen och började snöra på sig skorna. Anna låg orörlig kvar i fåtöljen. Rebecka tog ner Viggens koppel från dess hängare. Anna reste sig tvärt, som om en förlamning plötsligt hade brutits.

– Vänta Rebecka. Jag följer med.

Rebecka hade köpt varsin kebabrulle samt en portion med pommes frites. De hade dukat framför TV:n i vardagsrummet och såg ett tävlingsprogram för blivande stjärnmodeller när Rebeckas telefon ringde.

– Hej pappa. Hur är det med mamma?

Anna lyssnade spänt på deras samtal. Hennes händer darrade en aning när hon lyfte sin kebabrulle för att ta en tugga. Det var ett kort samtal, några få ordväxlingar bara, sedan hejade Rebecka och lade sin telefon på soffbordet.

– Vad sa han, frågade Anna omedelbart.

– Han sa att han kommer hem snart men att mamma måste vara kvar över natten.

– Varför då?

– De måste ha henne under observation.

– Varför?

Rebecka tog en tugga av kebaben och svarade med munnen full av mat.

– Anna, jag vet inte. Pappa skulle berätta mer när han kommer hem.

– Men är hon sjuk?

– Vad fan tror du? De håller väl inte någon kvar över natten om de inte är sjuka.

Anna släppte sin kebab på tallriken, reste sig och gick upp för trappan till sitt rum. Hon blev stående i dörren och såg apatiskt på sin obäddade säng. Mamma var sjuk.

Pappa Anders hade kommit hem lite senare än vad han hade lovat.

– Mamma har nog cancer, hade han sagt.

Anna och Rebecka satt orörliga på var sin stol i köket. Anders gnuggade sina ögon. Han var trött, både i kroppen och på alltihop. Spänningen efter dagens alla turer ville inte släppa. Lena var allvarligt sjuk. De skulle få leva med det en lång tid framöver. Han sneglade på Anna. Hon satt med uttryckslös min och petade med en nagel i det stearinljus som han hade tänt och ställt på bordet. För sitt inre hade han spelat upp en scen där Anna skrek och kastade saker när hon fick beskedet. Istället hade hon bara blundat och knäppt sina händer. Ingen av döttrarna hade ställt några frågor. De hade lyssnat på honom och därefter blivit sittande, som i meditation, eller som om de inte riktigt kunde ta in det han berättade.

– Även om mamma kommer hem i morgon så betyder det inte att hon är frisk, sa han. Hon kommer antagligen mest att ligga i sin säng.

– När blir hon frisk, frågade Anna.

Anders suckade.

– Det tar lång tid, flera månader.

– Om hon blir frisk, sa Rebecka.

Annas ögon smalnade. Hon såg på sin syster.

– Vi får se till att hon blir det. Jag kommer aldrig mer att käfta med henne.

– Lova inte för mycket, sa Anders.

– Jo jag lovar, sa Anna. Min mamma ska fan inte dö.

Read Full Post »

XVIII

Hans Högberg satt på sin rektorsexpedition och ögnade med matt blick det uppkopierade häfte som utgjorde Svea Colleges Code of Conduct. På ett eller annat sätt skulle han komprimera den stereotypa företagsprosan till en slagfärdig presentation i Powerpoint, ett antal välformulerade punkter som även skolfolk kunde ta till sig. Han stönade och kände hur ryggvärken blev värre då han lutade sig fram. Det var svårt att avgöra om det var värken i ryggen eller den trista texten med uppförandekoden som var värst. Helst hade han stannat hemma och tillbringat dagen i sängen. Vid den tredje och sista snooze-signalen hade han dock trotsat den intensiva känslan av olust och begett sig till skolan. Eftersom han hade kallat all personal till ett möte i matsalen skulle det se illa ut och väcka frågor om han inte dök upp. Han läste texten som låg framför honom: Riktlinjer för förväntat agerande gällande för personal vid Svea College i händelse av marknadsstörande extern informationsspridning. Vem hade formulerat detta språkliga missfoster? Hans försökte massera sina egna axlar med vänsterhanden samtidigt som han strök under några nyckelord med en blyertspenna. Det knackade på dörren.

– Kom in, ropade Hans.

