samtider

XIX

Anna släppte sin canvasväska på golvet i hallen. Hon kände redan när hon klev in genom dörren att någonting var annorlunda. Pappas stora trunk låg där den brukade, slängd innanför dörren till tvättstugan och Rebeckas bag balanserade ovanpå hatthyllan. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var fel men det var någonting med stillheten. Med försiktiga rörelser, som om hon inte vågade bryta tystnaden, drog hon av sig jackan och hängde upp den på en av krokarna. Den åkte omedelbart i golvet när hon släppte greppet. Hon sparkade av sig skorna och konstaterade i förbifarten att jackans hängare var trasig. Med en trött rörelse fiskade hon upp den från golvet och kastade upp den på hatthyllan bredvid Rebeckas träningsbag. Hon tassade ut i köket. Vid köksbordets kortända satt Rebecka med Viggen i famnen. Det såg ut som om hon hade gråtit nyligen.

– Har det hänt något, frågade Anna nästan viskande.

– Mamma är sjuk, svarade Rebecka.

Det svindlade till inuti Anna och ett myller av små ljusprickar började dansa i utkanten av hennes synfält. Hon ville skrika rakt ut men drog istället ett djupt andetag.

– Vadå sjuk?

– Pappa ringde från sjukhuset. Han är där med henne och vet inte när de kommer hem igen.

Frånvarande öppnade Anna kylskåpsdörren och stängde den igen.

– Men vad är det som har hänt, frågade hon och lutade sig mot köksbänken.

– Jag vet inte riktigt. Pappa sa bara att de hade ringt från sjukhuset och sagt åt henne att komma in omedelbart. Det var någonting med mammas blodvärden eller, typ något sådant.

Anna bet sig hårt i underläppen. Hon ville att mamma Lena skulle vara hemma och sitta vid köksbordet med sin kaffekopp. Hon fick inte vara sjuk.

– Kommer de hem igen idag?

– Pappa skulle ringa lite senare, när han visste lite mer.

– Kan inte vi ringa till honom?

– Han sa att han inte kunde ha telefonen på. Han lovade att ringa igen innan sex om de inte var hemma då.

Anna tittade på köksklockan. Den var nästan fem. Hon tog ett äpple ur en korg på köksbänken, tog en tugga och slängde det sedan hårt i köksgolvet.

– Fan, skrek hon. Jag pallar inte att mamma ska vara sjuk. Hon får komma hem nu.

– Det där tänker inte jag torka upp, sa Rebecka och tittade slött mot köksgolvet.

Anna gick med bestämda steg ut i vardagsrummet och slängde sig i den grå fåtöljen. Hon hamnade halvliggande med ena benet över ett armstöd och en underarm vilande över pannan. Det kändes som om hon bara ville somna ifrån alltsammans för att sedan vakna igen i den vanliga världen där mamma kom in och frågade om hon hade några läxor.

– Har du ätit något, ropade Rebecka utifrån köket.

Anna halvlåg med blicken fäst i taket. Tankarna snubblade omkring i hennes huvud utan att någon av dem lyckades få riktigt fäste.

– Anna. Har du ätit?

Visst hade hon märkt att mamma verkade annorlunda den senaste tiden. Hon hade ofta klagat på att hon var trött och hon blev irriterad på en massa konstiga småsaker.

– Du kan väl åtminstone svara, sa Rebecka. Hon stod på tröskeln till vardagsrummet, fortfarande med Viggen i famnen.

– Vad, undrade Anna.

– Jag frågade om du är hungrig.

Anna såg uttryckslöst på sin storasyster. Rebecka ryckte uppgivet på axlarna.

– I så fall ligger det hundra spänn i kopparkitteln ovanpå skafferiet. Pappa sa att vi kunde köpa något nere vid grillen. Jag går ut med hunden.

Rebecka gick ut i hallen och började snöra på sig skorna. Anna låg orörlig kvar i fåtöljen. Rebecka tog ner Viggens koppel från dess hängare. Anna reste sig tvärt, som om en förlamning plötsligt hade brutits.

– Vänta Rebecka. Jag följer med.

Rebecka hade köpt varsin kebabrulle samt en portion med pommes frites. De hade dukat framför TV:n i vardagsrummet och såg ett tävlingsprogram för blivande stjärnmodeller när Rebeckas telefon ringde.

– Hej pappa. Hur är det med mamma?

Anna lyssnade spänt på deras samtal. Hennes händer darrade en aning när hon lyfte sin kebabrulle för att ta en tugga. Det var ett kort samtal, några få ordväxlingar bara, sedan hejade Rebecka och lade sin telefon på soffbordet.

– Vad sa han, frågade Anna omedelbart.

– Han sa att han kommer hem snart men att mamma måste vara kvar över natten.

– Varför då?

– De måste ha henne under observation.

– Varför?

Rebecka tog en tugga av kebaben och svarade med munnen full av mat.

– Anna, jag vet inte. Pappa skulle berätta mer när han kommer hem.

– Men är hon sjuk?

– Vad fan tror du? De håller väl inte någon kvar över natten om de inte är sjuka.

Anna släppte sin kebab på tallriken, reste sig och gick upp för trappan till sitt rum. Hon blev stående i dörren och såg apatiskt på sin obäddade säng. Mamma var sjuk.

Pappa Anders hade kommit hem lite senare än vad han hade lovat.

– Mamma har nog cancer, hade han sagt.

Anna och Rebecka satt orörliga på var sin stol i köket. Anders gnuggade sina ögon. Han var trött, både i kroppen och på alltihop. Spänningen efter dagens alla turer ville inte släppa. Lena var allvarligt sjuk. De skulle få leva med det en lång tid framöver. Han sneglade på Anna. Hon satt med uttryckslös min och petade med en nagel i det stearinljus som han hade tänt och ställt på bordet. För sitt inre hade han spelat upp en scen där Anna skrek och kastade saker när hon fick beskedet. Istället hade hon bara blundat och knäppt sina händer. Ingen av döttrarna hade ställt några frågor. De hade lyssnat på honom och därefter blivit sittande, som i meditation, eller som om de inte riktigt kunde ta in det han berättade.

– Även om mamma kommer hem i morgon så betyder det inte att hon är frisk, sa han. Hon kommer antagligen mest att ligga i sin säng.

– När blir hon frisk, frågade Anna.

Anders suckade.

– Det tar lång tid, flera månader.

– Om hon blir frisk, sa Rebecka.

Annas ögon smalnade. Hon såg på sin syster.

– Vi får se till att hon blir det. Jag kommer aldrig mer att käfta med henne.

– Lova inte för mycket, sa Anders.

– Jo jag lovar, sa Anna. Min mamma ska fan inte dö.