Dörren öppnades och Kenneth Paulsson stack in huvudet.

– Har du tid?

– Det beror på. Vad gäller det, svarade Hans med illa dold irritation.

Kenneth gled in och satte sig i besöksstolen framför skrivbordet.

– Du har ju varit borta ett par dagar och under tiden har det utbrutit en ren huggsexa om arbetsrummen här på skolan.

– Du syftar på att Cecilia och Klara har flyttat in till Maria Rodriguez?

– Bland annat, ja.

– Finns det mer.

Kenneth drog på svaret, knäppte sina händer och lät pekfingrarna vila mot hakan.

– Jag kan nog säga att det inte ses med så blida ögon bland väsentliga delar av personalen och att det finns fler som gärna skulle byta rum.

– Vad menar du?

– Jag menar att det börjar bli ganska irriterat, att man kanske efterlyser någon typ av plan, eller centralt beslut om vad det egentligen är som gäller.

– På grund av att Cecilia och Klara sitter hos Maria?

– Men vad är nästa steg? Är det fritt fram för vem som helst att ockupera vilket utrymme man vill? Jag trodde vi strävade efter att det skulle finnas en bra mix av olika ämneslärare i varje arbetsrum.

Hans slog ut med händerna och skrattade till.

– Det målet har vi ju aldrig varit i närheten av. Snarare får vi väl en bättre fördelning när tre lärare nu sitter i det gamla kopieringsrummet.

– Som sagt, det råder väldigt delade meningar om den saken. Din personal närmar sig kokpunkten.

– I så fall borde jag ha hört något om det från facket.

– Just Jeanette hör kanske inte till dem som har så mycket synpunkter.

– Du har missförstått det där med facket Kenneth. Jeanette är alltså inte själva facket, hon representerar facket. Hon är vald för att tillvarata sina medlemmars intressen. Om skolans personal är väldigt upprörd så kan de lyfta saker och ting med henne, så framförs det missnöjet till mig eller huvudmannen i något som kallas samverkansgrupp. Där har jag inte hört ett ljud om det du framför nu.

Kenneth satt med öppen mun och med blicken spelande över högarna av papper på Hans Högbergs skrivbord.

– Det vore kanske bättre om du fattade ett beslut, så att vi vet vad vi har att hålla oss till.

– Tack Kenneth. Jag ska först tala med facket, därefter meddela mitt beslut på mötet i eftermiddag. Var det något mer du ville?

– Ja, att jag inte kan komma på mötet i eftermiddag.

– Varför inte?

– Därför att Gleerups förlag har ett event för förstelärare på Medborgarhuset.

Hans fick en obehaglig förnimmelse av att hans hjärta under några ögonblick tompumpade utan att blodet cirkulerade.

– Du skämtar.

– Nej.

– Nu förstår jag inte. Jag har ställt in de sena lektionerna i dag för att samtliga lärare skall kunna närvara på mötet. Jag har inte hört talas om något event för förstelärare.

Kenneth ryckte på axlarna.

– Så är det i alla fall.

Hans blundade och kände blodet återkomma. Det rusade i tinningarna. Kenneth hade en nästan osannolik förmåga att försätta honom i konstiga beslutssituationer.

– Om det inte hade varit för mötet skulle ju du ha haft lektion i Svenska med klass 9B. Var hade du tänkt göra av eleverna under ditt event?

– Inställd lektion naturligtvis. Du har ju själv ställt in alla lektioner efter klockan tre.

Hans Högberg tänkte på företagets Code of Conduct och på telefonsamtalet med Reiner Hoffman. Huvudvärken kom smygande. Kenneths självsvåldiga agerande var ett solklart brott mot uppförandekoden, just det som han skulle informera om på eftermiddagens möte. Det var helt nödvändigt att han satte klackarna i backen och markerade, oavsett vilka konsekvenser det kunde få. Han ruskade på sig.

– Du får avboka eventet. Punkt slut. Samtliga skall närvara på mötet i eftermiddag.

Kenneth såg på honom med uppspärrade ögon, som om han inte trodde vad han hörde.

– Det går inte. Det blir en saftig avbokningsavgift på det.

– Du får diskutera det med Reiner Hoffman i så fall. Mötet i eftermiddag är obligatoriskt för samtliga, inklusive dig.

Kenneth skakade långsamt på huvudet och fick ur sig ett mellanting mellan harkling och ett kvävt stönande.

– Om du kallar till möten som är av en sådan dignitet så bör det väl ändå ske med betydligt bättre framförhållning?

– Kenneth, nu räcker det, sa Hans och lutade sig fram över skrivbordet så hastigt att Kenneth hoppade till. Han lyfte upp ett häfte från skrivbordet och bläddrade fram ett antal sidor.

– Detta är alltså företagets Code of Conduct, föremålet för eftermiddagens möte. På sidan tolv hittar du rubriken Regler och rutiner gällande nyttjande av lärarpersonals individuella fortbildningsresurs.  Första punkten efter den inledande brödtexten lyder, nu läser jag innantill, för äskande om nyttjande av individuell fortbildningsresurs skall där för avsedd blankett användas och inlämnas till rektor. Av ansökan skall framgå tidpunkt och kostnad för aktuell fortbildning. Det skall dessutom framgå vilket av skolans fortbildningsmål den individuella fortbildningsinsatsen knyter an till samt preciseras det vikariebehov som eventuellt uppstår som en konsekvens av fortbildningens genomförande.

– Men snälla Hans, tror du att någon på skolan har hört talas om det där?

Hans Högberg reste sig hastigt och tog några distinkta kliv till sitt säkerhetsskåp. Han drog upp den tunga dörren som redan stod på glänt, lyfte ut en pärm och återvände till sin kontorsstol. Han bläddrade frenetisk tills han fann det han sökte, höll upp det vänt mot Kenneth och läste.

– Jag har bla bla bla, tagit del av innehållet i Svea Colleges Code of Conduct. Signerat av Kenneth Paulsson.

Hans slog ihop pärmen.

– Det där signerade jag innan jag blev förstelärare, försökte Kenneth.

Hans satte demonstrativt fingrarna på tangentbordet och började skriva.

– Vi ses klockan tre. Nu har jag mycket att göra.

Hans klev in i matsalen prick tre nöjd med att han efter lunch fått idén att krydda de negativa förmaningar han skulle leverera med ett köttben i form av en kommande teambuilding för hela personalen. Fjolårets pott användes aldrig och kunde därför nyttjas ihop med årets. Han hade bokat Solhammars slott och ändå haft råd att lämna själva det teambuildande arrangemanget åt Äventyrsgruppen, ett professionellt företag. Han lät blicken glida över lokalen. Skolans personal hade i stort sett grupperat sig enligt ett förutsägbart mönster och det intensiva sorlet tog ingen notis om att rektor Högberg nu stod vid det hopfällbara bord som precis rymde hans laptop och en storbildsprojektor. Han noterade Kenneth Paulssons närvaro vid ett av de runda borden längst bort, nära fönsterraden. Han hade fantiserat om att Kenneth kanske ändå skulle bege sig till Medborgarhuset efter deras samtal på förmiddagen, men så var tydligen inte fallet. Direkt framför honom bildade Maria Rodriguez jämte Jeanette Lysander, Cecilia Swedin, Klara Edelman och skolsekreteraren Aina Svensson, det han skämtsamt brukade omnämna som Ladies Circle vid olika rektorsträffar. De var i intensivt samspråk med varandra när han klappade i händerna. Rummets ljudvolym sjönk en aning, men inte tillräckligt för att börja mötet. Han klappade igen.

– Hallå, hallå. Kan vi börja mötet. Sorlet avtog samtidigt som han satte sin medhavda minnessticka i datorn och sökte ögonkontakt med Aina.

– Aina. Går närvarolistan runt?

Aina nickade bekräftande och han såg ut över sin församlade personal. Nu var det i stort sett tyst.

– Då hälsar jag samtliga välkomna till denna extrainsatta arbetsplatsträff. Jag har tre informationspunkter som behöver lyftas. Därefter finns det möjlighet att dryfta övriga frågor.

Jeanette viftade med handen.

 – Varför har vi ett extrainsatt möte? Den ordinarie träffen är ju redan om drygt en vecka.

– Av två skäl. Det första är att delar av informationen inte kan vänta så länge. Det andra är att dagordningen till nästa ordinarie träff redan är mer än fulltecknad.

Hans tände projektorlampan och mötets dagordning blev synlig på väggen till höger om entrédörrarna.

– Punkt ett handlar om lokalfrågor. Som ni vet har det gamla kopieringsrummet hyst ett antal elevassistenter under våren. Eftersom de har slutat är rummet sedan förra veckan arbetsrum åt lärarna Maria Rodriguez, Cecilia Swedin och Klara Edelman. På förekommen anledning kan jag meddela att inga ytterligare omdisponeringar av lärararbetsrum eller andra lokaler finns planerade. Om någon händelsevis skulle ha synpunkter på sammansättningen i våra lärararbetsrum, eller för den delen, andra lokalfrågor, så är det undertecknad som skall kontaktas. Jag har det yttersta arbetsmiljöansvaret och därmed måste jag finnas med vid beslut som påverkar hur våra lokaler används.

Jeanette viftade med handen.

– På förekommen anledning sa du. Vad menar du med det.

Hans ryckte på axlarna.

– Jag fick en hel del frågor i samband med förändringen av gamla kopieringsrummet. Därefter har vissa på skolan tydligen fortsatt att diskutera och haft synpunkter på lokalfrågor.

– Det har jag inte hört något om, sa Jeanette. Vilka har diskuterat och vad?

Hans såg på Kenneth. Han satt helt orörlig med blicken fäst vid bordskivan framför sig. Ett malplacerat leende lekte i hans mungipor och Hans tyckte sig se att kinderna var rödare än vanligt.

– Vi behöver inte gå in på det, sa Hans. Det viktiga är att jag får kännedom om eventuella synpunkter som fortfarande kvarstår.

Jeanette viftade igen men Hans låtsades inte se henne, utan öppnade istället den Powerpoint som han hade tillbringat en stor del av dagen med.

– Nästa punkt handlar om skolans uppförandekod. Även denna dragning gör jag på förekommen anledning och, nej, jag tänker inte gå in på vilka händelser och enskilda medarbetare som utgör den förekomna anledningen. Det viktiga är att samtliga förhåller sig till det som jag går igenom nu och att det sedan är vad som gäller framåt och i fortsättningen.

Ingrid Jansson, den gamla engelskaläraren, stack försiktigt upp handen.

– Jag vill minnas att vi alla signerade att vi tagit del av det där i samband med utvecklingssamtalen för bara ett par år sedan.

– Det är korrekt. Men för tydlighetens skull ska jag på ett pedagogiskt sätt gå igenom de viktigaste delarna så att ingen behöver tvivla på vad det är som gäller i olika situationer.

– Apropå pedagogik, avbröt Jeanette honom. Jag minns när den här skolan var ny. Då hände det faktiskt att vi ibland diskuterade pedagogik på den här typen av möten.

En våg av lågmält fnissande drog genom lokalen.

– Nåja, sa Hans. Det gör vi väl fortfarande.

– När då Hans Högberg, fortsatte Jeanette. När diskuterar vi pedagogik?

– Det var väl inte så länge sedan vi diskuterade tolkningsfrågor kring de olika betygskriterierna.

– Det var ju rena formaliafrågor. Och det är precis det jag menar. Vi pratar inte om vår egen kärnverksamhet längre utan det är bara formalia, rutiner, checklistor och planer för ditten och datten och riskbedömningar och, och…

Nu hade fnissandet övergått i skratt. Skolans kurator, Bodil Kjellén viftade.

– Jeanette pratar om tiden innan skolan Svea College blev företaget Svea Incorporated.

– För att återgå till Code of Conduct, hojtade Hans.

– Precis just det, ropade Gunnar Ask, skolans vaktmästare. Code of Conduct. Vad fan menas med det?

– Det betyder uppförandekod.

– Varför skriver ni inte det då?

Hans Högberg suckade. Han kände att mötet började rinna honom ur händerna och sökte i huvudet efter en formel som kunde återställa ordningen.

– Code of Conduct är ett mycket vedertaget begrepp, försökte han.

– Inom businessvärlden ja, sa Jeanette och såg sig omkring. Jag vet nog ingen annan skola som har ens en uppförandekod.

Hans Högberg kände de välbekanta krypningarna i sina skuldror. Dags för plan X, tänkte han och höjde sin röst.

– Okey allihop!

Sorlet i lokalen lade sig.

– Jag tror att vi behöver bli lite mer effektiva nu. Det är skolans huvudman, alltså styrelsen för Svea College som har gett mig uppdraget att förtydliga vad som gäller enligt verksamhetens uppförandekod. Eftersom det verkar finnas en hel del frågor och synpunkter föreslår jag att dessa framförs en i taget så att jag kan anteckna dem och föra dem vidare till Reiner Hoffman. Möjligen kan ni då få era frågeställningar besvarade direkt av honom. Vem vill börja?

Det blev helt tyst. Jeanette harklade sig.

– Jag föreslår att du visar dina bilder, så kan vi se efteråt vilka frågor som återstår då.

Hans Högberg var helt utmattad när han nästan två timmar senare sjönk ner på kontorsstolen bakom skrivbordet på sin rektorsexpedition. Han drog omedelbart ut den översta skrivbordslådan och plockade fram asken med Ipren. Han svalde två piller och sköljde ner dem med en slatt Loka som fanns kvar efter lunchen. Kolsyran hade för länge sedan lämnat drycken och den var ljummen. Han lutade sig bakåt och masserade sina tinningar. Plan X hade inte bitit så som han hade hoppats. När diskussionen kom in på frågan om externa kontakter och meddelandeskydd brakade helvetet lös.

– Jag struntar i vad Reiner Hoffman anser, hade Maria Rodriguez sagt. Jag vill ha ett svar av dig. Varför skall jag hänvisa till skolans rektor om det är jag, läraren Maria Rodriguez, som får en fråga av rättsvårdande myndighet? Jag förstår verkligen inte poängen. Utgår Svea College från att deras anställda saknar omdöme helt och hållet?

Flera ur personalen hakade på med Jeanette Lysander i spetsen och en intensiv diskussion utbröt om huruvida Code of Conduct kunde tolkas som en misstroendeförklaring och ett underkännande av hela lärarprofessionen. Illa skriven var den dessutom, ansåg Jeanette. Hans Högberg hade i längden haft svårt att hålla stånd mot personalgruppens argumentation. Han var i ärlighetens namn förbannat trött på de nya ägarnas alla rutiner och handlingsplaner. Reiner Hoffman visste absolut ingenting om skolverksamhet. Han hade förmodligen aldrig satt sin fot i ett klassrum. Hans enda mission var att ständigt söka nya vägar för att tillförsäkra skolans ägare, Life Spring Capital, en något ytterligare höjd avkastning. När han tänkte efter uppfyllde väl Reiner Hoffman samtliga kriterier för en sociopat så som han sett sådana beskrivas i Kunskapskanalen på TV. Möjligen anade hans personal intuitivt att han aldrig skulle störa Reiner Hoffman i onödan, för kritiken planade mot slutet av mötet ut i det sedvanliga omfamnandet av de första åren med Svea College, då verksamheten drevs av kreativitet och skaparlust.

Hans Högberg vägde det kopierade häftet med skolans Code of Conduct i handen. Han lyfte upp det och måttade mot papperskorgen i rummets ena hörn. Häftet flög i en perfekt båge genom rummet och landade med en lätt smäll i papperskorgen. Han suckade. Inte ens hans inbjudan till teambuilding på Solhammars slott hade blivit den försonande succé han hoppats på. Idén att lägga det under måndag och tisdag på höstlovet hade ifrågasatts eftersom många ville ta ut komp, tjänstledigheter, fortbildningsdagar och allt möjligt annat. Många var även kritiska mot att behöva sova borta ett dygn. Det hjälpte inte att ”borta” var ett spa i slottsmiljö där de bäst rabatterade dubbelrummen kostade 795 kronor per dygn. Hans Högberg lade handen på storbildsprojektorn. Den hade svalnat. Han ställde in den i värdeskåpet och låste den tunga dörren, släppte ner datorn i sin väska och släckte på sin rektorsexpedition. Hans rygg värkte och huvudvärken var på väg.  Otack var världens lön.

Read Full Post »